När jag var 3 år gammal så träffade jag en talpedagog som sade till mig att jag aldrig kommer att kunna prata och inte ha något språk. Jag kan idag som 31-åring prata fyra språk, har gått i vanlig skola i Danmark, gymnasium i Sverige, college i USA och högskola i Sverige. Det är ett bevis på att ingen annan människa ska sätta gränser för det du vill uppnå i livet. Mitt namn är Josefine Jakobsen och det här är mitt sommarprat.
Nu tar vi det från början.
Jag är född och uppvuxen i Klarup, en liten stad utanför Aalborg i Danmark. Med min mamma Gitte, Pappa Lars, storebror Julian och storasyster Jannie.
"Jag ser det inte som ett problem, utan en utmaning"
Det är lite oklart, men det sägs att jag var 5 veckor gammal, när mina föräldrar fick reda på att jag tappat hörseln efter en vaccination mot kikhosta. Jag föddes alltså med vanlig hörsel men det är inget jag kommer ihåg. Jag har sedan dess använt hörapparat och är beroende av dom för att ha en fungerande vardag. För en vanlig människa är att prata i telefon helt naturligt, men för mig är det väldigt jobbigt och någonting jag ogillar starkt. Jag är mest trygg vid att prata med min närmsta familj som känner till min begränsning. Annars har min hörsel aldrig varit ett problem. Jag ser det inte som ett problem, utan en utmaning. Det är som att du ska ta hand om dina tänder, på samma sätt ska jag ta hand om min hörsel och hörapparater.
Jag är en social människa men ändå inte. Jag har svårt att jobba och prata i större grupper. Mycket på grund av min hörsel. Jag gillar att vara med människor, men är det för många behöver jag en paus då och då. För mig funkar det bäst att vara i mindre grupper annars hänger jag inte med, därav kan jag verka tyst och blyg men det är helt enkelt för att jag försöker hänga med och lyssna i stället. Att lyssna tar mycket energi.
"Ville spela i Sverige,gå på college i USA och spela ett OS med Danmark
På isen har jag svårt att höra om lagkompisarna pratar med mig, en del i hur jag hör vad andra säger är att läsa läppar. Det är inte alltid lätt på isen. Därför måste jag använda min blick och vara uppmärksam hela tiden på vad som händer runt omkring mig. En av mina största styrkor är därför också min blick för spelet och att läsa vad som händer eller kommer att hända.
Jag fick på mig mina första skridskor när jag började gå. Min bror spelade och även min syster spelade då, men hon slutade ganska tidigt och valde istället handboll. Än idag är min bror aktiv och spelar i vår hemstad Aalborg och danska landslaget. Min syster har däremot vigt livet till sin familj och gett mig 3 fantastiska syskonbarn. Oftast tror många att det bara är jag och Julian. Men vi har faktiskt också en syster, hon är en av våra största supporter och kunde man få en guldmedalj i och vara mamma, hade hon fått det. Jag startade i Aalborg IK och spelade med killarna tills jag var 16 år. Som 12 åring började jag träna och spela med damerna i Aalborg.
När jag var 12 år satt jag några större mål för min hockeykarriär. Jag ville spela i Sverige, gå på college i USA och spela ett OS med Danmark.
Första steget på den resan var Herlev i Köpenhamn som på den tiden hade det bästa damlaget i Danmark och spelade Europa cup. Jag ville spela med dom bästa damspelare i Danmark för att utvecklas. Även här spelade jag med killar. Med damlaget vann vi danska mästerskapet, vilket också blev min första guldmedalj i karriären. Jag spelade en säsong i Herlev innan jag valde att ta steget till Sverige och Segeltorp.
Jag ville tävla mot dom bästa även i Sverige och det var lite en chansning att åka till Segeltorp. Tiden här blev väldig viktig för mig och mycket lärorikt personligt samt som hockeyspelare. Jag hade äran att spela med någon av Sveriges bästa spelare på den tiden, bland annat Erika Holst och Gunilla Andersson samt norskorna Line Bialik och Helene Martinsen. Fantastiska förebilder för en ung tjej som jag. Jag gick även Hockeygymnasiet i Huddinge i 3 år och hade Holst som tränare och mentor. En ledare/spelare som har betytt väldigt mycket för mig, hon visade mig vad som krävdes för att spela på elitnivå och uppnå sina mål. Både på och utanför isen.
Under tiden i Segeltorp var jag med och spela 3 SM finaler, det första året blev det förlust mot AIK. Andra säsongen blev det vinst mot Brynäs där vi hade en del svenska OS spelare den säsongen eftersom det var OS år. Tredje säsongen som också var min sista i Segeltorp lyckas vi vinna igen mot Brynäs. Jag hade äran att avgöra matchen i övertid och det är ett av mina bästa minnen i karriären.
Att se pucken gå in bakom Brynäs målvakt var obeskrivligt, den känslan var helt underbar. Först och främst för att det var min sista säsong i Segeltorp, ett perfekt avslut innan jag skulle åka iväg på college. Det var väldigt vemodigt, för att jag hade tre bra år i Segeltorp. Samtidigt var vi inte lika stora favoriter som säsongen innan vilket gjorde vinsten ännu mer häftig.
"Kände mig som en professionell ishockeyspelare"
Nästa stopp på resan som också var ett stort mål för mig, var att spela college hockey. Jag blev kontaktat av ett fåtal skolor men det var ingen tvekan när Peter Elander hörde av sig vart jag skulle gå. Valet föll på University of North Dakota där jag fick ett fullt scholarship. Även flera europeiska spelare skulle dit. En skola som låg mitt ute i ingemansland men hockeymässigt var det ingenting och klaga på. Vi ansågs som professionella med allt från faciliteterna och resurserna till hur vi blev bemötta.
En oförglömlig tid där jag utvecklades mycket på och utanför isen, där jag även fick många nya bekantskaper från hela världen. Där kände jag verkligen mig som en professionell ishockeyspelare. Det var inte bara en eller två kedjor som var bra, utan hela laget var bra. Det gällde att prestera och tävla varje dag till träning om man ville spela matcherna. Fick jag chansen skulle jag absolut åka över igen. College var en upplevelse för livet.
College är det närmsta du kommer en professionell liga för damer, i alla fall på den tiden jag var där. Hela paketet med bra hockey på en hög nivå, träningsmiljön, storleken på ledarstaben och att samtidigt få en utbildning gjorde det väldigt attraktivt för mig. Jag studerade kinesiology, som är ett väldigt brett ämne inom kroppens funktion, hälsa och träning, samtidigt läste jag även en “minor” i coaching.
Skolan var tuff såklart. Jag var blyg och inte så trygg vid engelska språket i början, men det fanns möjlighet att få hjälp till i princip allt. Både som en vanlig student och atlet, men även för mig som var hörselskadad. Jag hade redan lärt mig mycket om disciplin och planering i Sverige, i college blev det ännu viktigare. Skötte man inte skolan och sina betyg kunde man inte heller spela hockey.
I North Dakota fanns även tvillingarna Jocelyne och Monique Lamoureux. Fantastiska atleter men framför allt bra människor. Två av de bästa hockeyspelare som jag har spelat med i min karriär tillsammans med Michelle Karvinen. Jag har spelat med riktigt många bra hockeyspelare genom min karriär. Men att få spela med Lamoureux tvillingarna och Karvinen som tänker hockey mycket på det sättet som jag gör mot det starka motståndet som fanns i college på den tiden, gjorde att jag någonstans fick en bekräftelse på att jag kan vara med på den här nivån. Jag har aldrig varit en snabb spelare men då har jag fått använda mina händer och huvudet istället.
Min resa med Peter Elander slutade inte här. 2018 blev säsongen där danska ishockeyförbundet satsade hårdare på damlandslaget och siktade mot A-VM och OS. Vi fick fler resurser och hjälp från Team Danmark vilket ledde till flera landskamper och samlingar.
Fredrik Glader blev anställd som headcoach tillsammans med Mikael Forsberg.Vi lyckades att ta oss upp i A-VM på ett sätt som jag inte har varit med om förut. Vi förlorade två matcher stort och vi var beroende av andra innan vi kunde fira platsen i A-VM. Vi blev tvåa men eftersom reglerna hade ändrats, uppflyttas två lag till A-VM, vilket betydde vi flyttades upp med Ungern som vann turneringen.
Glader fortsatte tyvärr inte med oss vidare på resan eftersom han fick ett annat jobb. Därefter kom istället Peter Elander in som headcoach tillsammans med Tim Bothwell som har varit inom Kanadas landslag tidigare. Med deras intåg kom två erfarna män in med mycket kunskap inom hockey, speciellt damhockey. Peter kom in med mindsettet att alla är bra hockeyspelare och kan åka skridskor, men är vi inte i fysisk form är det egentligen skit samma. Så fokuset från dag 1 var hela tiden att vi skulle förbättra vår fysiska status, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Uppnå små delmål hela tiden. Ett arbete som Glader påbörjade och som Peter och hans stab tog vidare. Sen är det viktigt att du köper din roll i laget och allt du gör är för lagets bästa och inte ditt eget bästa.
Det är en klyscha men ska du vara ett framgångsrikt lag måste du göra det du blir tillsagd, det låter hårt, men det är sanningen. Det finns såklart olika sätt att driva ett lag på beroende på tränaren man har och tränar filosofi. Men kan du inte acceptera din roll, köpa systemet och gör det som är bäst för laget, så blir det oftast inte bra. Jag har inte alltid köpt mina roller heller, det är ingen hemlighet. Men då blir det lite ”fake it till you make it”.
Peter Elander har även han haft en stor betydelse i min karriär och mitt liv. Både som mentor och stor stötte i karriären. Det var han som upptäckte mig som 14 åring när jag var på hans camp i Landskrona med danska landslaget. Förutom att vara coach för laget i North Dakota var det han som såg till att landslagsspelarna efter säsongen höll sig igång innan VM eftersom det ibland kunde vara ett 6 veckors break. Peter är väldig duktig på små detaljer i ishockeyspelet och den individuella utvecklingen. På dom ispassen var bland andra Lamoureux systrarna, Michelle Karvinen, Johanna Fällman och Andrea Dalen. Det var inte alltid roligt men nödvändigt. Det blev mycket “highways”, en övning som Peter älskade. Peter var mycket omtyckt av alla spelare i USA, han kan vara hård men är alltid ärlig. Viktigast av allt brydde han sig om oss och livet utanför hockeyn. Med Peter handlar allt inte om hockey, utan han är väldig kulturell och en världsman. Både i USA och med landslaget var det viktigt att lära sig om de olika ställen vi besökte genom åren. Frågor du honom så har han många titlar förutom att vara coach, han är bland annat historia professor, pingis professor och vinexpert.
"VI SKA TILL OS"
VM i Calgary 2020 blev en bra läropeng både som spelare och lag. En oförglömlig upplevelse även fast det var i en corona bubbla och med alla restriktioner. Bara det att få spela i självaste Kanada är stort. Hockeyns land. Vi förlorade dock alla matcher, men som tur var kunde ingen lag åka ut pga. tidigare inställda turneringar. En erfarenhet rikare och bättre förberedd till det stundande OS-kval.
I OS kvalet var allt möjligt, vi trodde på oss själva. Vi vann mot Italien. Vi vann bara 1-0 mot Österrike som definitivt inte heller var något dåligt lag. Dom vann deras första match mot Tyskland, som var favoriterna i turneringen. Vi behövde bara en poäng i sista matchen mot Tyskland. Vi låg under med 2-0, men ärlig talat jag tänkte hela tiden vi kommer fixa detta och så blev det också. Vi förlorade efter straffar men för oss var det som vi hade vunnit matchen, vi behövde den där ena poängen och vi fick det. Vi ska till OS!
Det var en helt sjuk känsla, mitt största och enda mål som jag inte hade uppnått än. Nu lyckas det.
Även OS var i en coronabubbla. Jag vet det är olika från person till person, men personligen hade jag en positiv upplevelse och det var helt magisk att få uppleva allt vad ett OS innebär. Självklart var det jobbigt med alla tester dagligen och liknande, men det var bara att gilla läget Alla var i samma båt. Jag har ingenting att jämföra med från tidigare eftersom det var mitt första OS. Månaderna och veckorna innan OS var dock ett helvete, väldigt stressande mentalt. Främst på grund av att man ville undvika att smittas med corona. Jag fick även en skada som gjorde att jag missade 6 veckor i Djurgården precis innan OS. Jag har aldrig tidigare varit skadat så länge, jag har endast missat 1 eller 2 matcher i rad i min karriär. Det var även tufft att inte kunde hjälpa Djurgården, vi hade ett ungt lag och en väldig tunn trupp,. Jag kände ett stort ansvar som en ledande spelare, men kunde inte göra något.
När skadan hände fick jag såklart lite panik och stress, men jag fick hjälp ganska snabbt från läkare och fysioterapeut. Dem var rätt lugna och sade det var ingen problem att vara redo för OS. Jag förlitade mig på dem och gjorde vad jag blev tillsagd. Någonstans visste jag också att det kanske är mitt enda OS jag kommer få spela med tanke på min ålder. Som tur var blev det aldrig sprutor och liknande utan bara smärtstillande ett tag. Samtidigt har jag spelat med mycket smärtor genom åren, så detta skulle jag också fixa.
Hockeymässigt är jag nöjd med OS såhär i efterhand, men det är klart jag var besviken över att inte komma i kvartsfinal, vi hade chansen och gav oss själva chansen. Största ögonblicket var vinsten mot Tjeckien som vi har mött en del gånger dom senaste säsongerna. Ett riktigt bra hockeylag.
Med facit i hand är jag stolt över lagets prestation i OS samt otroligt stolt över att ha fått uppleva ett OS och vara en del av det första danska damlandslaget i ett vinter-OS någonsin. Sist men inte minst är jag stolt över att även min bror fick spela OS och att vi fick dela upplevelsen tillsammans.
Min bror och jag skiljdes åt ganska tidigt för att förverkliga våra drömmar. Jag flyttade hemifrån som 16 åring och han likaså. Han är en förebild för mig och speciellt på senare år efter han flyttade hem till Aalborg. Jag är väldigt imponerad över hans hårda jobb och den höga nivån han håller även fast han spelar i danska ligan. Han har en roll i klubblaget och en helt annan roll i landslaget. Jag är imponerad över hur han axlar både rollerna på ett bra sätt.
Dom senaste två säsongerna har utan tvekan varit dom mest påfrestande i min hockeykarriär, både fysiskt och mentalt, men också några av dom roligaste. Jag har levt i två bubblor, en coronabubbla och en hockeybubbla. Jag har alltid gett 110% för Djurgården, men jag vill inte sticka under stolen med att mycket fokus har legat på landslaget med den satsning vi har gjort de senaste säsongerna. Något vi inte har gjort tidigare säsonger jag har spelat i landslaget. Men det har också gett resultat.
Till kommande säsong ska jag påbörja min sjunde säsong i Djurgården. Min största höjdpunkt i Djurgården är såklart när vi vann guld 2017, en ”oväntad” vinst som ingen hade förväntat.
Jag älskar att bo i Stockholm och trivs med personerna i föreningen och lagkompisarna, det har funnits en bra stomme sedan länge. Jag gillar framför allt utvecklingen de senaste säsongerna där en röd tråd har blivit mer tydlig och att jag även har fått en roll på hockeygymnasiet. Det är fantastiska tjejer som har mycket potential och älskar att lära sig nya saker och bli bättre hockeyspelare. Mitt stora önskan är att dessa tjejer någon dag ska nämna mitt namn precis som jag har gjort med Erika Holst. Det kommer betyda mer än mästerskap och individuella priser.
Jag är inte fast på någonting än, men i framtiden skulle jag kunna tänka mig jobba inom hockeyn, om det är som tränare eller något annat är oklart. Jag har ju även gått tränarprogrammet på Gymnastik och Idrottshögskolan i Stockholm. Fysbiten har jag också varit inne på och är något som jag är intresserad av. Men vissa dagar känner jag också för att testa något helt annat.
En paus från hockeyn helt enkelt.
Men samtidigt skrämmer den tanken mig för hockey är det jag har hållit på med nästan hela livet. Tiden får helt enkelt visa vad som kommer hända, många bitar som ska hänga ihop. Jag har minst en säsong till i Djurgården därefter är det oklart vad som händer. Någonstans ligger det i tankarna att kanske flytta närmare familjen i Danmark. Med min ålder vet jag att det snart finns ett slut, men om det är om 1 år eller 3 år återstår att se. Hockey är mitt liv och har varit hela mitt liv. Det är det jag kan. Mitt liv har planerats utifrån hockeyn sen jag var 12 år. Jag tycker fortfarande det är kul och jag känner fortfarande att jag kan bidra på en hög nivå. Men det sliter hårt på kroppen och det känns. Jag har även ett önskemål om att få resa lite och inte vara fast vid rutiner och scheman när jag slutar. Men mest av allt spendera mer tid med familjen. Jag har missat oerhört många högtider och sociala sammankomster sedan jag flyttade hemifrån som 16-åring.
Mycket tankar som går i huvudet, jag behöver även komma ut i det ”vuxna livet” någon gång om man kan säga så. Det känns så i alla fall. Jag har haft tur att kunna spela hockey och inte jobba så mycket under alla år, men det har också haft sitt pris ekonomisk, men det är ett val jag själv har tagit. Jag är inte rik på pengar men rik på upplevelser. Jag har fått enorm support och hjälp av framför allt mina föräldrar och familj genom alla år. Mamma och pappa har aldrig pressat mig till någonting utan bara följt med på resan och stöttat alla mina val på vägen. Det är jag väldigt tacksam för och kan aldrig tacka dom nog.
Tack för att ni har lyssnat på mitt sommarprat.
Summan av min historia är att man kan uppnå vad som helst om man bara vill. Vilja och målmedvetenhet har varit nycklarna i mitt liv och min karriär. Ingen annan ska sätta gränser för vad du vill uppnå i livet. Ett hinder på vägen behöver inte vara att stopp eller återvändsgränd, utan en utmaning hur kan just jag ta mig runt och förbi till mitt mål.
