• Huvudsponsor

Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Idag 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep
Onsdag Ons 28 September Sep
Lördag Lör 1 Oktober Okt
Söndag Sön 2 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Emelie Córdoba, Göteborg HC

27 juli 2022 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur denna sommar är Emelie Córdoba, Göteborg HC.


Jag och min syster sitter i bilen det är pappa som kör. Jag sitter i framsätet och min syster i bak. Som vanligt blev det en kompromiss, jag får sitta i fram på vägen dit och hon får sitta i fram på vägen hem. Bon Jovi spelas i högtalarna. Vi sjunger alla tre högt med i låten. Det var lördag och vi var på väg till match. Mitt namn är Emelie Córdoba, välkomna till mitt sommarprat.

Låten som ni precis hörde var låt: it´s my life med Bon jovi,

Ja Bon Jovi, det var standard när jag och min syster skulle i väg på match. Det var alltid pappa som körde och vi tjafsade ofta om vem som skulle få sitta i fram. Det blev nästan som en matchrutin.

Innan jag går in på min hockeyhistoria så ska jag först ge er en kort bakgrund om vem jag är, min familj och vart jag kommer ifrån.

Mitt namn är Emelie Córdoba jag är 27 år och studerar till socionom. Jag är just nu inne på min 6e termin och har därefter endast en termin kvar innan jag tar min examen. Tiden går så otroligt fort! Jag minns när jag började studera, allt var nytt och läskigt men samtidigt spännande, och nu, nu är jag nästan klar, galet! Men det var från en början inte givet att jag skulle studera, efter min gymnasietid så var jag väldigt osäker på vad jag ville göra, jag visste att jag ville vidareutbilda mig men inte inom vad, jag har varit inne på dem flesta spåren, psykolog, jurist, polis, beteendevetare, listan kan göras lång. Då jag inte kunde bestämma mig valde jag i stället att jobba några år innan jag till slut kände mig redo för att ta steget att börja plugga. Valet föll tillslut på socionomutbildningen, ett val som jag absolut inte ångrar idag! Jag är en social person så att arbeta med och runt människor har alltid varit ett givet val för mig. Att i framtid ha möjligheten att arbeta med att hjälpa människor i utsatthet och behov av stöd och hjälp är för mig en prestige.

Jag får ofta frågor kring mitt efternamn, ”det låter inte svenskt, vart kommer du ifrån?” Jag känner därför att jag borde klargöra det en gång för alla. Córdoba, och ja Córdoba är det korrekta uttalet bara för att först klargöra det. Det har funnits många olika varianter av uttalet genom åren men Córdoba är det korrekta. Namnet kommer ifrån min pappa som har spanskt ursprung. Dem kom till Sverige i mitten av 60 talet då min farfar hade fått jobb som maskinsnickare här. Dem flyttade hit främst hit med anledning av jobb, men även då farmor och farfar ville ge barnen (alltså pappa och mina farbröder) förutsättningen att kunna fortsätta plugga efter grundskolan, då det i Spanien kostade pengar att göra de på den tiden. Av alla ställen i Sverige dem kunde flytta till så var det just strax utanför den lilla orten Alunda som dem hamnade. Min mamma hon är född och uppvuxen i Sverige och även hon växte upp strax utanför den lilla byn.

Min familj består av som tidigare nämnt min pappa, min mamma, mig själv och mina två yngre syskon, min lillasyster Andréa och min lillebror Marcus, vi är alla tre födda och uppvuxna i Sverige i i den lilla byn Alunda dryga 3 mil från Uppsala. Min syster och jag har alltid varit väldigt tighta då det endast skiljer 1 år och 7 månader mellan oss. Att ha fått möjligheten att dela så många hockeyminnen tillsammans med min syster och bästa vän har varit otroligt häftigt! Utan henne vet jag inte om jag ens hade tagit steget att börja spela hockey från första början. Hon har varit den som stöttat mig och pushat mig, fått mig att bli en bättre spelare. Hon har varit en trygghet för mig, speciellt i början av min karriär, hon var alltid där vid min sida.

Hemmavid, ja där var det mycket rock som spelades, det är min pappa skyldig till. Som liten var dock även jag förtjust i rock, jag har fått återberättat till mig hur jag stod i vardagsrummet och headbangade till låten sweet child of mine med Guns N´ Roses. Men nog om min bakgrund, Innan vi går vidare och jag tar med er på min hockeyresa så ska ni först få höra vad jag helst valde att lyssna på, om jag fick bestämma.

Låten som ni hörde var overprotected med Britney Spears.

Ja Britney Spears det var helt klart en favorit under min uppväxt. Jag minns blanda annat hur jag och min jämnåriga kusin stod och dansade i vardagsrummet till min Britney spears CD, vi var iklädd jeans och färgglada toppar. Vilka tider!

Men nu , nu är det dags att börja prata hockey, min resa i hockeyns tecken började inte riktigt som många andras. Det var först vid 11 års ålder som jag insåg att sport, det kanske är något för mig. Jag började spela både fotboll och hockey. Hockeyintresset i sig kommer från pappa och fotbollen från mamma. Pappa har alltid varit intresserad av hockey och ville själv spela men dem hade inte de ekonomiska förutsättningarna för det. Jag spelade fotboll till och med 16 års ålder och valde därefter att fullt fokusera på hockeyn.

Mamma och Pappa har alltid sett till att vi haft de förutsättningarna vi behöver för att kunna spela hockey, dem har ställt upp med skjuts, hämtning, till och från träningar och matcher, hjälpt oss med utrustning, ja i stort sett allt. Dem har alltid funnits där och ställt upp och hjälpt oss så att vi har fått möjligheten till att göra det vi älskar.

Men hur startade då allt?
Det hela började med att pappa tog med sig mig 8 år och min syster 6år på skridskoskola i Gimo. Gimo är en annan liten ort ca 1 mil från Alunda. Efter premiären på skridskoskolan valde min syster att ta steget att börja spela hockey medan jag valde att inte göra det. Jag har alltid varit intresserad av hockey och jag var alltid på plats när min syster spelade match då pappa även var lagledare i laget, men det skulle dröja tills jag var 11 år när min pappa frågade mig som många gånger förr, om jag inte ville börja spela ändå? Jag var ju trots allt alltid där, jag kunde ju bara testa på? Jag kände mig osäker, jag skulle inte bara vara äldst i laget, jag skulle också vara sämst.

Skulle jag börja eller inte?
Jag var ju helt klart sugen.

Till slut tog jag mig mod till att börja, ett beslut som jag idag är otroligt glad över att jag tog. Min karriär började i gimo if hc med pojkar årskull 95/96 tillsammans med min syster Andréa. Det var en otrolig rolig tid. Jag minns att vi bland annat vann c-pojkserien, vi fick medalj vilket var en otroligt stor grej just då.

Efter några års spelande med killarna började jag spela med damerna i gimo (div 2) även där tillsammans med min syster, efter några ytterligare år med Gimos damer ville jag ta nästa kliv, jag valde att gå till Almtunas damer div 1. Eftersom Andrea flyttade till örnsköldsvik för att gå hockeygymnasiet där spelade vi för första gången, i olika lag. Jag spelade sedan i hela hela fem säsonger i Almtuna. Vi hade ett väldigt bra lag i almtuna, vi vann serien flera år på raken och vi var även med och slogs i kvalet för att gå upp till högsta serien totalt tre gånger. Några matcher blev det trots allt tillsammans i Almtuna då Andera kom in som lån för att förstärka laget i några av allettan kvalen (som det hette på den tiden), , jag var lika glad varje gång jag fick möjligheten att spela tillsammans med henne igen. Jag minns att vi var med och spelade junior SM där vi i finalen mötte Modo, där min Syster Andréa för dårvarande spelade. Det var en väldigt speciell känsla att stå i en final mot min syster som jag spelat tillsammans med i så många år. Det var en rolig och jämn match med Modo drog det längsta strået och vann tillslut den matchen.

Min SDHL, eller debut i högsta serien som på den tiden hette Riksserien kom sedan år 2016, det var med Sundsvall. Jag hade en vän som spelade där, dem hade mycket skador så dem behövde folk. Min vän tipsade tränaren om mig som sedan kontaktade mig. Jag minns att vi mötte djurgården i min första match. Jag var väldigt nervös men det var otroligt roligt att spela. Därefter var det tänkt att jag skulle spela kvalet tillsammans med dem.

Men då hände något jag bara hade kunnat drömma om.

Låten ni hörde nyss var Infinity med Guru josh project och klaas.

Så vad var det då som hände som jag bara kunnat drömma om, för vissa av er kanske låten ledde er till svaret då det nämligen var vårt intro när jag först kom till den här klubben. Det var Brynäs tränare som kontaktade mig, dem ville att jag skulle komma och hjälpa dem i slutspelet.

JA JA JA, självklart sa jag ja.

Sedan jag var liten hade jag ju drömt om att spela i just Brynäs och nu hörde dem av sig, till mig. Min syster spelade redan där, hon hade lämnat hockeygymnasiet i ö-vik för att spela med Brynäs. Jag var i extas.

Att få spela i min drömklubb och återigen tillsammans med min syster - det kunde inte bli bättre!

Det var en fantastisk upplevelse för mig som inte ens hade kunnat föreställa mig att jag skulle få dra på mig Brynäströjan. Premiären i Brynäs blev dock för mig en besvikelse, jag fick ingen speltid alls och jag började fundera kring varför dem tog in mig över huvud taget. jag började tvivla på mitt val, att jag kanske borde valt att spela med Sundsvall i stället. Följande säsong valde jag att gå tillbaka och spela med Almtuna igen. Året därpå (2017) kontaktade Brynäs mig igen. Jag valde att återigen ta chansen och började säsongen 2017/2018 I Brynäströjan, även denna gång tillsammans med min syster. Därefter blev det fyra säsonger i Brynäströjan. De två första åren jobbade och bodde både jag och min syster i Uppsala så vi pendlade fram och tillbaka till Gävle för träningar och matcher. Som ni kanske redan förstått, är och har min syster alltid varit en viktig person i min karriär.

Den utvecklingen i föreningen på damsidan som vi fick vara en del av var otroligt häftigt. Från min andra säsong där vi bara var fem spelare på kontrakt, (med mig och min syster inräknat) ända fram till augusti. vi visste knappt hur kommande säsong skulle bli, eller om det skulle bli någon över huvudtaget. Jag minns att vi körde vår försäsongsträning med j18 och j20 killarna då vi varken hade fystränare eller huvudtränare. Men när säsongen väl drog i gång i augusti hade vi ett lag, det var ett tunt lag men vi hade i alla fall ett lag. Jag minns att Vissa matcher rullade vi på enbart två femmor, det var tufft men oj så roligt det var att få spela så mycket! Från att vi dem två första säsongerna egentligen var ett bottenlag i sdhl till att vi två år senare (förra året 2021) spelade SM-final. Vilken otrolig resa. Att jag fick möjligheten att göra den resan tillsammans med min syster och dem otroliga vänner jag fått under åren, det var obeskrivligt! Ett SM guld på det, wow! ja det hade varit spektakulärt! Det grämer mig än idag att vi inte lyckades ta de där guldet, vi var ju sååå nära! Jag är dock otroligt stolt över den resan som vi gjorde och med den stommen av spelare som var med hela vägen. Även om vi inte tog guld…. så har jag fått varit del av en fantastisk resa och utveckling inom föreningen och jag har fått vänner för livet och det är jag otroligt tacksam över.

Den här låten tar mig tillbaka till mig och min systers många bilturer upp till Gävle, hon är nämligen ett stort fan av just denna artist och just denna låt. Och därför tillägnar jag den här låten till henne med förhoppning att hon lääger några sköna moves när den nu spelas.

Låten ni hörde var contra la pared med Sean Paul och J Balvin.

Vilka minnen!

Efter fyra säsonger i Brynäs valde jag att föregående säsong lämna för att flytta till Göteborg och spela med Göteborg HC. Ärligt talat så var det en otroligt tuff säsong, bestående av med och motgånger men…, mestadels motgångar. Jag har lärt mig mycket om mig själv under den gånga säsongen och utvecklats som person. Det var en mentalt påfrestande säsong där jag verkligen fått lära mig hur det är att kämpa i motgång på motgång. Det är kanske svårt att sätta sig in i och föreställa sig men att ständigt förlora, det tar otroligt mycket energi och glädje. Att fortsätta pusha och bibehålla motivationen och glädjen till hockeyn har varit en utmaning! Men det är det som är det bästa med lagidrott, man gör det tillsammans. Man stöttar varandra i med och motgångar. Det har såklart inte bara varit dåligt, utan det finns ju bra delar också! Jag har träffat nya fantastiska människor och skapat nya vänner för livet. Jag är otroligt glad och tacksam över hur vi slutligen som grupp kom ihop och avslutade säsongen på ett bra sätt, vilket jag tycker visar på den styrka som vi hade i laget. Att efter en så tuff säsong komma samman och prestera när det gäller som mest. Till kommande säsong har jag valt att inte förlänga mitt kontrakt med Göteborg HC utan nya spännande äventyr väntar med en ny klubb. Vart jag spelar kommande säsong återstår att se! Jag är otroligt taggad för att starta en ny säsong och jag ser verkligen fram emot vad kommande säsong har att erbjuda.

Med det vill jag rikta ett stort tack till alla er som lyssnat på mitt sommarprat. Mitt namn är Emelie Córdoba (med betoning på Córdoba) och jag önskar er en riktigt härlig sommar!