Sommarprat i SDHL: Magdalena Winbo, SDE

Jag är 157cm lång, väger inte ens 60 kg och har inget vidare skott. Som du hör är jag kanske inte den typiska hockeyspelaren. Men jag är rätt okej på skridskor och har väldigt roligt på isen.
Jag heter Magdalena Winbo och det här är mitt sommarprat.

Min familj består av mig, mamma Lena, pappa Peter och min storebror Malcolm. När jag skulle få mitt namn var det mycket fram och tillbaka, många namn kom på tal. Exempelvis tyckte pappa att Petra var fint och ett namn för mig, men det gick inte alls mamma med på, det var ju alldeles för likt Peter. Men sen föll det till slut på Magdalena, inte alls för likt Lena som mamma heter. Den logiken kommer jag nog aldrig förstå. Min bror Malcolm är knappt ett och ett halvt år äldre än jag, med andra ord är vi väldigt nära i ålder och när vi var små var vi precis så som man kan tänka sig att syskon nära i ålder kan vara. Vi kunde leka och ha kul tillsammans men inom loppet av två sekunder kunde vi hamna i luven på varandra. Han har ca 15 olika smeknamn för mig och jag tror knappt att han kallat mig Magdalena någon gång, än idag hör jag honom aldrig säga just Magdalena när han vill mig något. Det verkar vara något som ligger i släkten, mamma har berättat att hennes bror gjorde precis likadant och hade massor av smeknamn för henne under hennes uppväxt. Men något som inte ligger i släkten är ishockey, ingen annan i min familj har spelat hockey eller ens varit speciellt intresserade av skridskor, det har mer varit andra sporter och som barn provade vi på allt möjligt. Men ju längre jag har spelat hockey desto mer intresserade har de fått bli och min familj har alltid stöttat mig till 100 %.

Men vi tar det från början. Jag föddes i Trollhättan 15 mars 1994, den som är snabb i huvudräkning har nog hunnit räkna ut att det betyder att jag nu hunnit fylla hela 27 år. Under mina första 6 månader i livet pendlade vi fram och tillbaka mellan Trollhättan och Stockholm. En sträcka som tar ca 5 timmar med bil så med andra ord blev jag van vid att åka bil väldigt tidigt. Veckorna tillbringades i Trollhättan och helgerna i Stockholm. Men efter att vi pendlat så vecka efter vecka, valde mina föräldrar till slut att flytta hem, hem som för dem innebar Stockholm. Vi bodde först i en lägenhet på Valhallavägen, en väldigt lång och stor gata mitt i innerstan. Vi bodde mittemot köpcentrumet Fältöversten och ovanför gatans bästa glassbar - Lejonet och Björnen. Men ganska snart flyttade vi till ett gult parhus i ett villaområde i Täby, en förort strax norr om Stockholm. Ett av mina starkaste minnen från tiden i det gula parhuset var när jag på julafton stod i köksfönstret och kikade med spänning och förväntan efter att jultomten skulle komma pulsande i snön. En jultomte som av någon underlig anledning var väldigt lik min morfar. Och jag tror att det var där min kärlek till julen växte fram, det har så länge jag kan minnas enligt mig varit den bästa tiden på året. Snö, tända ljus, godis, julklappar och allt det med familjen samlad, det finns ju inget bättre.

Efter några år i Täby gick flyttlasset igen, Jag hade nu hunnit fylla 6 år och denna gång bar det av till Tyskland, Stuttgart närmare bestämt. Mina föräldrar blev erbjudna jobb och bestämde att vi skulle testa på livet där. I och med att jag var så liten när vi flyttade dit, minns jag inte så mycket om själva flytten men jag har fått berättat för mig att jag inte alls var glad eller såg fram emot det. Jag ville ju börja sexårs, eller förskoleklass som det heter idag, med mina kompisar. Våren innan vi flyttade ner till Tyskland, bilade vi dit för att besöka skolan och se oss runt i vår nya hemstad. Redan då var jag tydligen arg och sur och det hela slutade med krokodiltårar över att jag tappade bort mitt favoritgosedjur, en färgglad nallebjörn som i mina ögon var helt perfekt. Vilket inte gjorde min resa bättre.
Men när vi väl flyttat märkte jag att staden och livet där ändå inte var så tokigt. Stuttgart är en fin stad i södra Tyskland, det ligger vackert med många kullar och väldigt många grönområden. Här bodde vi återigen i ett gult hus, ett gediget stenhus som stått där ända sen 1920 och överlevt andra världskriget. Som jag sa så är det mycket sluttningar i Stuttgart och bara från grinden vid gatan och upp till ytterdörren var det exakt 100 trappsteg. Det var ett härligt hus med många roliga ytor, bland annat en lång korridor som pappas kompis visade oss passade jättebra att spela bandy i. Mamma var dock inte lika glad över det. Huset låg mitt emellan en katolsk kyrka vars kyrkklocka ringde varje kvart och ett studenthem - snacka om kulturkrock. Och just möten mellan olika kulturer är något som följt mig genom livet och format mig till den jag är idag.

Musik
Karma chameleon - cXo

I och med att jag var så liten när vi flyttade till Tyskland, kunde jag varken läsa eller skriva så bra. Och nu skulle jag lära mig prata två nya språk och läsa och skriva på tre
Kort efter att vi flyttat ner var det dags för mig att börja skolan. Jag var 6 år och jättenervös, självklart klädd i klänning, mitt absoluta favoritplagg som jag tyckte man kunde gå i året om. Storfavoriten var min alldeles perfekta glitterklänning som fick hänga med på allt från midsommarafton till julafton.
I Tyskland har man en tradition att alla barn som börjar skolan har en Schultüte med sig första dagen. Det är en stor pappersstrut fylld med allt man kan behöva sin första skoldag, det var pennor, godis, gosedjur, papper och mycket mer. Även fast det här var en internationell skola med elever från många olika länder så hade skolan anammat den tyska traditionen med Schultüte. Så där stod jag, med en stor strut i famnen och ingen aning om vad jag skulle göra. Alla pratade engelska och jag kunde i stort sett inte mer än några få ord. Du vet de här vanliga yes, no, hello, thank you osv. Föräldrar fick inte följa med in i klassrummet, så efter uppropet i aulan skulle jag klara mig på egen hand. Min bror gick två klasser över mig och fanns i en annan del av skolan, så han var inte mycket till hjälp de där första dagarna. Det gick heller ingen annan svensk i min klass som kunde hjälpa mig att översätta. Men vad gör man, ja min första vecka gick ut på att peka mig fram till det jag ville eller behövde, men det gick ju det med. Jag tror att det var då jag lärde mig att allt går att lösa - bara man provar. Mamma och pappa har i efterhand berättat att när de kom och hämtade mig och min bror efter den där första dagen i skolan, så var de nervösa och beredda på att vi skulle vara ledsna och vilja flytta hem till Sverige igen. Men vi kom tydligen rusande emot dem och sa att vi hade fått nya kompisar, hur nu det gått till när vi inte kunde prata med varandra det vet jag inte, men som sagt, man kommer långt på att använda kroppsspråket.

I och med att jag var så liten när vi flyttade till Tyskland, kunde jag varken läsa eller skriva så bra. Och nu skulle jag lära mig prata två nya språk och läsa och skriva på tre. Det var svenska hemma, engelska i skolan och tyska ute på stan. Det resulterade i att jag under en tid var ganska halvdan på alla tre språken, men jag var inte ensam. Alla vi som inte hade engelska som modersmål hade samma utmaning och lärarna var vana vid det. Men det gick fort, inom ett par månader pratade och förstod jag engelska och tyskan snappade jag upp genom att titta på tysk barn-tv.
Efter ytterligare några månader började jag också med svenskundervisning några timmar i veckan tillsammans med de andra svenska barnen på skolan, jag kommer ihåg att jag tyckte det var svårt, tråkigt och jobbigt. Jag kunde inte alls förstå varför jag behövde det men så sa jag också hilltör istället för tillhör så det kanske var bra att jag var där ändå. Jag vet att mina föräldrar funderade mycket över hur det skulle gå med alla språk samtidigt, men tydligen är det lättare att lära sig flera språk samtidigt när man är barn. Visst, det blev mer än ofta fel och jag blandade ihop orden och språken, men till slut föll allt på plats.

På den här skolan var det verkligen en värld i miniatyr och det var det som var så kul, att alla delade med sig av sitt lands traditioner och alla var nyfikna på varandra. När jag följde med min holländska kompis hem från skolan fick vi alltid en godsak, för det är tradition där och när jag följde med min koreanska vän så gjorde hennes mamma koreansk sushi till oss. Och alla gånger det var evenemang på skolan och man skulle ta med sig en maträtt från sitt land var det så skoj att se och smaka olika rätter från olika länder. Självklart var det svenska köttbullar och kanelbullar vid vårt bord då.
Jag har tagit med mig mycket från tiden i Tyskland. Jag lärde mig mycket om olika kulturer, att alla har olika bakgrund och inget är rätt eller fel och framför allt att leva i nuet. Vissa av mina kompisar på skolan stannade i några enstaka månader medan andra stannade längre. Visst var det tråkigt när någon åkte hem eller vidare till ett annat land men på något sätt visste alla att det kunde hända och det var ingen stor grej, man blev van vid att klasskompisar kom och gick och vi fick lära oss att ta hand om varandra – nästan som i ett lag. Jag är tacksam att jag fick uppleva de åren i Tyskland.

Musik
Oh Very Young - Cat Stevens

Men på något sätt lyckades jag ändå upptäcka en tjej som åkte runt med puck och klubba - det såg så skoj ut, det där ville jag göra
Du som hängt med har märkt att jag inte kommit in på hockeyspåret än. Och det stämmer, det drog inte igång förrän vi flyttade tillbaka till Sverige. Det var året jag skulle fylla 11 år. Det var en kall snöig dag i januari, vi hade nyss flyttat hem och skulle åka skridskor på allmänhetensåkning - för det var ju något man skulle göra. Vi åkte till Toyotahallen som det då hette, numera Enebybergs ishall, en ishall som då såg ut nästan precis som den gör idag, eller ja utvändigt i alla fall. Det man möttes av på den korta promenaden från parkeringen till ishallen var en stor grön träbyggnad med ett stort runt fönster med texten Toyotahallen ovanför. Det var jag, mamma, min bror och några vänner till familjen som var där. Jag var jätteglad, dels för att det var snö, något som jag älskade men jag skulle också få inviga mina nya fina konståkningsskridskor och jag var supertaggad. Jag satt på en av de höga träbänkarna som omringade isen och fick hjälp av mamma att snöra på mig mina fina skridskor och stapplade ut på isen med hjälmen lite halvt nedhasad så att jag knappt kunde se något. Men på något sätt lyckades jag ändå upptäcka en tjej som åkte runt med puck och klubba - det såg så skoj ut. Hon åkte runt där och som jag såg det, puttade runt pucken med ett stort leende på läpparna. Då sa jag till min mamma att det där, det vill jag göra! Och på den vägen är det.
Det var efter den där dagen i Enebybergs ishall som vi fick kontakt med Helene Åström och du som känner igen namnet, ja det är den Helene som är aktiv som lagledare och sportchef för SDEs lag i SDHL idag. Hon betydde väldigt mycket då och betyder fortfarande mycket för SDE. I Danderyds SK, hade man precis startat ett flicklag. Eller ja flick- och flicklag, Vi var allt mellan 8–20 år. En salig blandning av alla olika åldrar alltså.

Som du nog förstår från mina stapplande skär tidigare i Enebybergs ishall kunde jag knappt åka skridskor, så en av tjejernas pappa tog mig under sina vingar och lärde mig. Vi höll till på Danderydsvallen, världens mysigaste uterink. Isen var så där typiskt krispig som en uterink är och jag åkte där på sidan av fram och tillbaka, träning efter träning, medan de andra gjorde övningar. Att jag inte var delaktig i övningarna till en början gjorde mig inte så mycket, jag tycket bara det var så kul att åka skridskor och det gav resultat. Idag är skridskoåkningen min styrka på isen. Och det jag tycker är roligast. Trots den stora åldersskillnaden mellan oss var vi ett härligt gäng som hade väldigt roligt ihop. Största kontrasten märkte man nog efter träningen när några satte på sig pyjamas för att åka hem och gå direkt till sängs medan andra drog på sig ett ansikte och gjorde sig klara för en kväll på stan.
Som jag nämnde började jag min karriär i Danderyds Sport Klubb, som till slut skulle bli det vi är idag – SDE. Och nu gäller det att hänga med, här kommer en förklaring till alla de olika namnen som tillslut blev SDE. Flicksatsningen i Danderyds SK blev sen DE, Danderyd Enebyberg som sen blev ODE, Ormsta Danderyd Enebyberg och sen till slut SDE, Stocksund Danderyd Enebyberg som vi är idag. Det var många olika konstellationer och vi hette lite olika saker men vi var ett gäng som var med och spelade hela tiden även om namnbyten skedde med jämna mellanrum.

Men så fanns ju SDE där, så ja – det blev hockey och SDE, igen
När det sedan var dags att börja gymnasiet flyttade jag till Leksand och gick hockeygymnasiet där. Där kom den där kulturkrocken in igen. Att flytta från en stor stad till en väldigt mycket mindre stad, var en annorlunda men rolig upplevelse. Att kunna gå till Ica, skolan och ishallen från där jag bodde var fantastiskt och det kändes som att jag hade flyttat till en helt ny liten värld. Det är något speciellt att spela hockey och bo i en sådan hockeytokig stad som Leksand. Närvaron av hockeyn i själva stan var otrolig! Det går inte riktigt att förklara. När Leksand spelade hemmamatch var hela stan engagerad. De som arbetade i mataffären hade matchtröjor på sig och hela stan sjöd av förväntan. Det stod bilar parkerade på varje liten gräsplätt som fanns och just på herrarnas matchdagar kändes det som att hela stan var samlade i arenan. Det var häftigt att uppleva och möta så många människor som delar en sån stor kärlek till ett lag. Det var ingenting jag hade upplevt tidigare.
Att flytta hemifrån så tidigt var tufft med allt vad det innebär att klara sig själv. Helt plötsligt skulle jag nu tvätta, städa, laga mat och sen skulle skolan och träningarna fungera också. Allt sånt som jag tog för givet, som på något mirakulöst sätt bara fixades när jag bodde hemma var jag nu tvungen att göra själv. Men då var vi där igen, allt går bara man provar. Visst, det kanske inte blev en gourmetmiddag varje dag men jag gick inte hungrig och jag blev grym på att läsa tvättråd. Fast ibland gick inte allt som planerat. Vi hade en ledig helg och jag skulle åka hem till Täby, jag satte mig på tåget, som jag gjort så många gånger tidigare, och hann till Sala när jag började få för mig att jag glömt att stänga av spisen, varför jag började klura på det vet jag inte riktigt. Jag hoppade av tåget och pappa som skulle hämta mig på Stockholms centralstation fick nu istället åka den extra timmen och hämta mig i Sala. Vi åkte tillbaka till Leksand, kollade spisen som självklart var avstängd och satte oss i bilen igen för att åka de tre timmarna hem. Totalt blev det alltså 6 timmar extra för pappa för att jag hade fått en känsla av att jag glömt stänga av spisen. Tur för mig att pappa gillar att köra bil. Men efter den incidenten fick jag lova mamma att alltid ta en bild av den avstängda spisen innan jag åkte iväg någonstans.

Jag hade tre väldigt roliga år i Leksand, fick lära känna många fina vänner som jag har kontakt med än idag och skulle absolut göra samma val igen. Men efter studenten flyttade jag hem och började fundera på vad jag ville göra. Och skulle jag fortsätta med hockeyn? Jag ville verkligen fortsätta spela hockey, det var ju så kul men samtidigt så var det så mycket annat jag ville göra också. Men så fanns ju SDE där, så ja – det blev hockey och SDE, igen. Det var riktigt kul att komma tillbaka igen och spela med några som jag spelade med innan jag flyttade iväg.

När jag hade varit hemma ett tag, och hunnit fylla 20 år, började jag tappa i vikt utan någon förklarlig anledning, eller ja det var vad jag trodde. Nu i efterhand kan jag ju förstå att springa på toa upp till 15 gånger om dagen är en ganska förklarlig anledning till att tappa i vikt. Men just där och då tänkte jag inte på det. Vi hade precis rundat av ett sånt där svettigt och härligt träningspass i gymmet och vår fystränare bad mig stanna kvar. Han hade märkt att jag på senaste tiden stadigt tappat i vikt och att orken inte riktigt var som den varit tidigare, men hans tankar gick direkt till att jag medvetet inte åt ordentligt. Jag fick förklara att jag faktiskt åt men att allt tyvärr bara gick rakt igenom. Det var nog inte riktigt det svaret han hade väntat sig. Och jag var lite smått chockad, eller nog mer förvånad men också imponerad över att han lagt märke till det när jag själv inte ens riktigt funderat över det. Det var skönt att han tog upp det och ställde frågan och inte bara lät det passera. För hur tuff och stark jag än tyckte att jag var där som 20-åring så skulle jag nog inte gått fram till honom och tagit upp det själv. Det visade på att han brydde sig om oss spelare och hur vi mådde. Nu fick han reda på hur det låg till och förstod om jag dippade en träning.

Efter läkarbesök med tester och prover fick jag en förklaring. Du har en kroniskt inflammerad tarm var läkarens ord till mig. ”Jaha okej och nu då, tänkte jag. Kronisk, det betyder väl för alltid? Och ja det stämde, inflammationen kommer alltid finnas där och det kommer alltid finnas perioder som är bättre än andra. Jag började äta mediciner för att få kontroll på själva inflammationen, och fick hjälp av en dietist med tips och tankar om hur jag skulle tänka kring mat. Som de så fint sa, ”mat botar inte tillståndet men det kan underlätta.” För mig som tidigare gärna åt allt, alltid och inte reflekterade över mat så mycket så blev det här en väldigt stor omställning med mediciner och mat. Men jag hade mycket stöttning hemifrån när det behövdes.

Så kom vi till det där med hockeyn. Att inte fortsätta spela hockey fanns inte i mina tankar, jag tänkte inte sluta spela så jag fick helt enkelt förhålla mig till det. Då var vi tillbaka till det min barndom präglats av – det mesta går bara man provar och går det ändå inte, ja då har man i alla fall försökt. Och det var just det jag gjorde, jag provade mig fram och hittade det som passade mig. Det tog ett tag att komma in i allt men jag lärde mig förstå hur jag fungerar och hur och när jag ska äta för att få i mig näringen jag behöver och för att det ska fungera med träningar, matcher, resor och livet däremellan. Självklart har jag planerat fel mer än en gång och behövt rusa iväg mitt i en träning eller skynda i en periodpaus men i och med att det är kroniskt så har jag ju tid att lära mig. Att presentera sig med ”Hej, eventuellt kommer jag behöva rusa till toan mitt i träningen” är alltid en lika fin ”ice breaker” när jag träffar nya tränare eller lagkamrater. Jag har haft turen att spela i ett lag och ha tränare som förstår att det här är en del av mig och köper läget. Jag tror mycket på, att allt blir vad man gör det till och skulle jag gräva ner mig för det här, ja då undrar jag verkligen hur jag ska tackla nästa situation som uppstår i livet. För jag menar, en knasig mage, eller knasiga tarmar ska väl inte hindra mig från att spela hockey. Och har du liknande problem så ska det inte hindra dig heller!

Vi var inte längre det där bottenlaget som var lätta att slå
Som jag sa tidigare har Helene betytt så mycket och betyder fortfarande mycket för mig och oss i laget. Hon har varit aktiv inom hockeyn i så många år och det är mycket tack vara henne som vi har den där familjekänslan som är så viktig för oss. Inte minst tidigare säsonger när vi legat och harvat i botten av tabellen. Ni som följt damhockeyn och SDHL vet förmodligen att SDE tidigare säsonger inte riktigt varit något att räkna med. Vi har tragglat, harvat och aldrig kommit över det där magiska slutspelsstrecket. Men sen, en säsong så sa det mer eller mindre bara “klick” och det gick vår väg. Det var lite ”Starten på något nytt”. Vi vann tre matcher på raken i inledningen av säsongen, jag menar, vi hade väl inte ens vunnit tre matcher på en hel säsong tidigare, haha så ni kan ju förstå känslan. När vi hade vunnit den där tredje matchen kände vi alla att det inte bara var en slump, en engångsföreteelse eller att motståndarna hade en dålig dag. Vi hade utvecklats, kommit ihop och spelade bra hockey. Vi var inte längre det där bottenlaget som var lätta att slå. Efter de där första vinsterna blev det en annan glädje i laget, vi hade börjat tro på oss själva. Den säsongen hade det också kommit in ett gäng nya tjejer som inte hade den där “vanan” att förlora. De trodde på oss som lag och även det smittade nog av sig och var precis den friska fläkten vi behövde där och då. För mig blev det lite samma känsla som på skolan i Stuttgart när jag var barn, alla bidrog med sin syn, sina erfarenheter från sin kultur och tillsammans skapade vi något bra.
Den säsongen gick vi till slutspel första gången någonsin. Det var en väldigt speciell känsla och jag tror det var ett stort tillfälle för många av oss som varit i laget en längre tid. Visst hade vi pratat om det tidigare och som alltid var det målet. Men under den här säsongen var nog förstå gången vi faktiskt verkligen trodde på vårt uppsatta mål redan från början. Att nu anlända till match med känslan och vetskapen om att den här matchen ”bör” vi vinna, bara det var något nytt.
När det var dags för den första slutspelsmatchen mot Brynäs hemma i Enebybergs ishall och vi kom in i omklädningsrummet hade Helene varit där och fixat. På varje plats låg det en speciellt upptryckt slutspels t-shirt, det låter konstigt att säga att det var en tröja som fick mig att förstå, men det var på något sätt först då det gick upp för mig att vi faktiskt skulle spela vår - SDEs första slutspelsmatch någonsin, att allt tragglande och harvande givit resultat. Det var mäktigt! Vi hade inom laget pratat om att vi skulle ta den här matchen som vilken match som helst men det var ju inte så lätt såklart. Vi som inte är bortskämda med så mycket publik hade en nästan fullsatt läktare på den här matchen, och nu innan dina tankar springer iväg och du börjar tänka tusentals, vi får ha ca 150 personer på läktaren i Enebybergs ishall. Men för oss kändes det superkul att så många ville komma och vara med om den här historiska matchen på plats. Och för mig som varit med SDE så många år är det något jag sent kommer glömma.

Musik
High Hopes - Panic at the disco

Men även om det kan vara kämpigt med jobb och allt runt omkring så väger det positiva upp i slutet av dagen
Många undrar varför man stannar i ett lag som har det tungt, hur man orkar gå upp nästan mitt i natten för att ta sig till en träning. Eller hur man orkar komma hem mitt i natten och sen ta sig upp bara några timmar senare för att gå till jobbet. Eller hur man över huvud taget orkar lägga ner så mycket tid på något som i mångas ögon inte ger mycket tillbaka. Det korta och enkla svaret är att det är så kul. Det är kul med hockey, det är kul att vara med laget och det är kul att träna. Självklart är det inte roligt varje dag eller varje morgon, speciellt inte när termometern visar minusgrader, bilen är helt igenfrusen och den där tidiga morgonträningen väntar. Men även om det kan vara kämpigt med jobb och allt runt omkring så väger det positiva upp i slutet av dagen. Jag får lära känna tjejer från många håll och kanter, med olika bakgrund och olika syn på både livet och hockeyn och det utvecklar mig som person och hockeyspelare. Och jag får uppleva den där härliga känslan när man som grupp sätter upp ett mål och sen tillsammans jobbar mot det.
Men, det hade aldrig gått utan en förstående arbetsgivare och en familj som ställer upp i vått och torrt, och det är precis det jag har. När jag inte spelar hockey arbetar jag på Invidzonen, en ideell organisation som stödjer Försvarsmakten och Domstolsverket med anhörigstöd vid internationella insatser och där har jag oerhört förstående kollegor. Det är jag väldigt tacksam för. Annars hade inte det här pusslet gått ihop. Och förresten, kommer ni ihåg den där flickan jag pratade om i början, hon som åkte runt med puck och klubba den där kalla snöiga dagen i början av januari 2005 när jag skulle inviga mina nya fina konståkningsskridskor i Enebybergs ishall? Hon som visade att hockey var så roligt. Det var Michelle Löwenhielm, för er som inte vet vem hon är så är hon en etablerad spelare i SDHL och damhockeyn. Hon är nu tillbaka i SDE och den här säsongen kommer vi spela tillsammans i Enebybergs ishall där allt började för mig.

Nu ska jag fortsätta njuta av sommaren, jag hoppas att du gör detsamma. Vi ses i höst när serien och SDHL drar igång igen. Tack för att du har lyssnat på mitt sommarprat.

Musik
Oh vilken härlig da’ - Ted Gärdestad