• Huvudsponsor

Söndag Sön 19 September Sep
Onsdag Ons 22 September Sep
Fredag Fre 24 September Sep
Lördag Lör 25 September Sep
Söndag Sön 26 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Lördag Lör 2 Oktober Okt
Söndag Sön 3 Oktober Okt
Lördag Lör 9 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Emmy Alasalmi, AIK

7 juli 2021 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Emmy Alasalmi, AIK.


Ishockeyn har format mig till den personen jag är idag. Den har tagit mig till fantastiska platser och gett mig helt otroliga minnen och upplevelser. Mitt namn är Emmy Alasalmi och ni lyssnar på mitt sommarprat. Det kommer handla mycket om minnen, tankar och vem jag är, människor som har betytt mycket i min hockeykarriär. Det här, det är min historia.

Musik
Life is a highway, Rascal Flatts

Låt oss säga att mamma försökte med allt, dans, konståkning, gymnastik. Nej, nej, nej, jag ska spela hockey!
En solig januaridag 1994 var familjen Alasalmi, det är alltså Roger och Yvonne, grabbarna Viktor 7 år och Simon var då 5 år otroligt spända, men framförallt nyfikna. Ett syskon bankade på dörren och jag gjorde entré. Lyckan var total, det blev en TJEJ. Mest glad, det blev nog mormor. Här kom äntligen en liten prinsessa som skulle ha på sig klänningar och dansa. Vad tokfel dem hade. Istället blev det tights och långärmade polotröjor i alla olika färger. Jag växte upp i Viggan eller egentligen heter det Viggbyholm, som ligger i Täby, norr om Stockholm. Jag föddes in i en hockeyfamilj där alla var aktiva i Viggan. Pappa var tränare, båda brorsorna spelade och min mamma var jämnt vid isen och hejade, hjälpte till och blev även en mästarinna i speakerbåset. Jag fick alltid hänga med på alla mina brorsors träningar och matcher.
För mig 3 år gammal, kunde en lördag se ut såhär: “Emmy, idag är det matcher. Först åker vi till Simons match i Sollentuna och sen till Viktors match i Österråker”. Sollentuna och Österråker, jag har ingen aning om vart det är, fast jag har ju varit där förut. Overallen på och en stickad mössa med den största toffs man kan hitta. Vi är framme vid första ishallen, jag hoppar ur bilen och ser vart jag är. “ÅH JAAAA, det här är jättebra. Här är det en jättestor snöhög och chokladbollarna är supergoda”. Japp, det var så jag rankade ishallarna när jag var liten. En bra snöhög och chokladbollar i cafeterian.
Nu var det min tur att göra någonting. Låt oss säga att mamma försökte med allt, dans, konståkning, gymnastik. Nej, nej, nej, jag ska spela hockey! Uppväxt vid hockeyrinken och alltid vilja göra samma sak som brorsorna och kanske lite bättre... Jag och brorsorna brukade smyga ner till hockeyrinken, en uterink och åka skridskor när det var nedsläckt och det enda som lös upp isen var månen och McDonalds M på andra sidan av vägen, det var ren magi med frisk luft, knarrande/knastrade is i månskenet.
Nära vårt hus ligger Rönningesjön och på vintrarna brukade dem ploga och spola isen så att man kunde åka runt sjön, det fanns även tillgång till skidspår. Det här var ju då över 15 år sen, då det var riktigt kalla vintrar. Men att gå ner och åka på sjön och dricka varmchoklad det var något som vi i familjen tyckte om, alla förutom mamma. Hon var livrädd varje gång vi skulle ut och åka. Hon till och med tvingade oss att bära seglarvästar under jackan. Idag när man är lite äldre kan jag ändå förstå hennes oro och tanke, men seglarvästar? Var det inte överdrivet? Jag vill säga Stort Tack till Viktor och Simon för att jag ALLTID fick hänga med er och era kompisar på rinken och på sjön. Det vart ju inget svårt val som ni förstår att hockey skulle bli min grej...

Hockey blev det. Varje lördagmorgon 08:00 var det bästa tiden på veckan. Hockeylekis och sedan hockeyskolan som min pappa höll i. Då var jag 4 år. Jag var ensam tjej på isen. Efteråt vart det ofta en varm choklad med grädde i cafeterian för att värma sig. Det var här på uterinken som min hockeykarriär började. Efter hockeyskolan var det dags att bilda lag och jag spelade med Viggbyholms IK födda 94. Jag och 1, 2, 3, 4... ja kanske 16 andra killar. När jag tänker tillbaka på den här tiden så är det bara fantastiska och roliga minnen som kommer upp och även en känsla av tacksamhet. Tacksam för att jag var accepterad i laget och inte sågs som ett kön utan som en hockeyspelare, det var aldrig några konstigheter som ensam tjej. Som liten tänkte jag aldrig på att jag var tjej och mina lagkamrater var killar, mina tränare skötte det så bra. Jag kommer ihåg hur jag fick duscha först efter matcherna och tränaren stod och höll en handduk in till duschen. Jag hörde hur en av mina lagkamrater sa: “Jag ser Emmys fötter”. Haha det var tider det. Jag skulle vilja tacka alla mina lagkamrater och tränare från Viggan. För att ni aldrig gjorde skillnad på att jag var tjej, för att ni backade mig när kommentaren kom från andra lag att vi hade en tjej i laget och för att ni ständigt utmanade mig och fick mig att utvecklas, och fick mig att älska ishockey ännu mer. Höjdpunkten under den här tiden var Viggan Cup och varje år sken solen över uterinken, det var 10 minusgrader och doften av grillade hamburgare spred sig över isen. Och jag kommer ihåg hur vi spöade våra ärkerivaler, IFK Täby, för att ni ska förstå så är det här ett klassiskt norrorts derby. “Vi är röda, vita, blå. Vi är dem man hejar på, Viggan, viggan, viggan.”

Det var ju inte bara hockey, juste man var ju tvungen att gå i skolan också. Såhär i efterhand kommer jag bara ihåg det som var riktigt roligt från lågstadiet, som till exempel: alla konserter och uppträdanden, och det där matteprogrammet som fanns på datorn och alla raster där vi spelade fotboll och lekte dunken. När det gäller rasterna så har jag ett minne som har fastnat och som inte är lika roligt.
Vi var totalt 8 st tjejer i klassen, 4 st av oss gillade att spela fotboll och innebandy på rasterna och de andra 4 ville hellre gunga eller hoppa hage. Miljonfrågan? Vilken grupp tillhörde jag? Ja, ni har säkert gissat rätt. Det här blev till ett stort problem och vi fick sitta i ett krismöte med vår lärare. Där dem menar på att dessa 4 tjejer som inte tyckte om att spela fotboll ville att vi skulle gunga med dem. Men jag ville inte gunga? Varför måste jag det? Vår lärare föreslog att vi tjejer ena rasten kunde spela fotboll och den andra rasten kunde vi gunga. Men varför skulle jag göra något som jag inte ville? Varför kunde vi inte bara göra det vi vill? Vill vi spela fotboll, då gör vi det och vill ni gunga så gör ni det, vi behöver inte hålla varandra i handen när vi gör det. Men det köpte inte min lärare och vi tjejer blev sedan förvisade från fotbollsplanen i en vecka. Tror du vi satt och gungade med dem andra? Nej, självklart inte. Hur tänker vuxna ibland kan man undra? Idag förstår jag tanken med att man ska kunna leka med alla och det klassiska att alla ska få vara med och så var det, alla fick vara med. Men här handlade det inte om att de inte fick vara med, utan att vi blev tillsagda till att göra saker på rasten som vi inte ville göra. Rasten är ju ändå till för att man ska leka av sig för att sedan kunna fokusera på skolan och det enda jag ville var ju att spela fotboll.

Musik
Poison, Alice Cooper

Men Emmy, ska du inte komma och träna med oss tjejer i AIK?
Det frågade Cissi Lorsell mig när jag var 8 år gammal. En ung, blond tjej med ögon lysande av passion och glädje. Cissi var tränare för AIK:s flicklag och var i Viggan för skridskotekniks träning och vi tränade innan hennes pass. Finns det tjejlag? Tjejer som spelar i ett lag. Bara tjejer? Det här ville jag se med mina egna ögon så en dag tog jag mitt pick och pack, 8 år gammal och åkte mot Ritorp i Solna för min första träning med bara tjejer.
Laget jag kom till hade många blivande stjärnor. Namn som Isabelle Jordansson, Emilia (Mille) Andersson idag Ramboldt, Lisa Hedengren och AIK legendaren Linnea Bäckman. Shit, vad det var kul. Nu började en ny era. I två säsonger spelade jag både med AIK:s Flickor och grabbarna i Viggan. Men när jag var 10 år splittrades mitt killag. IFK Täby ringde mig och frågade om jag inte skulle komma och spela med dem, Viggans största fiende. Skulle inte tro det. Skulle jag gå från ” Vi är röda, vita, blå. Vi är dem man hejar på, Viggan, viggan, viggan” Nej någon måtta fick det väl ändå vara.
Nej, nu fokuserade jag enbart på att spela med tjejer. Skridskotekniken som jag hade fått från pappa i hockeyskolan fick nu bästa möjliga fortsättning, då Cissi och hennes pappa Hasse var riktiga skridskotekniks gurusar. Skridskoteknik som vi ständigt övade på Ritorps uterink i regn och rusk och ibland snöstorm. Innerskär, ytterskär, köttbullen, crossovers, baklänges, framlänges, med puck, doppa knän i isen, hoppa jämfota, det är bara för att nämna några. Den största framgången med AIKs flickor var vinsten i Mitt i Cupen och finalen som spelades i Globen.
Åren går och äldre blir man och det var dags för mig att börja högstadiet. Efter ett antagningsprov kom jag in i idrottsklass och skulle få studera med likasinnade sportfjortisar. Det var iallafall det jag trodde, men det märktes fort vilka som var intresserade av idrott på riktigt. Förstår ni vad jag menar? Jag tror nog det. Det var under dessa år jag började bli mer och mer seriös med hockeyn och satte upp mina egna mål. Ibland, vid vissa tillfällen gick till och med hockeyn före skolan, vilket jag idag kan tycka är konstigt, jag hoppas inte att mina gamla lärare lyssnar på detta nu.
Jag kommer ihåg när vi hade skoljoggen, det var en löptävling runt Rönningesjön, men jag valde att gå runt istället för att tävla. Va? Jag älskar ju att tävla. Men det valde jag för att jag hade hockeymatch på kvällen och det var ju såklart viktigare! Allt kretsade kring hockeyn. Mina kompisar i skolan sa till slut “Emmy, vi frågar inte dig längre om du vill eller kan hänga. Utan du säger till när du vill och orkar”. Idag har jag bara två kompisar kvar från högstadieperioden och jag vill säga: Tack, tack för att ni höll ut, för att ni har hejat och stöttat mig i mina val. Ni är så viktiga för mig.

Du är uttagen till stortruppen U-18 Dam inför VM i Chicago
Sommaren mellan 8:an och 9:an var jag på konfirmationsläger. Jag gick alltid upp tidigare än alla andra för att hinna träna. Målet för mig var att ta en plats i AIKs damlag. Att nå ett mål är en av de mäktigaste känslorna som finns. Jag fick min plats i damlaget och fick tröjnummer 21. Ja, min första match med damerna kanske inte var den roligaste, storförlust mot Segeltorp och en utskällning från en utav de största hockeyspelarna vi har i svenskhockeyhistoria, Maria Rooth. Jag fick lära mig att man kan inte byta när spelet vänder.
I slutet på min första A-lags säsong, fick jag hem ett brev. Jag kommer ihåg att jag hade gått och lagt mig och in kom mamma och tände lampan. “Du har fått brev Emmy”. Trött som jag var öppnade jag brevet och läste: “Du är uttagen till stortruppen U-18 Dam inför VM i Chicago”. VAAAA? U18 dam? Landslag? Finns det? Jädrans va häftigt… Ännu häftigare var det när jag fick beskedet att jag var uttagen. Att första gången dra på sig Tre Kronor tröjan och sjunga nationalsången på blå linjen går knappt att beskriva med ord. Det är en ära, stolthet och en enormt stor känsla. Med U-18 blev det två JVM Brons för min del.
Jag hade även turen att vara född 1994. Det var nämlingen så att till Junior OS i Innsbruk skulle ett flicklag med enbart födda -94 får delta. Jag fick äran att va en av dem. En stor, stor upplevelse som verkligen gav mig mersak. Finalen spelade vi mot hemmanationen, Österrike i en fullsatt, kokande arena. Vi vann med 3-0 och jag, jag gjorde 2 mål. Att få åka hem och gå den smalna gången på Arlanda efter bagagebandet, där man möts av Kungen och andra kända svenskar på väggarna. Att göra det med en guldmedalj runt halsen tillsammans med hela OS-truppen och mötas av kamerablixtrar från media, blommor och familj. Magiskt! En som jag fick uppleva det här med var Sabina Küller som är min äldsta och en av mina närmsta hockeykompisar. Jag och Sabina har spelat ihop sen vi var 9, alltså 18 år ihop i AIK och sedan i damlaget i AIK, vi har representerat U-18 damlandslaget och även Damkronorna på senare dagar. Vi delar så otroligt mycket hockeyminnen ihop. Vi gick också hockeygymnasium tillsammans. Det var konstigt. Helt plötsligt skulle jag plugga tillsammans med min hockeykompis. Det kändes som vi var på hockeyläger varje dag. Året 2013 tog vi studenten, men det var inte det enda som hände. Vi vann också SM-Guld med AIK på hemmaplan, på Hovet! Det här var en stor grej att vi fick åka genom borgen. Något som inte var glasklart eftersom det behövs 4 personer som jobbar med den och sköter pyrotekniken. Vi fick hemmafördel, vi kom 2:a serien på samma poäng som Brynäs och Linköping. Och med endast 1 måls skillnad så fick vi hemmafördel efter att Brynäs slog ut grundserievinnarna MODO. Brynäs som var i final för fjärde året i rad. Det här blev en slogan för oss, för det finns ju inget som heter fjärde gången gillt. Den här låten är till AIK DAM:

Musik
Sanna vänner, Carola

Uppenbarligen är man en förebild för kommande generationer, något som jag inte tänker på utan något man bara är
Som ni förstår så älskar jag hockey, jag tycker det är så fruktansvärt roligt. Och både Viggan och AIK betyder mycket för mig, jag skulle säga att jag har ett megastort klubbhjärta. Jag blir så glad när jag springer på Vigganspelare i olika ishallar och lika glad att se framgångarna i alla AIK-lagen. Jag har i många år följt Viggans utveckling.
Jag och pappa brukade ofta åka och titta på A-lagets matcher. Dels för att mina storebröder spelade där tills de bestämde sig för att lägga skridskorna på hyllan, men vi har fortsatt att åka dit och supporta. Jag har även fått möjligheten att få träna med dem när vi har haft uppehåll, vilket gett mig en utmaning, högt tempo och även fysiskt tuffare. Men det är något jag njuter av, utmaning och få lära mig. Jag har även jobbat som ledare på deras camper och dykt upp som gäst på deras hockeyskola under åren. Efter junior-OS skänkte jag min matchtröja till klubben och i februari 2017 valde de dem att göra en ceremoni och hissa den tillsammans med en tröja för min pappa som då avslutade sin ledarkarriär. Och där hänger dem än idag och det är ju enormt häftigt och ärofyllt.
Bara för några månader sedan ringde Viggans sportchef mig och berättade den fantastiska nyheten att de skulle starta ett flicklag. Vi pratade länge och han undrade om jag under säsongen kunde komma ner och hälsa på tjejerna, vilket jag ser extremt mycket framemot. Han berättade även att de har valt att införa ett pris för säsongen: årets hockeytjej, som då ska få Emmy ALASALMIS pris. Wow, vilken ära, fatta vad stort. Helt ärligt, det är knappt att jag kan tro att det är sant. Uppenbarligen är man en förebild för kommande generationer, något som jag inte tänker på utan något man bara är.

Det var först där jag insåg och förstod att nästan alla kvinnliga idrotter har gått igenom samma sak som hockeyn, där vi alla strävar mot en mer jämställd idrott
Som jag tidigare nämnt så är det ju inte bara hockey, även om jag så skulle vilja att det var så. Efter gymnasiet så började jag leta jobb och det har blivit en hel del olika jobb sen dess, McDonalds, Ica Sabbatsberg, Nickis lekland, Söderberg och partners. Men till slut kände jag att jag ville börja studera, studera det som jag är intresserad av och något som jag kan ha i bagaget till den dagen jag inte längre spelar.
Men vad ville jag bli förutom hockeyspelare? Jag var länge inne på journalistik och multimedia. Att få skriva, kommentera och jobba nära idrotten tyckte jag lät bra. Jag visste att jag ville jobba nära idrotten, en koppling till idrott vill jag alltid ha i min vardag. Men då hittade jag den där utbildningen som var relativt ny i Sverige, men hade en otroligt större klang och mer välkänd i USA. "Sport Management". En bred utbildning med inriktning på idrott och företagsekonomi. Därtill kommer idrottsjuridik, ledarskap och idrottsvetenskap. Inom det idrottsvetenskapliga området läser man bland annat om organisation och samhälle, idrott och medier, etik och socialt ansvar samt idrott och event. Det lät ju spännande och det blev det. Där träffade jag likasinnade personer som har spenderat hela deras liv inom idrott. Andra kvinnliga idrottare som höll på med andra idrotter som fotboll, innebandy och basket. Det var först där jag insåg och förstod att nästan alla kvinnliga idrotter har gått igenom samma sak som hockeyn, där vi alla strävar mot en mer jämställd idrott. Sport Management gav mig inte bara kunskap utan framför allt vänner för livet, och det var också där jag träffade dig, min bästa vän och kärlek som jag också delar passionen för hockey med. Att få ditt stöd att träna med dig
Bli inspirerad av dig Din förmåga att få mig i mentalbalans Och att få skratta med dig varje dag.

Musik
You make my dreams come true, Daryl Hall & John Oates

Jag var redo för att börja träna och utvecklas och sträva mot nya mål
Under mina 3 år på högskolan fick jag förmånen att få Svenska Spels elitidrottsstipendium 2 gånger, ett stipendium som enbart delas ut till 50 st aktiva per år. Förutom det ekonomiska bidraget som har hjälpt mig att kombinera elitidrott med universitetsstudier, så innebar det även att jag fick gå på idrottsgalan för ta emot stipendiumet på scenen, vilket jag måste säga har varit så galet inspirerande. Att få träffa alla fantastiska atleter och att få vara på plats i Globen när alla priser delas ut för deras prestationer under året, debutanter, personbästa, världsrekord, Olympier.
JA - Olympier…. 2018 var det Vinter OS i PeyongChang, Sydkorea. Den sista samlingen innan OS blev jag inkallad som reserv till Finland och där kom även beskedet att förbundskapten skulle höra av sig någon gång veckan innan OS truppen skulle presenteras i pressen. Hela den veckan gick jag med stor stenbumling i magen och ständigt tittade jag på telefonen för att se om han hade ringt. Det blev onsdag och vi skulle spela mot Brynäs på bortaplan och på läktaren satt han, förbundskaptenen. Vi vann matchen och direkt efter kom vår coach in och sa att Förbundskapten ville prata med följande fem, och jag var en av dem.
Nu kommer domen, nu ska jag få beskedet om OS. Jag var den tredje som fick gå ut till honom. Där jag stod, så var jag så jädrans nervös så det kändes som alla mina organ i kroppen skakade, men jag ville inte visa för honom att jag var nervös och han sa: Helt ärligt så kommer jag inte ihåg så mycket från samtalet utöver att han ville ha med mig till Sydkorea, jag är uttagen till OS. Jag skakade hans hand och tackade så otroligt mycket och sa att då ses vi snart. När jag vänder mig om och ska gå därifrån, så kom känslobomben, jag möts av mina coacher som har förevigat detta på film, tårarna sprutar. Jag var tvungen att gå iväg för att samla mig och jag gick förbi min lagkramrat Lisa Johansson på läktaren och hon såg mig störtbölande, hon har berättat för mig att hon trodde jag hade fått dåliga nyheter, men det var ju glädjetårar, jag ska få representera Sverige i OS.
Då man annars alltid har suttit bänkad framför tvn för att följa Sverige, så var jag helt plötsligt på plats. Jag var mitt i OS-bubblan och den var helt fantastiskt, den vart samtidigt en väldig tuff och jobbig tid då resultatet absolut inte blev vad vi ville, vi åkte ut i kvarten mot Finland. Något som svider än idag, men min känsla direkt efter var att jag ville ha revansch. Jag var redo för att börja träna och utvecklas och sträva mot nya mål.

Idag, 3,5 år senare spelar jag fortfarande hockey, tränar för fullt. Men vad gör jag utanför hockeyn? Jo, till vardags jobbar jag på CCM och där har jag jobbat i ca 1,5 år nu. Det är fantastiskt att ha fått ett jobb som stöttar mig i min hockeykarriär och de fantastiska kollegor som följer alla matcher, som hejar och ger tips. Min roll på CCM är att beställa PM sticks och PM skates. Och det mest otroliga är att jag jobbar med Sveriges bästa back genom tiderna, Gunilla Andersson Stampes. Som jag förvisso mötte den där första matchen mot Segeltorp som jag nämnde tidigare, ja den kommer man ju ihåg, hehe.

Förhoppningsvis kommer jag nå en milstolpe kommande säsong i AIK. Efter 22 matcher i grundserien har jag gjort 400 seriematcher i AIK. Något som jag värderar otroligt högt och slår hårt i mitt klubbhjärta. Vilket pers, 13:e säsongen i damlaget i AIK och snart 400 matcher. Det har blivit många år i AIK, som självklart beror på lagkamraterna, familjekänslan, ledarna och supportrarna. Två st som har betytt extra mycket är Rickard Regnell och Benny Andersson som är våra materialare för deras fantastiska engagemang för klubben, laget och mig.
Det har varit en lång resa. Blod, svett och tårar, långa dagar och uppoffringar. Motgångar, medgångar. Jag ångrar inte en sekund och det som gör det så värt är minnena, upplevelserna, vännerna och att det är så fruktansvärt roligt.

Vad tar jag med då? Jo hockey har gett mig otroligt mycket erfarenheter, att jobba i grupp, ledarskap, att sätta upp mål och arbeta hårt för att nå dem. Att hantera motgångar och medgångar. Allt detta som jag kan få nytta av hela mitt liv. Av erfarenheter blir man klokare och jag har insett att även med åldern blir jag klokare och kan se saker från annorlunda synvinklar. Man kan ju fråga sig om jag har andra intressen? Annars så utöver hockeyn tycker jag om att titta på andra sporter, det blir en del fotboll, dambasket, formel 1, padel och dart faktiskt. Sen vill jag så mycket som möjligt under min fritid spendera den med min respektive, familj och vänner. Frågor du någon som känner mig så kommer de säga att jag är en disneynörd, och jaaaa, lite är jag väl det. Eller egentligen tycker jag om att titta på film överlag och även serier, när tiden finns. Och många av de animerade eller disneyfilmer tycker jag har mycket visdom och klokhet i sig, sen är ju musiken grym också. “Yesterday is history, tomorrow is a mystery and today is a gift, that is why it is called the present".

Tack för att ni har lyssnat, Hakuna Matata!

Musik
Higher Love, Kygo