”Ni hade änglavakt” sa läkaren. Orden skrämde mig, jag blev livrädd och stelnade till, för det var just då det gick upp för mig och jag förstod hur nära det var och hur illa det egentligen kunde ha gått…

…mitt namn är Frida Axell och nu ska ni få höra min historia.

Jag är född och uppvuxen i den lilla men väldigt mysiga orten Sävedalen strax utanför Göteborg. En väldigt trygg plats att växa upp på där egentligen alla kände alla och barnfamiljerna var många. Där bodde jag tillsammans med min familj som består av min mamma, pappa och båda mina äldre syskon Filip och Emma. Om ni frågar mig bodde vi på det mest perfekta läget alldeles jämte vändplatsen nere på gatan där vi ställt ut ett hockeymål. Dag in och dag ut stod vi och sköt, jag och min bror. Grannarna var vana vid att puckarna flög kors och tvärs och tur var väl det då det var ofta och många. De var såpass vana att dem aldrig ställde bilen för långt ner på gatan, antingen så var det för att dem var snälla, eller också bara för att dem helt enkelt var rädda om sina bilar. Oavsett vad så var vi glada för att vi kunde skjuta vidare.

Jag och min 4 år äldre bror som också spelat hockey till stor del av hans liv, satt ihop som små. Egentligen var jag nog mer av ett fan till min bror än vad jag var lillasyster. Vart han än gick, om han så hade inlinesen runt armen eller hockeyklubban i handen så skulle jag vara med. Här någonstans tror jag mitt tycke för att bli målvakt startade.

”Ska du vara med oss får du ställa dig i mål”. Det, det var den klassiska överenskommelsen och som sagt, om jag som lillsyrra skulle få vara med hade man inget att säga till om.

In i målet med knappt några skydd stod jag tacksam och glad bara för att få spela med min bror. Självklart lekte jag att jag var Henrik Lundqvist.

Att jag så småningom skulle börja spela hockey på riktigt i Partille Hockey blev någonstans på resan ganska så uppenbart eftersom jag spenderade mestadels av min tid i ishallen då pappa var tränare och Filip spelade.

Den första tiden i Partille skulle man turas om vart man spelade och det skulle minsann vara rättvist. Alla skulle få stå i mål och alla skulle få spela ute, vilket såklart är bra. Inte visste väl jag då att det var målvakt jag ville bli i framtiden.

Hockeymålvakt, bortsett från att ta skott av min bror på vändplatsen, var jag för första gången på riktigt på Maria Rooths sommar hockeycamp ute på Rönnäng utanför Göteborg.

Jag hade inte stått i mål många gånger innan de. Jag minns att jag stod i utespelar-skridskor men i övrigt med en helt fungerande utrustning som vi fått låna. Jag minns att jag inte ville visa att det här var min första gång som målvakt och kämpade på och det slutade faktiskt ganska bra. När vecken hade gått fick jag pris som den spelare som utvecklats mest. Det var nog också då det också gav mig hopp om en målvaktskarriär och en vilja om att fortsätta. Väl hemma i Partille sen var det med tiden tillslut bara jag kvar som alltid ville stå i mål. Valet blev tillslut därmed väldigt enkelt.

Jag skulle bli hockeymålvakt, på riktigt.

Jag är väldigt envis, alltid varit och det vet nog hela min familj och omgivning om. Inte minst fick mamma och pappa känna på det när jag fyllde 6 år.

Då fick jag äntligen min första och alldeles egna målvaktsutrustning.

Känslan av att få sin egen utrustning istället för att dela var helt otrolig. Faktum är att jag hade gett mina föräldrar ett ultimatum innan min födelsedag.

”Får jag inte stå i mål så slutar jag”.

Jag antar att de kände att de inte hade så mycket till val än att köpa mig den där utrustningen och idag är de nog också ganska glada för att det blev så. Just den där envisheten som jag tydligen besitter vet nog de flesta i min omgivning om vad den innebär, men någonstans tror jag just att den egenskapen har hjälpt mig till dit jag är idag. Jag har alltid varit ganska tydlig mot mig själv vad jag egentligen tycker om saker… och tycker jag verkligen något så är det så. Då krävs det nog en ganska lång förhandling för att få mig övertygad till något annat (skratt).

I Partille Hockey spelade jag tillsammans med killar tills de att jag blev 16 år gammal. Det var fantastiska år allihop och jag har under hela min tid där upplevt det jämställt mellan mig och killarna och det är jag otroligt tacksam för. Det är också där som jag utvecklats och blivit den målvakt som jag är idag.

Nu kanske ni tror att det varit guld och gröna skogar hela tiden men nej, det har givetvis varit tufft och svårt ibland.

Men då finns det en person som alltid funnits där.

Mamma.

Hon har alltid varit väldigt stöttande.

På varje uppstartsläger eller på cuper med killarna, ja då var hon med och sov med mig. Det var en trygghet.

Nu i efterhand ska jag väl erkänna att det smugglades in lite sötsaker om kvällarna. De andra killarna levde på dem klassiska cupreglerna med inget godis förens sista dagen. För mig var sista dagen varje dag.

Ska jag vara krass så har nog mamma aldrig riktigt fattat hockey. Hon är mer på det sättet att hon hejar på de laget som antingen jag eller min bror haft någon koppling till, eller de laget som förlorar för att hon känner sympati med dem.

Det finns en charm i det, tycker jag.

Därför vill jag ta tillfälle i akt att tacka dig mamma, för att du under alla dessa år följt med mig överallt, bara för att jag velat. Du har alltid varit min trygga punkt här i livet och framförallt när det kommit till hockeyn. Utan dig vet jag inte om jag fortsatt.

När Göteborgs HC väl tog sig upp i SDHL såg jag min möjlighet till utveckling.

Det var som en dröm.

Att jag nu skulle få spela i den högsta ligan i Sverige, dessutom i min hemstad och få representera Göteborg – det fanns inget bättre.

I och med detta så behövde jag inte göra någon större förändring i mitt liv.

Visst hade tankarna under åren i Partille gått att förr eller senare söka in till ett hockeygymnasium för att kunna spela i SDHL, men när jag kunde vara kvar med min familj och vänner var det inget att tveka på. Det gjorde flytten från Partille till GHC lite enklare.

Jag hade en tidigare säsong varit med damerna i HV71 under några träningar & matcher då en av deras målvakter blivit skadad. Jag fick inte spela någon match men fick ändå chansen att se hur det var på en högre nivå och fick med mig bra erfarenheter från träningarna som jag visste skulle vara användbara när jag var i Göteborg.

Samma säsong vann HV71’s damer silver och det var dem väl värda, jag tycker dem gjorde en grym säsong och tog hand om mig som ung och oerfaren på ett väldigt bra sätt.

Trots all hockey har det inte varit den enda idrotten jag sysslat med. Jag har även spelat sporter som handboll, innebandy och fotboll. Men fotbollen är den som levt kvar längst av dem tre där jag också fått spela tillsammans med mina närmsta vänner.

Tillskillnad från de allra flesta skulle jag nog ändå kanske kalla mig som en liten lyxlirare ibland. Jag körde fotboll på sommaren och hockey på vintern.

Tack vare det så slapp jag spela fotboll på vintern när den var som värst och fick spela fotboll på sommaren när de inte fanns någon is.

Det var HELT perfekt om du frågar mig.

Att dubbelidrotta fortsatte jag därför med så länge jag kunde tills jag blev 19 år.

Till slut kände jag att det blev för mycket och jag var tvungen att välja.

Beslutet där och då var inte alls svårt för mig. Jag visste att det var hockeyn jag brann för samtidigt som jag var och är väldigt tacksam för allt som fotbollen gett mig. Jag har varit med i många olika grupper och lag, men jag måste ändå säga att det har aldrig varit någonstans där det varit sån bra lagsammanhållning som just fotbollslaget i Sävedalen. Alla kände alla och det var alltid härlig stämning, det var okej att misslyckas både från mina medspelares sida men också från ledarnas sida, det var en del av utvecklingen. Det var alltid roligt att gå till träningen och framförallt såg man framemot den tiden innan träningen när man bara satt och tjöta och bytte om.

Den där dagen 2017 var jag tillsammans med några vänner och vi var ute och åkte bil utanför Göteborg.

Bara någon kilometer ifrån vändplatsen i Sävedalen där jag som liten stod i målet när brorsan avlossade puckar, hände det som aldrig fick hända men samtidigt förändrade min syn på livet och gjort mig till den jag är idag.

Vi råkade ut för en bilolycka.

Bilen fick vattenplaning på motorvägen och bilen fick totalstopp när vi åkte rakt in i ett träd vid sidan av vägen. Det gick så otroligt fort alltihop, men i mitt huvud kändes de som evigheter. Samtidigt som jag minns så mycket från olyckan minns jag så lite.

Det är svårt att förklara.

Läkarna sa att vi hade änglavakt, men oavsett vad så fick det mig att inse hur snabbt livet kan vända.

Hur en dag kan börja så bra, men på bara några timmar, minuter eller till och med sekunder kan omkullkastas och omfamnas av ett stort svart moln.

Så det året, 2017 - förändrade min syn på livet och än idag tänker jag på vilken tur vi haft, hur jag idag fortfarande får spendera dagarna med dem jag älskar och får göra det jag tycker om mest - att spela hockey.

Som tur var gick allting bra. Ingen skadade sig men trots det så fick det mig att värdesätta livet på ett annat sätt, se saker ur ett annat perspektiv och istället ta tillvara på dem möjligheter som ges. Och jag tror också det gett mig saker som att våga chansa och bara våga göra saker ibland. Det kan vara saker som i att vara mer spontan, bara den tanken att ”bara gör de” ibland. Att våga testa.

Jag har alltid varit väldigt hemmakär, men på grund av bilolyckan blev det nog ännu mer. Jag älskar Göteborg men framförallt känslan av att vara nära min familj.

Vi har en otrolig gemenskap och jag vet att dem kommer vara med oavsett vart jag än befinner mig.

För efter 3 år i Göteborgströjan lämnar jag nu för nya äventyr, upp mot norr.

Jag ska stolt få representera Luleå Hockey.

Galet va?

Det ska bli otroligt roligt att få spela i ett lag där alla har samma mål. Där det ständigt är hög nivå. Och förutsättningarna finns för att utvecklas och ta nästa steg.

När jag berättade för mina kompisar att jag skulle flytta så sa dem flesta, ”HUR ska du klara dig?”.

Det är en bra fråga och jag vet att det kommer bli tufft men samtidigt en bra utmaning för mig. Jag ska nog villigt erkänna att det jag kommer sakna allra mest är mina hundar, Rocky och Rambo. Men de får jag nog va tyst med för familjen.

Jag försöker inte tänka så mycket på framtiden utan istället fokusera på nuet för att inte bli besviken eller stressad i onödan, men det är klart att jag har mål med min karriär. Under föregående säsong fick jag chansen att testa på spel i damkronorna. Känslan den där dagen efter att fått ett sånt samtal går inte att beskriva. Att få dra på sig den tröjan och få kliva på isen, ja jag önskar jag kunde ge den känslan till alla som lyssnar just nu men det är svårt att beskriva.

I framtiden vill jag dit igen och drömmer givetvis om att en vacker dag få representera Sverige i både OS och VM.

Men fram tills dess ska jag göra allt jag har för att bli så bra som möjligt och ha så roligt jag kan på vägen.

Mitt namn är Frida Axell och detta var mitt sommarprat.