• Huvudsponsor

Lördag Lör 19 September Sep
Söndag Sön 20 September Sep
Fredag Fre 25 September Sep
Lördag Lör 26 September Sep
Söndag Sön 27 September Sep
Onsdag Ons 30 September Sep
Lördag Lör 3 Oktober Okt
Söndag Sön 4 Oktober Okt
Måndag Mån 5 Oktober Okt
Onsdag Ons 7 Oktober Okt
Fredag Fre 9 Oktober Okt
Lördag Lör 10 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Moa Wernblom, Linköping HC

12 augusti 2020 08:46
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Moa Wernblom, Linköpings HC.


Jag är uppvuxen i Domsjö, Örnsköldsvik, tillsammans med mamma Annelie, pappa Magnus och mina två yngre syskon. Mina syskon Lukas och Wilma är 20 respektive 17 år gamla.

Vi har alltid bott i hus. I Domsjö var det grönt hus med röda och vita detaljer, en över- och undervåning och en ganska stor tomt där vi ofta lekte. Jag hade rum på nedervåningen till en början och med tiden när vi blev fler syskon hade vi alla rum på övervåningen.

När jag fyllde 6 år flyttade hela familjen till Skellefteå för att pappa skulle spela hockey, och där blev vi kvar i tre år. Jag kommer inte ihåg att jag tyckte det var jobbigt att flytta till Skellefteå, inget speciellt egentligen Jag började i skolan och fick kompisar där. Sen lärde man såklart att känna folk i och med hockeyn och jag fick med mig tre tjejer som provade på hockey med mig.

Det var någon i skolan som delade ut broschyrer att man gärna fick komma och prova på varpå jag tog hem lappen och sa,

”Jag vill prova på”

”Jaha, är du säker”, sa mamma och pappa, men de fixade så att jag fick prova på och som jag fastnade, jag tyckte det var så kul. Vi började spela i SK Lejon när jag var sex år och så hade jag med mig min bror Lukas som vid tidpunkten var fyra år.

Tre år senare gick min pappas kontrakt ut och en flytt tillbaka till Örnsköldsvik blev realitet. Givet att jag hade blivit äldre blev den flytten också lite jobbigare. Nu behövde jag lämna kompisarna och livet där men samtidigt hade vi ju faktiskt familj och släkt hemma i Ö-vik.

Det var alltid mycket liv hemma. När vi umgåtts har det alltid varit lekar och spel. Det är alltid någon form av tävling. När vi var små spelade vi mycket landhockey tillsammans med grannbarnen ute på gatan och även kurragömma och andra lekar var något vi gjorde mycket

Jag testade också förutom att spela hockey på att spela fotboll till dess att jag gick i 8:an.

Basket.

Dans.

Ja listan kan göras lång och lägg härtill att vi var tre syskon.

Jag är väldigt glad för att jag har två syskon och att vi är ganska jämngamla, trots att vi är ett gäng vinnarskallar alla tre, syrran är helt klart värst, har vi haft och har roligt tillsammans. Även när vi ska umgås nu så är det gärna någon form av tävling eller spel, det kan vara allt från kortspel, minigolf till padel. Min barndom som väldigt aktiv och lekfull och det förstår jag för vi är hela familjen väldigt aktiva och sitter gärna inte stilla för länge. För länge kan för några av oss betyda 5 min.

Jämförs med min pappa och hur han var som spelare

Mamma var inte den där hockeyintresserade mamman, men har blivit. Nu åker hon Sverige runt för att se oss spela i alla ishallar vi är i.

Pappa däremot, han älskar hockey och spelade på hög nivå. Han var väldigt engagerad när vi var yngre. Jag minns hur jobbigt det kunde vara att hoppa in i bilen efter en dålig match. Han var minst lika sur som jag.

Han var rak och ärlig.

Var det något som var dåligt, man inte hade energi, inte åkt tillräckligt med skridskor eller varit seg i närkamperna, ja då fick man höra det.

”Ni kämpade i alla fall, det är en ny match imorgon.”, det var mer min mammas melodi så jag fick både sidorna av det berömda myntet.

Men jag föredrar den ärlighet som pappa alltid speglade. Även om det kanske inte alltid var jättekul att höra det direkt efter matchen men var det någon match man inte fick höra nånting blev man istället frågande,

”Var det ingenting?”
”Såg du matchen?”

Och kanske var det att jag ville ha bekräftelse från pappa.

Han var tränare för mig i flicklaget och det var lite speciellt. Det var bra. Han gjorde ingen skillnad på att jag var hans dotter. Väldigt hård och snarare lite hårdare mot mig än de andra. Han kan mycket hockey och är väldigt engagerad så jag tyckte det var bra. Han var lika ärlig mot hela laget som han var mot mig efter en match, det är liksom hans sätt att vara.

Många drar gärna en jämförelse till min pappa och han som spelare.

Och nog finns det likheter. Som personer är vi ganska lika och spelstilen..jag har ju kollat mycket på när han spelade och fått mycket från honom så det är klart att det kanske kommer därifrån.
Men jobbigt att jämföras..det som varit jobbigt är att du gör dig ett namn på grund av din pappa..men såklart som med allt, det har varit både positivt och negativt.

Det är klart att folk ska vilja prata med dig, det är på grund av din pappa och det är inte du dem tycker är häftig.

Jag förväntas vara som han på isen.

Syskonen min har faktiskt samma uppfattning som jag. Och nog har vi pratat med pappa om det också. Men missförstå mig rätt, det finns både positiva och negativa delar med att ha en pappa som spelat på hög nivå.

Hur som helst.

Jag kommer ihåg att intresset för hockey kom ganska snabbt, jag ville väldigt gärna följa med och kolla på alla matcher som pappa spelade. När jag var lite yngre kommer jag ihåg hur jag och min bror efter att vi hade blivit hämtade på förskolan var tvungen att ha en timmes vila för att få följa med på veckomatcherna.

Jag kommer också ihåg hur viktig matchvilan var för pappa så det var ingen ide att dra hem någon kompis efter skolan på matchdagar och det var inte heller ett bra läge att retas med syskonen för levde vi om för mycket så att pappa inte kunde sova var det inga glada miner.

Jag fick nys om ett flicklag i Modo och började spela där. Detta var för några år sedan nu så flickhockeyn var inte så stor och bara efter 1–2 år tvingades laget att lägga ner på grund av för få spelare. Vi blev istället utplacerade i olika killag och jag hamnade i pojklaget som var födda samma år som mig. När jag var 13 gjorde det stadslag i Modo och bara de bästa spelarna födda 98 skulle spela i Modo.

Till en början var att spela med killarna det jag visste och jag tyckte det var kul att spela med killarna.

Det var lite annat.

Att spela med tjejerna var lite mer försiktigt, man vågade inte riktigt slå på varandra på träningen och blev mer konflikter efter. Men de konsekvenserna hade absolut inte killarna.

Pappa sa alltid att det är klart att du ska göra mål, det var det som räknades. Jag har alltid varit bättre på att åka skridskor än kanske försvara så blev ganska naturligt att vara den som ska jaga, åka mycket skridskor och vara jobbig mot motståndarna.

Jag provade såklart på när jag var liten att spela i de andra positionerna men det vart ganska snabbt att jag ville vara forward, och jag tror nog att det var för att pappa var på mig och sa att det är där framme du ska vara, det är där det händer.

Och forward är jag, mina syskon likaså eller centrar.

Min bror försökte bli målvakt men då ställde pappa honom ute på gatan och sköt det hårdaste han kunde och sen ville han inte längre.

Men jag ville aldrig bli målvakt så han behövde aldrig ta till det mot mig.

"Men för i helvete, du måste åka över rödlinjen"

Jag har spelat stålbucklan som är som TV-pucken fast för tjejer hela tre gånger. Jag minns såväl andra eller om det var tredje året.

Jag hade gjort 3-1 målet i öppen kasse och jag fick pucken i egen zon och hade nästan åkt över rödlinjen och inna jag la in pucken i kassen.

När jag sedan ringde pappa efter matchen, var det första han sa:

”Men för i helvete, du måste åka över rödlinjen – tänk om du hade missat och det hade blivit avblåst och mål i andra målet. Han var mer arg än att säga bra.”

Rak och ärlig, sådär som han är min pappa.

Jag kommer inte riktigt ihåg vilka vi mötte min första match i SDHL men jag minns att jag inte fick så mycket speltid, men hade inte heller några sådana förväntningar. Men det var en häftig upplevelse att få vara med överhuvudtaget, att vara nära spelet och kanske, kanske skulle jag få hoppa in och göra debut och det fick jag ju till slut men från matchsekvenserna minns jag inte så mycket.

Men min första säsong i SDHL, dåvarande Riksserien lånades jag ut till Sundsvall men det var något jag själv bad om att få bli. För det blev väldigt mycket träningar med damjunior och A-laget men inte lika mycket speltid och det var ju så jag kunde utvecklas, om jag fick vara på isen och inte sitta på bänken i hopp om något enstaka byte.

När jag ser tillbaka på den tiden och det beslutet är jag glad att jag gjorde det. Jag tycker att fler SDHL-lag borde samarbeta med ett andralag för att kunna skapa speltid om det inte går av olika anledningar i det laget.

Jag spenderade fyra säsonger i MODO innan jag lämnade, flyttade hemifrån bytte till Linköping. Att flytta hemifrån kan kanske vara en blandad kompott med känslor men jag hade med mig min bästa vän Ebba Berglund ner så det blev inte lika jobbigt som om jag hade flyttat ner helt själv. När väl hockeysäsongen också väl drar igång hinner man nästan inte tänka på hur mycket man saknar familjen, och tur är väl kanske det.

I början var faktiskt familjen också väldigt duktiga på att komma och hälsa på, nästan var och var tredje helg. Numera åker de inte ner lika ofta men det går ju att se matcherna väldigt bra på TV som tur är.

Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan.

En annan händelse som satte sina spår hos mig var de som hände år 2017.

Det kom som en chock - verkligen.

Jag var iväg och skrev ACT eftersom jag hade planer på att gå college så jag och pappa var på väg hem från Göteborg. Jag hade såklart skickat ett meddelande till han men inte fått något svar.

Från Gävle hade jag kört resten av vägen till Örnsköldsvik och inte kollat mobilen. När jag kom fram hade jag massvis med missade samtal och hans mamma hade ringt, och då kände jag att nånting var fel.

Jag åkte hem och ringde mina kompisar och frågade om de hade hört något. Sa att jag inte får tag på honom.

Jag tänkte direkt,

Det är vattnet, det där utestället ligger ju dumt till.

Jag visste att Markus, min pojkvän hade varit ute med kompisarna kvällen innan. Det sa han ju när vi pratade innan jag skulle sova.

Vi var ute och sökte honom hela kvällen och vi pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Vi hittade nånting.
Ett hårstrå i isen.
Han kanske lever ändå.
Det gick upp och det gick ner.

Mot natten var det dags att åka hem och få några timmars sömn, men någon sömn blev det inte den natten. På morgonen gick vi ut och letade igen, Missing people sattes in och vi fick utdelat ett område vi skulle söka. Hela Ö-vik sökte vi igenom utan att hitta Markus.

Till slut knackade någon på min dörr och bad mig följa med ut.

Då förstod jag.
De hade hittat honom.
I vattnet.
Jag bröt ihop.
Föll ihop.
Började skrika.
Det gjorde SÅ ont.

De första dagarna var jag i total chock.
Inte Markus.
Inte min Markus.

Jag kommer ihåg hur varje ord jag yppade var,
”Jag förstår inte hur det här kunde hända”, och än idag förstår jag inte.
Jag kommer nog aldrig förstå.

Än idag är det ingen som vet hur det kunde hända.
Ingen såg.
Ingen hörde.
Man hittade hans nycklar på bryggan.
Det var det enda.

Efter bortgången började jag gå och prata med en terapeut men konstaterade ganska snabbt att det inte var något för mig. Intressant är att jag plötsligt började prata med andra, öppna upp mig på ett sätt jag inte jag gjort tidigare. När det här hände berättade jag allt vad jag kände och då hade jag mina kompisar och familj.

Jag är så väldigt glad att jag haft hockeyn också. Den har varit mitt ställe att få glömma allt och inte behöva tänka Det var också skönt att flytta till Linköping direkt efter, även om den flytten var bestämd sedan innan så tror jag att det blev lite av min räddning.

Att inte behöva vara nära.
Inte behöva se vattnet.
Inte behöva påminnas.

Än idag när jag kommer hem kan jag inte se på hamnen, inte sitta och äta glass vid den. När jag var vid ishallen kollade jag upp mot hans lägenhet som var alldeles där ovanför och ibland kändes det som att han stod där och kollade ner på mig.

Det kändes både fint och jobbigt.

Markus var världens snällaste människa.
Jag har aldrig hört någon säga något ont om honom. En sån där väldigt omtänksam människa som alltid var glad och trevlig.

Alltid ett leende på läpparna.

Det tog slut när det var som bäst och vi visste inte vad vårt förhållande skulle kunna leda till.

Men en sak vet jag.
Jag vill inte att man inte ska prata om Markus.
Jag vill att vi ska minnas honom för den har var och bevara hans minne