Sommarprat i SDHL: Jessica Adolfsson, Linköping HC

Jag är 6 år, & befinner mig i Ljungsbros ishall precis utanför Linköping på en av mina bröders hockey träningar. Pappa står på bänken och snackar som vanligt med både föräldrar och ledare, han var materialare i Jespers lag och bidrog alltid med god stämning. Jag däremot gömmer mig i hörnet, jag bubblar bakom sargen, det var något med hockeyn som greppade tag i mig….intensiteten, rytmen, känslorna, komplexiteten, variationen; Det var som att alla sporter fördes samman i en sport…det var som poesi, fast förkroppsligad.

Jag följde med på varenda träning, och höll nästintill alltid en innebandy klubba i ena handen och en boll i den andra. Jag gjorde ofta så att jag imiterade killarnas rörelser några gånger i luften medan jag fortsatte hålla blicken på isen, och sedan när jag hade skaffat mig den där inre uppfattningen om hur rörelsen skulle kännas i min egen kropp så skyndade jag mig bak till asfalten för att gestalta det jag känt in. Väl där så tog min fantasi över och jag hann knappt blinka innan jag upptäckte mig själv uppslukad i en helt annan värld.

Mitt namn är Jessica Adolfsson, jag spelar till vardags i min moderklubb Linköping HC, och i det här sommarpratet så ska ni få åka på upptäcktsfärd i mitt sinne. Ni ska få en inblick i hur min hockey resa har varit hittills och vart den är påväg framöver. Så välkomna in, men jag varnar er - det är ganska livfullt här inne, för jag gillar att måla med mycket färger.

Tiden med killarna, okej…tillbaks till Ljungbro. När jag var 6 år så spelade jag handboll, innebandy, fotboll, och jag dansade till och med lite jazz hiphop funk. Det blev även en hel del spontanidrott hemma på gatan med brorsorna. Jag kunde reta ihjäl mig på att jag alltid fick stryk av dom, min vinnarskalle kokade och envis som jag är, så blev mitt enda mål med idrotten att vinna en jäkla match mot Danne och Jesper. Som tur var så gjorde jag aldrig det, och att förlora så mycket, gav mig en inre drivkraft utan ände.

Jag skulle ju göra allt som mina bröder gjorde, så när Jesper började hockey, så var det en självklarhet att jag också skulle göra det. Pappa och mamma sa dessvärre nej, flera gånger om. Jag hade ju redan ett fullspäckat schema som det var. Men med hjälp av den där inneboende envisheten som jag definitivt ärvt från min mamma så nöjde jag mig sällan med ett nej… så jag tjatade, och tjatade på mina föräldrar under två års tid. ”Om du ska börja med hockey då måste du välja bort nåt annat. Du får bara göra 2 saker i taget”, sa dom tillslut. Taget! Skriker 8 åriga jag i all hast, jag hade ju redan bestämt mig för att hockey var nästa utmaning, och jag började genast riva i Jespers gamla skydd, dom skulle göras redo så fort som möjligt - för nu skulle jag bli bäst på hockey…de också!

Någon vecka senare så kliver jag på isen med killarna i Stefan Jacobssons 98 kull. Stefan har själv spelat i LHC och har en tröja upphängd i taket i SAAB arena med nummer 15 på ryggen. Jag kan väl nämna det direkt, det är inte därför jag har nummer 15, 15 har alltid varit ”mitt” nummer så är det bara, men såklart att jag inte har något emot att det också påminner om min tid med Stefan som coach. Han byggde grunden för min karriär. Hur som helst, jag kunde redan åka skridskor, för det hade jag lärt mig när jag åkt med brorsorna tidigare, men nu, så skulle ju allt kombineras; klubba, puck, lagkamrater och motståndare. Jag hade signat upp för mitt livs äventyr. Samtidigt som Stefan vände sig om till pappa och gav tummen upp.

Tiden med killarna var en berikande tid för min karriär på många plan; Spelare, ledare och föräldrar i vårat lag var alltid välkomnande och såg till att jag kände mig trygg och som en del av gruppen. Även fast det var ganska ensamt i domar-omklädningsrummet emellanåt så försvann dom känslorna snabbt när man möttes av en kram från Sonny Lindqvist, Antons pappa precis innan man skulle gå på isen…När vi väl kom upp i åldrarna så stod högstadiet näst på tur. Kungsbergskolan och hockeyprofilen var det dom flesta i mitt lag siktade på. Kom man in där så kunde man klassa sig som ”elit”. Innan min årgång så hade tjejer blivit accepterade utan den vanliga gallringen som killarna gick igenom. Det vill säga, sökte man som tjej så fick man automatiskt en plats i klassen. Men inför våran uttagning så hade dom ändrat reglerna och nu var tjejerna tvungna att slå sig in på samma villkor som killarna. 29 spelare skulle tas ut och gå i samma klass, samtidigt som vi skulle träna och tävla som ett lag i en serie och åka på cuper tillsammans. Jag knep en plats och blev uttagen i klassen. 28 killar oså, jag, tjejen med dom rosa hockey handskarna.

Men jag hann knappt etablera mig i hockey klassen med grabbarna innan jag fick jag en kallelse till SDHL laget redan i 8:onde klass, eller som det på den tiden hette, Riksserien. Vips så vändes min värld upp och ner. Helt plötsligt delade jag omklädningrum med Jenni Asserholt. Jag som hade fått en klubba av henne för några år sedan, en klubba jag fortfarande har kvar än idag, en vit och ljusblå CCM Vector. På den tiden var hon back så det blev naturligt att jag fick upp ögonen för henne och ville ta efter. Jenni var dessutom kapten och den som alltid tränade mest av alla. Det var min första kvinnliga förebild och det är jag väldigt glad för, för hon manade vägen till min egen höga arbetsmoral.

Den första tiden i damlaget var en märklig tid, jag som 13-14 åring var ju mitt upp i min inviduella utveckling, och när man helt plötsligt skulle tampas om en plats där så var det fler faktorer som spelade roll. Nu var man tvungen att memorera spelsystemet, anpassa taktiken efter motståndet, man skulle spela ihop sig i ett backpar och sammanluta sig med en hel femma. Spelet transformerades från ett kreativt och spontant spelsätt till ett metodiskt och mekaniskt spelsätt där prestationen alltid var det centrala. Dessutom så kunde man inte stoppa spelarna med samma fysiska medel som jag hade lärt mig med killarna, utan man var tvungen att beräkna avståndet och tima en tackling i samma åkriktning istället. Min uppfattning av hockey förändrades och jag var inte säker på att jag tyckte att det blev särskilt roligare. Men där och då var det bara coolt att få vara med dom stora tjejerna, förutom att jag var tvungen att slänga mina rosa handskar i papperskorgen, för den färgen var inte så uppskattad i ett elit lag, haha. Men det var också en stor omväxling på andra plan. Jag gick från att spela med killar i tonåren till att spela med kvinnor som var 10 år äldre än mig själv, med familjeliv och jobb vid sidan av hockeyn. Och därmed, så blev jag genast vuxen några år för tidigt, både på och utanför isen.

I efterhand så önskar jag verkligen att coacherna inte hade tagit upp mig så tidigt till SDHL, även fast jag var bra nog att ta en plats i laget, även fast jag själv trodde att det var bäst just då, så hade den uppgraderingen en negativ påverkan på bland annat mitt självförtroende men också min hockey utveckling i sin helhet. Jag fick aldrig vara den där obrydda spelaren som kunde experimentera, hitta min naturliga spelartyp, ta risker och göra fel. Det fanns dessutom konsekvenser om man valde fel. Och det var lite för stora konsekvenser för en tretton åring som försökte hitta sin plats i laget innan hon hade hittat sig själv. Istället för att utveckla den spelstil som föll mig naturligt innerst inne och kanske var bäst för mig på längre sikt, så fick jag en defensiv roll som passade lagets uppsättning för stunden. Vilket bromsade min inviduella utveckling och gjorde så att jag inte kunde förvalta kanske den viktigaste tiden i min karriär, då man var ung, då min inviduella utveckling borde ha prioriteras.

Det där prestations-fokuset hängde i. Dessutom hade man en känsla av att man låg efter hela tiden, och att man skulle jobba ikapp. Dom andra i laget låg ju före, med 10 år, och det var dom enda man hade att jämföra sig med så det blev naturligt att man också gjorde det….man försökte därmed bemästra saker som man inte hade någon grund till att klara av. Träningarna blev oerhört laddade då det var enda tillfället man fick för att försöka ta en plats i truppen inför helgens matcher. Det fanns ingen tid för att snubbla och för att vara rent ut sagt dålig på något. Man försökte omedvetet visa sig från sina bästa sidor hela tiden, vilket gjorde att man helt enkelt undvek situationer och misstag som hade varit bra för sin inlärning och utveckling i det långa loppet.

Skulle man få någon sorts av utvecklande träning för sin egen skull, som syftade till mina inviduella styrkor och svagheter så var man tvungen att träna extra själv. Jag minns flertalet tillfällen där jag stannade kvar sent på kvällen eller klev upp tidigt på morgonen för att träna ute i mörkret på bandy plan. Eller de tusentals tillfällen jag stod emellan träningarna och bollade med en vägg eller dribblade. Jag gjorde allt för att ”hinna ikapp” och få mer speltid. Hur annars skulle jag bli bättre om jag inte fick spela match? Men jag fick tillslut stå till svars inför detta ambitiösa kämpande, för som ett brev på posten så kom skadorna och sedan nedstämdheten.

Och den där tillbakadragna, anpassningsbara och försiktiga Jessica som jag fick lära känna under den tiden, var en främmande version även för mig själv; för som liten hade jag ju varit tvärtom, jag var den som trivdes med att stå i centrum, älskade att ha pucken, genomsyrade ett stort självförtroende och hade en inre självtillit kring mina färdigheter som sällan rubbades. Vart hade hon tagit vägen?

Närvaron uteblev, även viljan till att spela. Tillslut gick man till träningen för att man hade en idé om att man var tvungen, det skulle bara göras, belöningen skulle komma senare. Men att vinna kändes bara bra i 16 sekunder precis efter slutsignalerna, och så fort den första dopamin rushen hade gått över så var olusten och tvivlet tillbaka. Till och med när vi vann vårt första SM guld så dröjde det inte länge innan glädjeruset lagt sig och det vankades sommarträning. Säsongen efter så gick vi nästintill obesegrade, och vann ännu ett SM guld, men det hjälpte inte min innersta konflikt.

Jag har nog aldrig tyckt att de varit så tråkigt att spela hockey som jag tyckte då och som jag fortsatte tycka i 5-6 år till. Min själ hade tagit sitt pick och pack och övergivit min kropp. Nu i efterhand så förstår jag inte hur jag pallade vara så envis, men jag skulle bara spela hockey så var det bara; något höll mig kvar, kanske bara en dumhet, en inre ovillighet att ge upp, kanske att man trodde att det var försent för att vända om, jag hade ju redan valt bort fotbollen när jag var 14…och idrottare var ju det jag skulle bli. Jag har haft en boll i handen sedan jag föddes. Men det var också någon slags genuin kärlek för sporten som man såg glimtar av här och där. Det var som att hockey hela tiden kallade tillbaka mig när jag var vilsen. Och en del av mig nöjde mig med dom små hintarna för att återhålla hoppet att det var här jag hörde hemma.

Efter min flytt till Gävle och efter min korta vistelse i Djurgården så jag drog iväg till college. Väl där så tampades jag direkt med en intensiv smärta i höften. Efter något år med rehab där min sjukgymnast proppat mig full av ipren och lindat ispåsar runt höfterna efter varje träning så fick jag tillslut en röntgen bild. Enligt doktorn så hade jag 2 stycken höftinklämningar och en labrumskada, vilket jag tydligen hade spelat på i nästintill 2 år men helt förnekat inför mig själv. Han sa att jag hade tränat för mycket och för ensidigt, och att höften måste opereras. Jag sa, ”fast vi har VM i April så det går inte. Kan jag inte operera mig efter det istället?” Han var inte helt övertygad men tillslut sprutade han in lite kortison och hoppades åtminstone på att jag inte skulle få dras med samma smärta. Den planen gick sådär då jag bara någon vecka senare fick en rejäl smäll på träningen och klämde till höften ytterligare en gång. Efter den gången kunde jag inte stödja på benet alls och fick gå in på sjukhuset veckan efter med en skamsen blick, och förbereda mig för operationen. Efter operationen inleddes en lång återhämtnings period och vad som kom att bli en vändpunkt i min karriär. Det blev tydligt att jag var tvungen att göra saker annorlunda från och med nu. Min kropp ville inte mer och inte mitt psyke ville inte heller för den delen. Och skulle jag fortsätta såhär, som jag gjorde då, då kunde jag lika gärna sluta nu, för det var bara en tidsfråga innan jag skulle hamna här igen. Och på universums märkliga vis, så hjälpte denna händelse mig att vakna till. En reflektions fas öppnade sig naturligt när jag fick distans från det ekorrhjulet jag deltagit i sedan 13 års ålder. Jag började ifrågasätta allt, och man kan väl säga att jag hade något av en existensiell kris. Hur kommer det sig att hockey inte alls var roligt längre, varför tyckte jag hockey var roligt när jag var liten? Ska det vara såhär verkligen, behöver det vara såhär? Finns det verkligen inget annat sätt att uppnå både grymma prestationer och på något vis behålla min livsglädje, och en hel kropp?

I många år så hade jag varit avskräckt från att färga utanför linjerna, så jag följde troget den mall som redan var utlagd, som hockeyvärlden gav mig i ett färdigt och inslaget paket. Prestationen var viktigast oavsett vad det fick kosta, träningen ska oftast vara tråkig och jobbig, skulle man bli bra på hockey så ska man bara träna hockey, skador hör till och guld medaljen kommer göra allt det där lidande värt det. Men 2 SM guld var tillräckligt för mig att sätta ner foten och inse att vinnandet inte var värt det för mig personligen, det har sin ljusglimt, och ska vara ett delmål - en sorts riktning, men det skulle aldrig vara en tillräckligt stor anledning för mig att fortsätta lägga ner så mycket energi på hockeyn. Jag behövde ett nytt förhållningssätt och djupare anledningar för att fortsätta detta äventyr. Jag började därmed ifrågasätta den djupare betydelsen av sporten, åtminstone vad jag ville att det skulle ha för betydelse i mitt liv. Hur jag ville praktisera hockey, inte hur någon annan vill det, utan bara jag, utifrån mina egna värderingar.

Detta ifrågasättande inträffade dessutom ganska tidigt i mitt liv, vilket jag är glad för, men jag är också säker på att jag kommer ifrågasätta det flera gånger om, ta bort saker och lägga till. Det är en del av vad som gör det roligt, stimulerande och utvecklande. När det väl inträffar, tar det mig till en beslutspunkt där jag måste välja att antingen gå i "säkerhet" med flocken, eller ta vägen som är mindre färdad. I detta fall så tog jag mod till mig och valde det senare, och bestämde mig för att utforska hockeys alla rum på mina egna villkor.

Vart var vi? JO! - Jag pluggade ju både psykologi och filosofi på college, och därifrån fick jag såklart mycket insikter. Men när jag var skadad så började jag även återkomma till andra ämnen som jag fattat tycke för tidigare. Jag hoppade därmed tillbaks in i religionens värld en kort stund, sedan flög jag rymdraket till biologins planet och till sist bilade jag till fysiologins sommar ängar. Jag började successivt uppdatera mitt psyke och byta ut några av mina tidigare uppfattningar kring världen. Jag blandade vetenskapen, med min egen erfarenhet och fingertoppskänslan för det omätbara. Man kan säga att en mer intellektuell version växte fram inom mig och hon kunde resonera och förstå det mesta.

Jag roade mig mest med dessa frågor för jag hade inget annat att göra när jag inte tränade lika mycket. Det var också väldigt stimulerande i sig, för världen öppnade liksom upp och jag fick uppleva saker jag aldrig upplevt förut. Min hjärna blev tystare och tystare desto mer jag förstod. Jag blev bättre och bättre på att bryta ner argument och vanföreställningar. Jag lärde mig mer om hur saker faktiskt funkade och vad som har varit framgångsrikt för andra. Jag började intressera mig för andra sporter igen, och andra atleter; kampsport blev en favorit. Jag fann också min väg tillbaks till konsten och blev nyfiken på hur den kreativa processen verkligen gick till, improvisation och spontanitet. Jag lyssnade på artister, jazz musiker, dansare och författare. Jag insåg att dessa två, sporten och konsten som är till synes två olika ämnen, inte alls är olika, i själva verket är de så sammanflätade att det är svårt att skilja dem åt. Det är dessutom dom två mest universella språken vi har.

Jag hittade helt plötsligt uttryckssätt som jag förstod intuitivt. Dansarna och författarna pratade om en helt annan känslighet för deras hantverk. Dom pratade om intuitionen, känslorna, uttrycken, fantasin, mentala bilder, inlevelsen och kreativiteten. Dom hade en helt annan terminologi för dom tysta kunskaperna, och ju närmare jag tittade, desto fler och fler samband och likheter hittade jag. Jag fick insikt på insikt, satte ihop fler bitar av pusslet och började helt enkelt leka med de konceptet ett tag, att både sport och konst, istället handlar om kreativitet, personlig utveckling, upplevelser, känslor, fantasi och personliga uttryck, och då, helt plötsligt, så kröp lilla självsäkra Jessica fram från sitt gömställe.

Från utsidan kan detta mentala skifte se precis likadant ut för det ovetande ögat, men när jag väl dök in i dom här termerna, med mitt eget väsen så var skillnaderna mellan dessa känslor och dess mentala terräng, som NATT och DAG. I detta skifte av hur jag såg på hockeyn så började jag sätta ett personligt uttryck och en livfullhet bakom varje handling på isen och då blev genast hockey, det bästa som fanns på hela jorden. Jag hade roligt och spelade med en sådan kraftfull inlevelse att jag oftare och oftare hamnade i det mentala tillståndet flow, och där vet vi alla att vi vill befinna oss när vi ska försöka prestera på toppen av vår förmåga. När utmaningen är så pass stimulerande och färsk att det kallar på alla kroppsliga och psykologiska resurser som vi har, men utmaningen är också alldeles vardaglig och så pass lätthanterlig att man är bekväm och naturlig.

Efter detta skifte så blev lekfullheten central i min praktik. Jag leker nästintill hela tiden nu, det är så jag hittar flow. Men jag tycker också leken är väldigt intressant; När man säger till ett barn att leka på befallning, då vill dom helt plötsligt inte leka längre. Men låter du dom vara så kommer dom så småningom göra en lek av det dom sysslar med. En artist livnär sig på att spela, och han måste komma över det här problemet - han kan inte bara spela när han känner för det utan han måste lära sig spela på befallning, vid en given tidpunkt, och på en given plats för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Samma gäller för idrottaren, vi måste lära oss att spela på dagar som vi inte vill spela. Ibland är det rent ut sagt en pest att värma upp inför match, och ibland måste man bara förlita sig på ren disciplin men oftast, och ännu oftare nu för tiden så lyckas jag ta mig själv till det lekande tillståndet, men inte genom ett diktat utan genom att locka fram det, genom själv-kunskapen. Försök nu inte att förväxla att vara lekfull med att vara töntig. Lek är ingen ursäkt för att undvika hårt arbete, snarare tvärtom: det är det ultimata verktyget för att jobba hårdare. Utan lek är det omöjligt att lägga enorma ansträngningar på saker under en längre tid.

Dataanalyserna då och statistikens gåvor? Såklart, dom ska ha sin plats i idrotten också. Datan och statistiken, ger i sig, bra beslutsunderlag när det ska tas ut lag, eller hitta inviduella svagheter och styrkor, eller i planerandet av sin träning. Men å andra sidan lär det inte atleten mycket om närvaro. Och den väger heller inte in mänskliga faktorer som påverkar prestationen. Statistiken och det mänskliga förnuftet är två verktyg som jag därmed måste balansera, ingen av dom får dominera den andra, utan dom ska tillsammans producera en helhet. Och hur mycket av vardera och i vilka perioder man ska jobba med dessa verktyg skiljer sig från spelare till spelare, under vilka tidpunkter man analyserar och vad man vill få ut av det. Så huvudsaken blir att begripa när statistiken ska användas och hur den ska användas. Vi är ju trots allt människor i slutet av dagen, och som min härliga vän Emma alltid säger, ”det är okej att vara lite mänsklig ibland också”:

Okej, okej, tillbaks till min röda tråd, om jag någonsin haft någon…så vart tog den där reflektions tiden mig egentligen? Hmm. Jo, jag bytte som sagt väg helt och hållet kan man säga, och började lyssna inåt. Jag började ge space åt mina naturliga tankar och förhållningssätt. Jag började samtala med hockeyn och samtala med mitt eget väsen. Jag insåg att hockey var bara en bägare till något större, som jag nämnt tidigare, hockey är bara en gren på ett stort träd. Jag blev därmed fascinerad utav att lära mig mer om andra grenar, och lära mig mer om trädet i sin helhet. Kanske om trädet blir friskare och klokare, kanske då att just hockey grenen skulle få ännu mer näring och växa ännu större, och blomma ännu mer?

Rehaben efter operation gick dessutom inte som den skulle därborta i USA och jag åkte på en inflammation i höftböjaren bland annat som förlängde rehab tiden rejält. När jag åkte hem till Sverige över sommaren så borde jag enligt planen redan gått på is men inflammationen hade satt ett rejält stopp. Sjukgymnasten från USA rekommenderade ännu mer vila och ännu mer alvedon men jag var inte riktigt nöjd med dom riktlinjerna. Så precis som vid ett par andra skador jag haft så tog jag saken i egna händer och nördade ner mig rejält i fysiologi, denna gång stod höft regionen högst på listan. Och i samma veva, så kom jag ihåg hans namn, han den där fystränaren som Uffe Palmqvist, en hockey pappa hade tipsat om förra sommaren. Han kanske kunde hjälpa till, och komma med andra synpunker han också. Jag drog iväg ett mail, och väntade på svar.

Vad jag inte visste då var att det mailet skulle bli början på en lång och lojal vänskap. Han den där fystränaren, heter Dan Davis, och han har definitivt spelat störst roll i min karriär hittills. Dan är en originell tänkare när det kommer till fysiologi. Han accepterar sällan det han ser vid förstå anblick, han ska alltid bryta ner saker, förstå dom grundligt och analysera dom i sin helhet. Han har dessutom en gedigen erfarenhet inom uthållighets idrotten. Och frågar man så börjar han gärna berätta om hans lärdomar och insikter som han samlat på sig under flera år i jobbet samt under hans egen karriär som fotbollsspelare och cyklist. Jag började träna med Danne och strax därefter så var jag tillbaks på banan igen och höften var nästintill omskolad. Efter höften var återställd så började vi träningen på riktigt. Inget träningspass gjordes för sakens skull längre, nu hade allt ett syfte och en hållbar progression. Han fick mig att inse…. att om man är tillräckligt kunnig inom fysiologi, så behöver inte glädje och maximala prestationer utesluta varandra.

Han var den sortens coach som inte beskyllde mig för min insats, han antog istället att jag alltid gjorde mitt bästa, och när resultaten uteblev så fixade han miljön runt om mig. Jag brukar jämföra honom med en trädgårdsmästare, där hans atleter representerar olika växter som behöver olika mycket vatten och solljus för att växa spontant. Växterna känner ju inte att dom måste växa, dom är inte under någon slags befallning, utan dom växer spontant när dom sätts i rätt miljö och får rätt förutsättningar, dom kan inte rå för att dom växer då. Med Danne som tränare så låg fokuset numera på min egen utveckling, det fanns ingen prestige, utan det var jag mot min egen spegelbild, det handlade bara om att bli lite bättre varje dag under en längre tid. Matcherna var inga matcher, utan ett testverktyg för att se vad som funkade och vad som inte funkade. Vi tog dessutom igen den där utvecklingstiden som jag gick miste om i tonåren. Jag fick experimentera, träna varierat och skapa en hållbarhet runt mitt idrottande; jag längtade till att komma till träningen, kände att jag utvecklades hela tiden och gör det fortfarande.

Genom Danne så började jag även träna med andra idrottare från andra sporter. Några atleter som är värda att nämna är grabbarna som jag kör SUP med från Kona. Tanken var från början att jag bara skulle SUPa som en alternativ träningsform då jag hade svårt att köra någon annan uthållighet med höften just då. Men jag fattade snabbt tycke för sporten och lärde mig mycket utav gänget; Mange, Jocke, Limpan, och Mackan. Limpan som heter Linus Karlsson och Mackan som heter Marcus Tronet, och är aktiva SUP atleter idag och tävlar på den allra högsta nivån runt om i världen. Och Mange heter egentligen Magnus Lindstedt och har en 30-års erfarenhet som professionell idrottare, rådgivare inom specialförband och analytiker gällande människans prestations- och anpassningsförmåga. Utbytet med dom har varit enormt givande och något som än idag är en stor kraftkälla för mig. Både rent träningsmässigt men också mentalt; och både som människa och idrottare. Vi har suttit i många samtal och delat en del häftiga upplevelser tillsammans. Mange är dessutom grundare till konceptet Evologi som ger en förklaring till vad alla våra känslor och beteenden syftar till och hur vi kan förhålla oss till dessa. Och det kom att bli ytterligare en vändpunkt i min karriär. Evologi är egentligen läran om allt och tar ganska lång tid att förklara, så den fullständiga kartläggningen får vi ta en annan gång. Men kortfattat så blev Evologi den kontext som band all min tidigare kunskaper samman. Världen blev mer konkret och enklare att förstå sig på. Jag började därmed successivt använda mig av Evologi som förhållningssätt till mitt eget idrottsutövande och livet i sin helhet.

Så vad är grejen med SUP….? Jag är egentligen ingen SUP-atlet och har begränsad tid att träna SUP. Jag praktiserar därmed inte SUP för att jag ska bli bra på just det… åtminstone inte nu. SUP och andra sporter såsom, cykel, löpning mm är bara en del av den stora rörelsebilden som bidrar till fysisk och personlig utveckling, och faktum är att jag har ännu inte hittat en plattform som tillför så mycket i så lite: vad sägs som, posturala manipulationer, fotarbete och rymdhantering, viktfördelning, anslutning och kroppskonstitution, rytm och timing, mm.

SUPen tillåter mig aldrig att göra rörelser som jag inte kan hantera, den ger mig direkt feedback, det vill säga gör jag något bortanför min kapacitet så ramlar jag i vattnet. Vilket gör SUP till ett perfekt verktyg för att öva in goda vanor utan att jag egentligen behöver lägga så mycket medveten energi på att förbättra det. Arbetet på SUPen är oändligt och utmaningen och tillväxten är alltid närvarande även i en enkel uppgift som att bara paddla rakt fram eller att vända; addera lite vågor och vind på det så har du en komplett utmaning. Lägg därtill att ställa upp och tävla i något du inte känner dig särskilt bra på, dessutom på ett instabilt underlag som provocerar dina skyddsreflexer, då kan du exponera massor av dina brister, och få möjligheten att göra något åt dom. Vetskapen om att jag klarar av dessa situationer, gör att jag känner mig otroligt stark, orädd och trygg i olika förhållanden. Men jag kan inte komma till denna trygga plats om jag inte exponerar mig själv för dessa stresstest då och då. Evologi handlar om att göra, att träna sig fram, att exponeras för utmanande förhållanden för att exponera dina skyddsreflexer. När man möter en situation för första gången så är det oundvikligt att göra flertalet såkallade misstag, vi agerar reflexmässigt, dvs vi agerar ut beteenden som inte når vårat medvetande innan dom uttrycker sig. Just därför måste vi trigga igång dessa i olika sammanhang för att sedan, under reflektionsfasen kunna plocka upp det som begränsar vår prestation när det verkligen gäller. Efteråt så får vi möjligheten att se vårt omedvetna beteende utifrån, i dess objektivitet och vi kan därmed förbättra oss själva, bli starkare och göra bättre ifrån oss nästa gång vi står inför den situationen. Det är det som är processen för mig. Det är vad idrott handlar om, att förstå sig själv genom att försätta sig själv i olika situationer, både jobbiga och underbara situationer. Testa sig fram och göra, istället för att tänka sig till förändringar eller lägga över ansvaret på någon annan.

Evologi har i grunden som mål att skapa genuina grupper och människor. Men genuinitet betyder inte en strävan efter att vara perfekt och aldrig göra misstag. Det betyder att man har en genomträngande tapperhet; man tar ansvar för sina brister och sin egen otillräcklighet, och strävar efter att förbättra dom när man får syn på dom. Man strävar efter att bli starkare och tryggare. För desto tryggare man blir desto mer kan man hjälpa andra att bli lika trygga. Och en trygg grupp kan göra mycket goda saker tillsammans. Som sagt, lite strö information om Evologi duger inte, så dom som är intresserade får väl helt enkelt komma och träna med oss i Motala istället så kan vi förklara mer.

Men själva träningen då? Jo, jag får så mycket mer utav min träning om jag varierar min träningsform i olika perioder. När säsongen närmar sig så kör även jag enligt specifikationsprincipen, men att enbart fastna i den 365 dagar om året anser jag kommer vara destruktivt, både för kropp och knopp i långa loppet. Med lite mer variation i perioder så har jag lyckats hålla mig ifrån överbelastningsskador, jag kan dessutom träna mer för mitt nervsystem blir inte lika belastat om jag aktiverar det mångsidigt, jag får förutsättningar till att åstadkomma en god mental hälsa, jag lär mig mer om hur jag behärskar min kropp under olika omständigheter. Och när jag väl ska vässa mina färdigheter i just hockey, och specificera mig inför säsongen; Jo då har jag både lagt en bredare bas och ansamlat mental energi till att genomföra perioder av lite mer ensidig träning. Kvaliteten på passen kommer alltid gå före att bara gör för görandets skull, utan syfte så blir träningen meningslös och kommer bara kosta energi.

Efter mötet med Danne och senare Kona gänget, så började jag röra mig annorlunda, tänka bredare, smartare och större, jag blev dessutom mer och mer medveten om mina skyddsreflexer. Jag började röra mig på väldigt obekväma sätt, till en plats där jag behövde tänka väldigt intensivt, och jag var långsam och klumpig till en början men sedan började jag förstå rörelserna och kunde ganska snart utföra dom med precision. Detta berättade för mig att mina nervbanor för dessa rörelser måste redan ha funnits, annars fanns det inte en chans att dom skulle snappa upp det jag gjorde så fort och dessutom bli bra på det så fort. Så på något vis lyckades jag avslöja rörelser som redan fanns i mitt nervsystem, utan att jag hade spenderat 10 000 timmar på att sträva efter perfektion. Efter detta utbyte med andra sporter så hade jag dessutom lättare och lättare att snappa upp nya tekniska moment i hockeyn, på mindre tid. Mitt nervsystem hade blivit intelligentare på sätt och vis. Och när jag bibehållit detta breda mindsetet så har jag bland annat hållit mig borta från skador, min själ har kommit tillbaka, jag har blivit en mycket mer energifylld människa och hockey blev helt plötligt det roligaste som fanns igen. Jag hade helt plötsligt hittat logiska förklaringar till att fortsätta blandas med andra sporter, och det tyckte lekfulla Jessie om.

Men glöm inte bort att det jag säger, det säger jag utifrån min egen erfarenhet, utifrån mina sammanhang, och det jag förstått, och det jag prövat mig fram till. Det enda du kan göra med det här som jag säger är att lyssna och sedan ifrågasätta allt jag säger och testa själv. Jag tipsar bara om att du borde lära känna dig själv, grundligt, för på ytan hittar du inget av värde. Glöm aldrig att det viktigaste och det som är nödvändigt att ta in är det som kommer knäpper till för just dig.

Att luckra upp dessa skattkistor för egen del gjorde allifall livet mer konkret och jag blev intresserad av att samtala med hockeyn igen. Jag lyckades även väcka gamla Jessie igen. Hon som brydde sig, var passionerad och deltog i sitt hantverk. Hon som blandade sig själv med livet och deltog öppet och nyfiket. Intresset för denna väg gav mig en helt annan stimulering, och framförallt en villighet att spela hockey och en längtan till att uppleva livet genom hockeyn. När jag känner att jag upplevt dom känslorna och de upplevelser jag strävar efter i hockeyn, då kanske jag byter sport för att upptäcka nya känslor, syftet kommer fortsätta att vara densamma.

Jag tror inte på att jag kan besvara några frågor alls egentligen, jag kan egentligen bara utforska frågorna genom olika ingångar. Jag kan utforska något med min kropp, eller med mitt sinne, och sedan med mina känslor. Det är allt jag är kapabel till som människa, att diskutera, att undersöka, att se, att lyssna, och att uppleva livet och testa mig fram genom livet, inte dra slutsatser om något förrän jag själv prövat. Och kanske att det är det livet går ut på också, att delta utifrån sina bästa förmågor för att uppleva livet och dess fulla spektrum av känslor och upplevelser. Där resan och destination väger lika tungt.

Okej okej nu får ni ger er av innan ni fastnar här inne i mitt sinne för evigt, det blev en längre rundtur än vad jag planerat, det brukar lätt bli så när jag väl öppnat upp dörren. Men jag varnade er faktiskt. Iallafall, ha det gött!