När SDHL.se får tag i Linköpings backklippa Jessica Adolfsson är hon på isen och ”leker”. För LHC har ingen träning, utan 23-åringen är där och dribblar och skjuter lite för sig själv.
– Det är kul att försöka få en bra känsla. Jag tycker det är ganska kul med hockey. Så det är mer för nöjes skull, säger hon.
Har du alltid tyckt att hockey är så kul som du verkar tycka att det är nu?
– Nej, absolut inte. Jag tycker att det går i omgångar med allt som man håller på med. Det är inget jag tar för givet. Nu tycker jag att det är kul och njuter av det. Sedan får man försöka vara disciplinerad när det inte är lika kul, säger Jessica Adolfsson.
"För mig är hockey en gren på ett stort träd"
Hon är född och uppvuxen i Linköping och eftersom en av hennes två storebröder spelade hockey dröjde det inte länge innan även Jessica ville knyta på sig skridskorna. Men hockey var bara en sport i mängden till en början.
– Vi har alltid hållit på med sporter i vår familj. Jag körde nog varenda sport på hela planeten. Det har jag försökt fortsätta med för att bli en allsidig atlet även efter att jag har specialiserat mig på hockey, säger hon.
Vad gör du då?
– Jag tränar gärna med mycket variation. Detta sker såklart i olika faser och med olika syften men övergripande så vill jag stimulera så mycket utav min kroppsliga och psykologiska intelligens så möjligt. När jag gör det känner jag mig skarpast. Detta innebär att jag springer, cyklar, klättrar, spelar pingis, paddlar SUP, spelar lite fotboll, innebandy, kampsport, dansar med mera. De kan vara både i kontrollerade och okontrollerade former. När jag tränar varierat kan jag också träna mer. Men kring säsong specialiseras bitarna som ska specialiseras. I SUP har jag även tävlat lite i. Det kör jag lite mer på somrarna med ett gäng från Kona Sports. Bara det gynnar hockeyn ser jag inga problem att göra flera olika grejer, säger hon.
– För mig är hockey en gren på ett stort träd. Så för att jag ska kunna få blommorna att blomma på just den här grenen så måste jag ge näring åt hela trädet. Jag har en väldigt utforskande attityd när de kommer till detta. Jag testar helt enkelt vad jag personligen svarar på. Jag tar lite från andra och ser vad som kan appliceras på mig, säger Adolfsson.
En diskussion som ofta kommer upp är just hur tidigt barn och ungdomar ska satsa på en specifik sport. Hur mycket tror du att det har gett dig att du har testat så många olika sporter?
– Megamycket. Det är en komplex fråga egentligen och det är ett komplext svar också. För det ger mig så mycket på så många olika sätt. Dels det psykologiska, välmåendet, att det ger en lust till det man gör och att det är kul. En period körde jag bara hockey och då blev jag utbränd. Det blev så laddat och så seriöst. Man skulle bara prestera hela tiden och utvecklingen prioriterades ej. Jag dog lite inombords om jag ska vara ärlig, säger hon och skrattar innan hon fortsätter sitt resonemang:
– För mig har det varit bra att ha många bollar i luften. Då har jag mått bättre som människa och även spelat bättre. Klart att man måste specialisera sig och automatisera ett beteende, men mer av samma är inte alltid lösningen. Man utvecklas dubbelt så fort om man gör det genuint och med en livfullhet. Det tycker jag att jag fick jag till när jag gjorde fler olika aktiviteter. Jag blev inte uttråkad, säger Adolfsson.
Du sa att du var nära på att bli utbränd på hockeyn, när var det här?
– Det smög egentligen fram under en längre period under tonåren. Jag gick med allvarliga höftskador i något år och bet bara ihop. Det var först när läkaren bokstavligen förbjöd mig från att spela som jag kunde bearbeta och upptäcka att det här inte var så kul. Skulle jag fortsätta var jag tvungen att byta strategi, säger Adolfsson.
"Jag har aldrig riktigt funnit min plats i hockeykulturen"
Hon berättar att hon började fundera kring när hon mår som bäst, när hon spelar som bäst hockey och kanske framförallt: när hon utvecklas som mest?
– Lär jag mig bara när jag står på ishockeyplanen eller lär jag mig andra saker när jag exempelvis spelar fotboll? Till exempelvis hur jag arrangerar min kropp och sinne. Genom att exponera sig själv i många olika miljöer får man lära sig enormt mycket om sig själv. När jag var skadad var jag tvungen att göra annat än att spela hockey. Jag satt och kastade en tennisboll i taket och tyckte det var skitkul, haha. Då fick jag lära mig om rytm och precision. När jag lyckas få in det i hockeyn känns det skitkul och så har jag fortsatt, säger Jessica Adolfsson och fortsätter:
– Dan Davis, min coach och kollega på Idrottslabbet, var den absolut största bidragande faktorn till att jag fortsatte spela överhuvudtaget. Vi började jobba strax efter operationen och han predikade den typ av träning och coachning som jag innerst inne visste var hållbart och som jag kan nå mina topprestationer med också, säger hon.
Samtalet fortsätter och Adolfsson konstaterar att hon förmodligen tänker annorlunda jämfört med andra hockeyspelare.
– Jag är inte så normal av mig, haha. Jag har aldrig riktigt funnit min plats i hockeykulturen. Jag ser saker på andra sätt. Jag ska egentligen inte generalisera, men det är ändå rätt mekaniskt och isolerande inom hockeyn. Ibland känner jag att det finns en väg och att alla ska följa den. Annars gallras du bort. Det ska specialiseras i unga åldrar och scoutas och så vidare. Jag tror att man tappar otroligt mycket talang, passion och välmående då, säger Linköpingsbacken.
"Ärofyllt att hjälpa andra"
Adolfsson lämnade Linköping 2015 och efter två år i Brynäs samt ett i Djurgården har hon de tre senaste åren pluggat på The Pennsylvania State University. Där studerade hon både filosofi och psykologi, men för att ha möjlighet att komma hem till den här sommaren har hon ”bara” tagit examen i psykologi. Hon har även utbildat sig till fystränare och jobbar numera på Idrottslabbet i Linköping.
– Där jobbar vi med både idrottare och motionärer, för att hjälpa till att skapa hållbara elitidrottare och människor. Jag tycker det är otroligt ärofyllt att hjälpa andra, säger Jessica Adolfsson.
{!A}
