• Huvudsponsor

Söndag Sön 20 Mars Mar
Måndag Mån 21 Mars Mar
Onsdag Ons 23 Mars Mar
Torsdag Tor 24 Mars Mar
Fredag Fre 25 Mars Mar
Lördag Lör 26 Mars Mar
Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Lördag Lör 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep

Sommarprat i SDHL: Erica Udén Johansson, AIK

22 juni 2022 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Först på tur denna sommar är Erica Udén Johansson, AIK.


Året är 2010. Jag är 20 år, jag har kunnat fortsätta spela under året även om mitt ena korsband i knät gått av under förra sommaren. Jag har varit i Vancouver och spelat mitt första OS, som tyvärr slutade med en övertidsförlust i bronsmatchen mot Finland, och jag har en dryg månad senare vunnit SM-guld med Segeltorp. Det är det absolut största jag har varit med om i min karriär… så det är väl nu det är dags att lägga skridskorna på hyllan och gå vidare göra något annat… eller?

Hej på er! Erica Udén Johansson heter jag, jag fyller 33 år nu i sommar och jag har under de senaste 4 åren representerat AIK i SDHL. I detta sommarprat vill jag dela med mig av mina erfarenheter, tankegångar och förhoppningar. Till viss del kommer detta vara terapeutisk för min del, en liten ”trip down memory lane” så att säga, men jag hoppas ändå att det kanske kan inspirera någon alternativt få dig att tänka en extra vända på förutsättningarna kring damhockeyn.

Jag startade min karriär som 6-åring i Njurunda SK, en moderklubb till flertalet världsstjärnor. Att jag skulle vara den i team 89 som skulle ta mig till de största scenerna i världen inom hockeyn var det nog inte många som trodde på. Jag var ensam tjej i laget under flera år och hade inte en tanke på vad en damhockeyspelare gör när de blir seniorspelare. Fun fact, som jag tog reda på medan jag skrev det här sommarpratet, det första officiella SM guldet i damhockey delades ut 1988, mind blown. Att det fanns innan jag ens var född, galet!

Musik
NSK Team 89 theme – En förälder som gjorde denna låt till vårt lag.

Jag hade ingen aning om att rena damlag ens existerade i Sverige förrän jag var ungefär 13 år och började åka ner till Stockholm på höstlov och sportlov för att få träna i en vecka med AIK eller Mälarhöjden/Bredäng. Jag deltog även i bl.a. Peter Elanders hockeyskola ”SWISH” på somrarna och ibland var Damkronorna där och tränade samtidigt. På min 15 års-dag fick jag göra min första träning med just Damkronorna. En spelare hade blivit skadad så jag fick chansen att vara med på en träning. Jag var så nervös för jag skulle få träna med de som på kort tid hade blivit mina idoler. Jag minns att jag åkte till samma led under en övning för att det var den enda delen av övningen som jag förstod i tankedimman, tabu med dagens erfarenheter eftersom det förstör flytet i övningen då det blir tomma eller överfulla led.

I alla fall, resan fortsatte framåt med bl.a. långa träningsläger där jag blev fostrad i hur en hockeyspelare i Damkronorna tränade, åt, prioriterade och levde. De levde efter en tydlig bild av vad som krävdes för att nå medalj. Jag fick höra historierna om tuffa matcher, jakten på medaljer men även om möjligheterna för fortsatt spel i USA och college. Jag blev intresserad och kände att allt det där ville jag också vara med om. Jag menar, varför skulle inte jag ha de möjligheterna om andra kunde få dem? Jag kände att det var nästa steg i min utveckling. Eftersom de bästa spelarna fanns i Nordamerika ville jag mäta mig med de spelarna och lära mig hur de tränade och tänkte kring hockey.

Varför collegespel ens hamnade på min radar var, som sagt, för att mina föregångare, som t.ex. Erika Holst, Maria Rooth och Kim Martín hade varit där och visat att det går samt att det var väldigt lärorikt. Många av dem hade grävt guld i USA och bl.a. vunnit collegeligan. Jag ville också göra det! Jag trodde på det för att jag visste att det gick.

Musik Party in the USA – Miley Cyrus

Han avslutade monologen med att säga att var och en av oss i laget bl.a. aldrig skulle kunna få något jobb, vi skulle aldrig komma framåt i världen för vi var helt enkelt för dåliga
Jag tog mitt pick och pack i augusti 2010 och flög över till USA och Hamden, CT för mitt efterlängtade collegeäventyr. Att komma dit som ensam svensk var inte helt lätt kan man säga. Jag hade ingen erfarenhet av högskola/universitet, klarade mig precis på språket och tack vare några av NCAAs, om jag får säga så, dumma regler så kunde jag inte få hjälp av coacherna, för att de inte får ha kontakt hur som helst med spelarna innan allt börjar, utan jag fick lösa mycket själv eller ta hjälp av de som skulle bli mina klasskamrater. Jag var där 1 vecka innan skolan officiellt började för att vara med på den så kallade international week. Alltså en infovecka för internationella studenter. Sociala medier fanns knappt, det var Facebook som gällde. Jag hade min svenska telefon som kostade multum att använda i USA, men det var typ allt. Redan första veckan låg jag efter i skolan för jag hade inte insett hur skolans lärplattform fungerade och visste därmed inte att vi hade läsuppgifter redan under sommaren… kul första tid i college, verkligen. Men det vände tack och lov ganska snabbt, eller ja, jag spenderade första terminen i någon sorts dimma där det kände som att jag aldrig hade någon riktig koll på skolan, men när betygen kom kring jul hade jag lyckats få till ett snittbetyg på 3.23 där 4 var max. Jag var något på spåret visade det sig, skönt.

Hockeyn däremot, där hörde jag hemma, men det fanns höga berg och djupa dalar. Det var inte lätt, vi hade en tränare som krävde perfektion och kollektiv bestraffning var vanligt förekommande i form av extra fys i gymmet och skridskoåkning.

Jag kommer specifikt ihåg en bortaturné vi hade under mitt andra år. Vi hade inte alls kommit upp i kapacitet och coach var allt annat än glad. Vi hade möte dagen efter, alltså bara timmar innan vår nästa match, där vi satt och kollade på videoklipp. Han gick igenom hur dåligt det såg ut och blev faktiskt argare och argare för varje gång han såg klippet i repris. Det blev nästan komiskt till slut för att han fattade inte hur personen inte kunde ändra sitt agerande där på videon tills nästa gång det spelades upp. Ja där och då var det inte roligt men vi skämtade om det i efterhand i truppen för att hantera och bearbeta känslorna och stötta varandra igenom det hela. I alla fall, han avslutade monologen med att säga att var och en av oss i laget bl.a. aldrig skulle kunna få något jobb, vi skulle aldrig komma framåt i världen för vi var helt enkelt för dåliga. Vi hade ingen så kallad ”work effort” eller intensitet samt att med den attityden som han ansåg att vi visade så skulle vi aldrig lyckas med något som helst i livet. Allt detta för att vi hade en sämre prestation i en hockeymatch.

Med de orden drog vi till hallen för nästa match… Stämningen var ju såklart inte på topp i omklädningsrummet när vi kom dit. En av våra så kallade DJs, ni vet de i laget som ansvarar för musiken i omklädningsrummet, hon började spela denna låt som jag tänker spela nu. Jag hade inte hört den tidigare och kunde därför inte texten, men jag lovar i slutet av låten stod hela laget och sjöng med. Eller ja det var inte skönsång, vi skrek fram texten så hela hallen hörde. Vår assisterande tränare, som numer är huvudtränare för Quinnipiac University, gick förbi omklädningsrummet och man såg hur hon log och försökte hålla sig för skratt när hon gick förbi, det märktes att hon tyckte det var så rätt agerat.

Musik
Mean – Taylor Swift

Maken till kollektiv mental kollaps har jag aldrig varit med om
På ett sätt fungerade hans generella taktik med att skrämma och hota för att vi kom väldigt nära som lag för att stötta varandra, och det gav resultat för vi steg i ranking och placerade oss bättre i tabellen än tidigare säsonger. Däremot är det ingen taktik som jag rekommenderar någon att hålla på med konsekvent. Där och då gör man vad man kan för att överleva, det är nu, flera år senare, som jag faktiskt börjat inse hur vi blev behandlade och hur fel det var. Med det sagt skulle jag ändå inte vilja ha denna college-erfarenhet ogjord. Jag växte så mycket som person genom att studera och spela hockey utomlands.

Hockeyn var fortsatt mitt allt och drömmen var nu att få ta en internationell medalj för Sverige. Jag blev uttagen till mitt andra OS 2014, som var i Sochi, och nu var det dags för revansch. Vi besegrade Finland i kvartsfinalen och vi var äntligen på väg mot medaljmatcher. USA blev för svåra och vi ställdes mot Schweiz i bronsmatchen. Tajt match, nervöst, men kul att spela… till en början. Jag minns så väl i slutet av andra perioden hur jag känner att det börjar bli dags för byte för min del. Vi har varit inne en stund och är i egen zon. Jag får pucken och driver upp den i banan för att jag inser ju att alla vill byta så pucken måste in i anfallszon. Väl påväg genom mittzonen ser jag hur resten av femman byter och jag tänker ”fasen också, jag som ville passa pucken och byta”… ja det är inte mycket mer att göra än att driva pucken vidare och ser samtidigt att jag har två schweizare framför mig. Jag har inte krafter för att försöka ta mig runt båda två så jag bestämmer mig för att dra pucken hårt på mål. Det blir ett bra skott och på något vänster så letar sig den förbi plocken på Schelling och går in i mål. Vad är det som händer?!?! Lilla jag har gjort mål i en bronsmatch i OS, jag fullkomligt exploderade av glädje. Livet var på topp, jag blev intervjuad i pausen och tänkte att det här, det vinner vi. Inne i omklädningsrummet infann sig den känslan även där. Det fanns inte en chans att vi släpper det här.
Men i tredje perioden händer något som jag än idag inte förstår hur det blev som det blev. Maken till kollektiv mental kollaps har jag aldrig varit med om. Verkligen allt som kunde gå fel, gick fel… folk satt och grät på bänken med några minuter kvar av matchen och jag minns hur förbannad jag blev för att liksom matchen var ju inte över, vad händer?!?! Slutsignalen går, jag kan inte tro det, vi tappade medaljen igen. Det är nu 3e bronsmatchen som jag förlorar i mästerskapssammanhang.
För att verkligen strö salt i såren blir jag utplockad för dopingtest, mitt 3e under detta OS. Glada schweizare springer runt mig medan jag väntar på min tur att få kissa i koppen och allt det där. När jag väl är klar är det bara jag kvar i vårt omklädningsrum, resten har redan dragit. Jag sätter mig ner i duschen och bara sitter där… jag är tom samtidigt som sorgen växer sig allt större. I matsalen hittar jag inte laget heller utan jag trycker i mig lite mat själv. Tillbaka i Sveriges byggnad har vi ett sista möte för vi ska ta flyget hem igen bara några timmar senare, mitt i natten. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad som sades men jag antar att det var typ att ”det är tufft, det är tråkigt, livet är orättvist osv osv”. När vi kommer ut ur mötesrummet bryter jag ihop totalt, då brast det. Jag hyperventilerar, jag gråter, jag kan inte stå utan sjunker ihop på golvet. Någonting där och då gick sönder i mig. Jag har än idag inte sett den matchen i efterhand, jag kan inte och jag vill faktiskt inte heller.

Musik
I hate u, I love u – Garrett Nash ft. Olivia O´Brien

Efter OS i Sochi återgår jag till college och mitt senior year. Jag avslutar kapitlet med examenshattar och godkänt examineringsprov som betydde att jag var kvalificerad för legitimering som en Athletic Trainer.
Väl hemma i Sverige igen försökte jag få jobb baserat på min titel, men det ville sig inte, för att vi inte har den motsvarigheten här i Sverige. Jag provade att starta mitt eget företag men eftersom jag fortsatt ville satsa på hockey fanns det inte tillräckligt med tid att få igång verksamheten. Och ja, leva på hockey fanns ju inte heller.
Fast i 3 år gjorde jag ändå det genom att få en liten lön från klubbarna jag spelade för samt att jag fick antingen RF-stipendium eller SOK-bidrag för min elitsatsning. Jag tjänade 7000–8000 kr i månaden under is-säsongen, före skatt bör läggas till, och sedan stipendium på det där det bl.a. inkluderades studier. Man fick leva smart och med en tajt budget, men som sagt, under 3 säsonger kan man säga att jag var hockeyproffs, och där ingick även en satsning på ett 3e OS. Tredje gången gillt skulle det bli i medaljjakten… Men som vi alla vet, så blev inte fallet, utan tack vare en ny regel, där vi behövde kvala om i vilken placeringsmatch vi skulle spela, så slutade vi 7a istället för 5a alt 6a som det tidigare varit. Den sämsta placeringen hittills för Sverige vid den tidpunkten. Så sjukt tråkigt! Detta har vi alltså inte behövt göra tidigare utan då har förlorarna från kvartsfinalerna fått mötas för att avgöra 5–6 placeringen. Bl.a. rankingpoäng låg bakom att vi måste få en placering eftersom damerna inte brukar ha VM samma år som det är OS.

Musik
Hit me baby (one more time) – Britney Spears

Jag har spelat ishockey i 27 säsonger av mitt liv
Efter mitt 3:e OS kände jag att jag kan inte leva såhär längre, med knappt någon inkomst eller pensionssparande. Så jag ansökte till Fysioterapeutprogrammet och påbörjade ytterligare 3 års studier vid Karolinska Institutet. I juni ifjol blev jag äntligen klar och jag påbörjade min första anställning på Rehab avdelningen vid Sollentuna sjukhus, där jag fortfarande jobbar kvar idag. Där är upplägget som så att vi ska jobba var 3e helg, så denna säsong har varit ett riktigt pussel att få ihop med matcher, jobb och sambon. Det har väl gått okej efter omständigheterna, jag lyckades rodda om i schemat så att jag inte missade någon match eller jobb. Mina kollegor och lagkamrater ska ha ett stort tack som har hjälpt mig på bästa sätt under året. Men jag måste säga att det har varit slitigt. Faktiskt till den grad att jag känner att jag vill inget mer. Jag satt och kollade på årets SM-finaler och kände att det där vill jag också vara med om igen. Men sen när jag tänker på det arbete som krävs för att jag ska kunna prestera på den nivån och vara nöjd med mig själv, då känner jag att den motivationen inte finns längre. Mina prioriteringar har ändrats och jag vill ta reda på vad livet har att erbjuda utöver, vad mina närmaste säger, en fantastisk hockeykarriär. Jag har spelat ishockey i 27 säsonger av mitt liv, det är galet, men oj vilken resa det har varit. Alla människor jag har stött på längs vägen. Alla de som jag har fått visa vad det är jag gör och som har fått en bredare insikt för sporten och vad som krävs för att utöva den på elitnivå. Jag har blivit uttagen till 170 landskamper med Damkronorna, där 3 OS och 5 VM är inkluderade. Jag är väldigt stolt över att ha gjort mål i alla 3 OS jag deltagit i, och har tydligen, efter en snabb koll på eliteprospect, spelat 760 officiella seniormatcher under mina år. Då har jag hunnit med att representera MoDo, Sundsvall Hockey, Segeltorp, Quinnipiac University, Brynäs och AIK. Jag har tyvärr inte uppnått min dröm om att ta medalj med Damkronorna och den kommer få stanna där, som en dröm. Det är något som grämer mig rejält och får mig att ifrågasätta min karriär, om den ens har varit bra. Ja tyvärr har hjärnan jobbat åt det hållet allt för många gånger. Jag har insett att den drömmen inte kommer bli sann under min aktiva karriär, och ärligt talat jag är fundersam på om den någonsin kommer bli det för Damkronorna igen.

Musik
Can’t stop this feeling – Justin Timberlake

Hade jag däremot haft samma lön som ishockeyspelare som jag har nu som fysioterapeut så skulle jag nog ha spelat några år till
Det ni just fått höra är ett utplock av alla mina erfarenheter som jag har inom hockeyn och i livet. Det har varit glädje och det har varit sorg. Jag har haft flera olika tränare som har agerat på flera olika sätt i sin coachingstil. Jag har successivt byggt upp en tillit till mig själv och tycker att jag har skaffat mig en stor kunskapsbas gällande hockey och spelet.
Sådana erfarenheter är viktiga för att kunna utveckla sitt spel år efter år och man skapar förtroende mellan spelare, ledare och lagkamrater. Man kan lita på varandra på ett annat sätt. Jag har haft kaptensroller just för att jag har varit med om en hel del inom hockeyn och att jag är att lita på oavsett vad som händer eftersom jag har lärt mig hur jag kan och ska hantera olika situationer.

Detta är något som jag vill förmedla vidare, att man ska uppmuntra spelare till att fortsätta med sina hockeykarriärer så länge som det går. Att inte välja bort hockeyn för tidigt i livet för att du tror att du är klar, att alla mål är uppfyllda. Ishockey i Sverige måste bli ett lika attraktivt yrkesval för damer som det är för herrar. Jag själv känner just nu att jag inte orkar mer för att jag har hållit på att kämpa med denna vardag i många år. Jag har gjort mina 10–12 träningspass + skjutit 1000 skott i veckan och jag har prioriterat hockeyn högre än fester, dop, utlandssemestrar och andra sociala tillställningar när det har krockat. Jag har gjort alla de valen i tron på att det kommer ge mig chanser att vinna matcher och ta medaljer. Men här tar min resa slut. Hade jag däremot haft samma lön som ishockeyspelare som jag har nu som fysioterapeut så skulle jag nog ha spelat några år till.

På senare tid har det pratats mycket om hur det satsas på återväxten, nya talanger och generationsväxling. Ut med det gamla och in med det nya. För mig skapar det känslan att efter en viss ålder så har man inte så mycket att komma med längre inom hockeyn. Detta är en attityd som måste rensas bort så fort som möjligt. Forskning säger att en människas hjärna börjar bli färdigutvecklad vid ca 25 års ålder, vilket betyder att det är då som hjärnan kan processa alla intryck, erfarenheter och känslor för att skapa bra och logiska val. För mig betyder det att man då har grunden för att spela riktigt smart hockey. Att då få höra att det är dags för generationsväxling inom damhockeyn, när snittåldern oftast är 22–23 år, ja då blir man ju som 25+ åring kanske inte så sugen på att göra en satsning mot t.ex. OS 2026 skulle jag tro. Vem vill lägga ner massa krut på en satsning om det på förhand inte kommer spela någon roll för att man är för gammal? Det gränsar faktiskt mot åldersdiskriminering.

Musik
Believer – Imagine Dragons

Återväxten inom damhockeyn är viktig och den ser lovande ut. Detta är jättebra och något jag stöttar till 100 %, men tyvärr tror jag inte att det kommer hålla i längden om spelarna blir uppfostrade att vid 22 års ålder är det stopp på äventyret. Det har pratats om att starta U22 lag, men det kommer ju inte heller att behövas om det ändå ska vara generationsväxling i den åldern. Om återväxten ska vara ett lyckat projekt behövs fler steg på utvecklingsstegen, det behövs fler landslagstrupper, liknande det som finns på killsidan. U16, 18, 20 och alt. 22 vore ett sätt att visa att det finns fler steg att ta. Det finns fler mål att uppfylla i karriären.

Vi ser flera talanger som kommer upp och visar sig i SDHL, vilket är rätt för man ska ta för sig, däremot tycker jag att många av dem får ett för tungt ansvar för tidigt i karriären. Det är seniorhockey vi pratar om, men de är fortfarande juniorer, de är varken färdigutbildade eller färdigutvecklade än. De ska inte vara ledande spelare i den åldern i våra SDHL-lag. De ska som sagt få lära sig och se hur det ska gå till genom att t.ex. spegla beteenden och prova under kontrollerade former som på träningar, och i viss mån i matcher. Det är att samla på sig erfarenheter som bygger upp en spelare till att vara pålitlig och smart i sitt spel.

Självklart ska man ta ut de spelare som man tycker är bäst just nu och passar den spelidé som man har, men vi måste få bort fröet att man är passé så fort man fyller mer än 22–23 år. Ja vi ska ställa för framtiden, men inte på bekostnad av de som spelar just nu. De behöver lika mycket stöttning som nästa generation får, om inte mer för att vi ska ta oss framåt som nation under de kommande åren. De yngre behöver förebilder att se upp till, som visar att allt går bara man vill och finner sin väg. Tre kronor hade nu under våren en debutant som är 33 år i år, Timråspelaren Per Svensson, magiskt säger jag bara! Det visar att det går och att man inte ska ge upp. Jenni Hiirikoski, 35 år, kapten och ledande spelare i Luleå. Hon har röstats fram som bäste back i totalt 9 VM- och OS-mästerskap, senast nu 2019. Ett annat fint exempel är Riikka Sallinen som gjorde comeback vid 40 års ålder efter att ha haft ett 10 år långt break och avslutar karriären, vid 46-års ålder, med ett VM-silver 2019. Hon kommer alltså tillbaka till elithockeyn och är bland de bästa spelarna i världen, inspirerande!

Så för att återgå till frågan jag började med, om det är dags att lägga skridskorna på hyllan vid 20 års ålder, så är mitt svar nej! Jag hade inte nått peaken på min karriär vid den åldern, även om det på papperet är några av mina starkaste meriter som skedde då. Jag fick så mycket mer av hockeyn efter det. Jag fick upptäcka en del av världen som många aldrig kommer att se. Jag fick lära mig ett andra språk som rinnande vatten. Jag fick dela glädje och sorg med likasinnade. Jag fick lära mig att vara öppen för att prova nya saker och våga kräva mer. Jag fick lära mig att jag kan mer än jag tror, speciellt tillsammans med mina lagkamrater. Jag hittade vägar för att nå mina mål. Jag har så mycket att tacka hockeyn för… upplevelser, gemenskap, kärlek, tilltro och mod. Det är tack vare hockeyn jag är den person jag är idag. Så tack hockey för allt du har gett mig och ja, vi får se hur vi går vidare framöver…

Musik
Det är över nu – Gyllene Tider

Tack för att du har lyssnat på mitt sommarprat. Är du, som har lyssnat, en spelare som är i startblocken av din karriär så hoppas jag att jag har kunnat inspirera till att fortsätta jobba hårt, men även pusha för att du ska få ha en lång hockeykarriär. Är du istället en som har spelat länge och fortsätter kriga för utvecklingen av damishockeyn så hejar jag stenhårt på dig att du ska orka fortsätta som du gör och våga kräva mer för varje säsong. Är du en supporter som har lyssnat hoppas jag att du gör allt i din makt för att stötta spelarna, oavsett kön, genom att ha en positiv attityd och att du finns där oavsett resultat. Det betyder mer än du kan ana. Tack!