SDHL Talks - Jenna Raunio

Men mamma - ”om jag vill spela hockey, kan jag inte bara få göra det då”. Detta är ett citat, som fick min mamma att inse att jag inte ville spela någon innebandy, utan det enda jag ville var och göra som min storebror - att spela hockey.

Vi sitter i bilen, på väg hem. Det är en varm sommardag och solen lyser rakt in i bilen. Mamma säger - ”men du, det är inte så många tjejer som spelar ishockey, kan du inte tänka dig att spela innebandy i stället? För det gjorde jag”.

”Men mamma, (lång paus) om jag vill spela hockey, kan jag inte bara få göra det då?”

I backspegeln ser jag mammas ögon när hon tittar på mig. hon ler och svarar,

”Självklart, vill du spela hockey så ska du få göra det”

Jag var bara 4 år och hade redan bestämt mig för vad jag ville göra.

Jag heter Jenna Raunio, och nu ska ni få höra på min berättelse.

Den 24 september 2006 föddes lilla jag på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Familjen Raunio består utav min pappa Mika, mamma Niina och min storebror Oscar varav allihop har sysslat med sport i ungdomen. Pappa som spelade hockey i HV71, min bror som också spelade hockey i HV71 men nu spelar i HC Dalen. Och min mamma som spelade innebandy i Huskvarna IK. Jag är alltså uppväxt med idrott i blodet.

Vi bor på Jutaholm i Huskvarna där vi har bott hela min uppväxt, i samma ljusgråa radhus. Men man kan nästan säga att jag och min storebror är uppvuxna vid rinken, på lekplatsen. Bara ett stenkast ifrån huset. För det var på riktigt där vi spenderade all vår vakna tid när vi var små. På vintern spolades isen och det var full rulle, från tidig morgon, till sen kväll. Det fanns många barn som älskade idrott precis som vi, men oavsett ålder så fick alla alltid vara med och lira. Rinken användes året om, även på sommaren då vi bytte skenor mot hjul och körde landhockey tillsammans. Eftersom det bara skiljer 1 och ett halvt år mellan mig och min storebror, så har jag alltid haft någon att dela mitt intresse med vilket även har lett till en stor syskonkamp oss emellan. För visst vill man alltid vara det bästa barnet i familjen? Elle hur Oscar? På gott och ont fanns det både fördelar och nackdelar med det eviga tävlandet, jag minns själv hur krossad man var när man hade förlorat och skulle gå hem för att äta, den ena var alltid skitglad och kaxig, medan den andra hade stora krokodiltårar som rann längs med kinderna.

Det var tider det, och en otrolig trygghet att få växa upp tillsammans med min familj och på detta fantastiska område.

Din tid kommer - Håkan Hellström

En fråga som jag kan få ibland är om jag är finsk? Och är jag det? Jo, nu ska jag berätta. Jag har bara finsk släkt, komiskt nog på både mamma och pappas sida. Mammas sida kommer ifrån Kuusamo medan pappas kommer ifrån Oulu och Ylistaro som ligger utanför Vasa. Jag hann aldrig träffa vare sig morfar eller farfar innan jag själv föddes. Men pappa har berättat att farfar var otroligt hockeyintresserad, och om han hade levt idag hade han vart och stöttat mig och min bror i varenda hockeyarena runt om i Sverige.

När vi började på förskolan, var det enda språket vi kunde finska och personalen hade svårt att förstå vad vi försökte säga, Men vi lärde oss svenska väldigt snabbt sen desto äldre vi blev. När vi började lågstadiet hade vi hemspråk i skolan, alltså finska lektion en gång i veckan ändå fram tills mellanstadiet. Då detta låg utanför vanligt schema så fick vi tyvärr sluta med det eftersom det krockade med hockeyträningarna, och som ni vet så var hockeyn prio 1. Idag pratar jag inte så mycket finska, på släktkalas händer det såklart. Men annars är det mestadels svenska hemma i familjen. Vi brukar även varje sommar försöka åka till Finland under semestern, för att hälsa på våra släktingar.

Så svar på frågan, Jag är alltså född i Sverige men har finsk släkt.

Allt började i vad det hette då, Kinnarps Arena. Jag började i hockeyskolan tillsammans med killarna som alltid var på söndagar, och det var något man alltid längtade till under hela veckan. Att spela hockey med grabbarna följdes åt genom alla år och under dessa år har jag alltid varit en i gänget även om jag är tjej, det var liksom aldrig några omständigheter. Jag gick på Prolympia från årskurs 7-9 med hockey som special idrott, vilket innebar morgonträningar på tisdagar och torsdagar. Sedan till skolan, för att plugga och direkt efter till ishallen igen, för att hinna käka och sedan gå på allmänhetens åkning innan det vart dags för träning. Detta gjorde jag och mina kompisar nästan varje dag och det var så himla roligt. Jag är otroligt tacksam för gemenskapen, vännerna och även coacherna som alltid har funnits där för mig. Men jag vill även rikta ett stort tack till lärarna på Prolympia, som alltid fanns där för mig när jag behövde det då blev otroligt mycket hockey det sista läsåret.

Goliat - Laleh

Mitt första år i TV- pucken som det då blev, gick jag och mitt Småland till en TV-pucksfinal, vi mötte ett starkt Dalarna som tillslut vann med 3-2. Det blev såklart mycket tårar, men med det unga laget som vi hade, så visste vi vad vi kunde. Efter det historiska första guldet året efter med Småland i TV- pucken den 1 november 2020 så gick en av mina största drömmar i uppfyllelse.

Det var den 14 november 2020, då jag kliver på bussen på väg upp till Gävle, nervös och spänd med tanken att jag ska spela min första SDHL match i min karriär med min moderklubb HV71. Och Ja, det var faktiskt väldigt pinsamt. Mitt första byte i SDHL kommer jag alltid att minnas för jag hann knappt spela 10 sekunder innan jag blev utvisad. Jag visste inte ens vilket utvisningsbås jag skulle till, så nervös var jag men jag fick iallafall vara med i protokollet. Men resten av den matchen får väl vara godkänd. På den vägen är det och idag har jag spelat 91 matcher totalt. 80 grundseriematcher och 11 slutspelsmatcher för HV71.

Efter mitt sista år i TV-pucken, där vi vann vårt andra guld med Småland blev det dags för nya äventyr. Något som kom lite som en chock för mig. U18 damlandslaget hade en sista landskamp i Schweiz innan det var dags för junior VM i USA. Det fanns inte på kartan att jag skulle ta en plats i detta lag. Men en dag får jag ett mejl, där det står att jag har kallats till 3 nations turneringen i Schweiz. Jag som aldrig spelat en landskamp förut, eller ens varit med i landslagssammanhang blev såklart väldigt glad, för som jag sa tidigare så trodde jag aldrig att jag skulle ta en plats i det laget. Jag var bland dom yngsta i truppen och kände inte heller alls många spelare. Jag visste vilka dom var, och att dom var riktigt duktiga men mer än så visste jag inte. Alla tjejer var otroligt snälla så det var inga problem att komma in i laget. Turneringen gick okej, jag var väldigt nervös eftersom jag varken känt på internationell hockey förut eller spelat i landslaget. Vi kom hem från Schweiz och det var ungefär bara någon månad kvar tills JVM truppen skulle släppas. Jag visste inte riktigt vad jag trodde, men ifall jag skulle komma med skulle jag bara sätt det som en bonus. Dagarna gick och en dag fick jag ett nytt mejl. Jag skulle på riktigt spela JVM! Jag blev otroligt lycklig, och min ända tanke var att jag skulle få representera mitt land i ett världsmästerskap. Men detta var bara vad jag trodde, för bara en vecka innan vi skulle samlas i Linköping ställdes hela turneringen in på grund utav covid 19. Något som krossade både mig och mina lagkamraters drömmar. Vi hade verkligen sett fram emot att få spela JVM på hemmaplan. Men i stället blev det en mardröm och ett vakuum där ingen visste något. Tiden gick och allt var fortfarande väldigt oklart. Men till slut kom beskedet från IIHF att VM skulle spelas, men i stället i Wisconsin i USA, under juni månad. Lyckan som spreds i truppen var obeskrivlig och ingen var mer taggad än vi. Vi samlas i Stockholm där vi flyger till Chicago. Det var otroligt coolt att sitta på flygplanet och se över dom höga skyskraporna och den stora staden.

Turneringen startar, och vi möter både Kanada o USA i gruppspelet och förlorar, sedan möter vi även Finland där vi till slut vinner med endast 8 sekunder kvar, en riktigt rysare. Vi möter då Tjeckien i kvartsfinalen, vi går vinnande ur striden och möter USA i en semifinal. Vi föll på målsnöret och var nära en superskräll, men det räckte inte att slå supernationen. I stället spelade vi om bronspengen, återigen mot Finland, men efter den heroiska insatsen dagen innan fanns det inga krafter kvar och vi förlorade bronsmatchen och hamnade på en 4 placering. Något vi ändå ska vara stolta över.

En bragd att minnas, var när vi i januari spelade junior VM i Östersund. Ett 18Vm på hemmaplan kunde inte bli bättre och vi var ett riktigt starkt lag. Alla hade sina roller i laget, och vi var väldigt bra. Vi förlorade dom två första gruppspelsmatcherna mot USA och Kanada, sedan en vinst mot Finland och återigen tjecken i kvarten där vi vann. Vi gick till semifinal där USA stod på andra sidan. Vi gör en otrolig match, och står för en superskräll när vi slår ut USA. Vi har tagit oss till en VM final för andra gången någonsin för u18 damlandslagets historia. Vi möter dom regerande mästarna Kanada. Och på något vänster är stornationerna alltid som bäst när det gäller. Vi förlorar tyvärr VM-finalen och är sjukt besvikna efter att det blev som det blev. Men nu med lite distans så är vi alla väldigt stolta över silvermedaljen vi tog med i Östersund.

Detta är två av mina största upplevelser i livet och jag är otroligt tacksam att jag fick chanserna, och jag hoppas verkligen att det ska bli fler.

Carry you home - Zara Larsson

Jag går handelsprogrammet i årskurs 1 på Sandagymnasiet, tillsammans med Hilda Svensson som även är min lagkompis. Vi båda går NIU hockey och det är en trygghet att ha Hilda vid mig, Vi har det alltid väldigt roligt ihop. Sedan är jag otroligt glad över att jag hamnat i samma klass som mina ”gamla” kompisar om man kan säga så. Jag spelade nämligen fotboll i egnahems bollklubb när jag var yngre. Och om jag ska vara helt ärlig, så saknar jag faktiskt fotbollen lite grann. Jag minns tillbaka i tiden när jag och min bästa barndomskompis Hedda alltid tog cyklarna till fotbollsträningen på natursköna Runnåkra. Musik i öronen och man visste hur kul det skulle vara att träffa alla kompisar. Det var som en familj, och vårt lag var otroligt bra tillsammans, vi spelade många cuper och ofta gick vi som segrare. Vi hade alltså en otrolig lagsammanhållning. Men till slut kommer man alltid till det tråkiga, man måste välja sport eftersom hockey tar upp väldigt mycket tid. Men valet för mig var inte så jättesvårt. För jag var stensäker på att jag skulle spela hockey och inget annat, ni minns mitt samtal med mamma i bilen? Det var tråkigt att behöva sluta, men jag visste att jag en dag skulle träffa mina kompisar igen. Och efter 3 år på olika högstadieskolor så går vi nu i samma klass igen, vilket är otroligt roligt.

Räkna dagar - Hov1

slutligen kan man nästan säga att jag räknar dagar. Precis som denna låt heter. I januari fick jag hjärnskakning. Jag trodde inte alls att det var så illa som det var. Nu 3 månader efter lider jag fordrande av jobbiga besvär, jag har problem med min balans, koncentration och huvudvärk. Jag orkade inte gå till skolan dem första 2 veckorna, och jag mådde inte bra. En morgon när jag vaknade, skulle jag gå på toaletten, jag sätter mig upp i min säng, jag känner hur det snurrar. Jag reser mig och tar ungefär 5 kliv. Sedan blir allt svart. Jag vaknar på toagolvet med blod i munnen och det rinner även blod från handfatet, tur i oturen jag inte slagit i något annat än munnen men det vart riktigt läskigt. Jag är i chock och ringer direkt till min mamma som är på jobbet. Redo för att åka hem ifall jag inte mår bra när jag vaknar. Hon svarar mig på FaceTime och jag storgråter med blod runt munnen. Jag är livrädd att jag ska svimma igen och hon packar ihop sina saker och kastar sig snabbt in i bilen för att åka hem. Vi åker in till vårdcentralen, där dom gör prover på mig. Jag är alldeles blek och matt och orkar knappt vara vaken. Jag vill inte alls tycka synd om mig själv på något sätt, men jag har lärt mig en sak i mitt liv, och det är att man ska lyssna på kroppen, även om man inte alltid vill.