Sommarprat i SDHL: Elin Lundberg, Leksands IF

Det är tomt – just nu är allt bara riktigt tomt… Vad händer nu, vad ska alla tycka? Vad ska mitt lag tycka? Min sambo, familj? Vad tycker jag?
Tänk hur många tankar man egentligen hinner fundera på under några sekunder. Jag kan säga att under dessa sekunder, ja till och med minuter hann det blev väldigt många. Jag känner att jag har alla känslorna utanpå, jag som starkt ogillar att visa mina känslor. Herregud vad gör jag nu, jag måste ju berätta för alla, men egentligen vill jag nog inte berätta för någon. Jag ställer mig upp, sköljer lite vatten i ansiktet och tar ett djupt andetag.
Jag låser upp toalettdörren, går ut i korridoren och låsas som ingenting. Samtidigt drar jag koftan omkring mig och gömmer den mest värdefulla hemlighet jag har just nu.

Mitt namn är Elin Lundberg och idag ska ni få lära känna mig och mina tankar och funderingar lite bättre. Så varmt välkommen till mitt sommarprat.

Det måste gå att dansa till – Larz Kristerz

När jag vara drygt två år flyttade vi till det stora gula huset i dansbandsmetropolen Malung där jag är uppvuxen och uppfostrad tillsammans med min mamma, pappa, storebror och lillasyster.
För de som inte vet vart Malung ligger så är det en by man passerar påväg upp mot Sälen och där den stora hockeyhjälmen på JOFA-taket finns. Dansbandsveckan v.29 är årets höjdpunkt och de färdas det människor från alla håll och kanter för att få åka raggarbil och få gnusa till Lasse Stefans.
Det är inte ett jättestort samhälle men det är alldeles lagom för mig. Jag gillar Malung och tycker nog att jag haft en fin uppväxt, ganska idyllisk skulle man kunna säga. Vi var ett gäng som bodde väldigt nära varandra och lekte ofta. Vi cykla, kickade och lekte ofta ”på rymmen”. Vi kunde vara ute i flera timmar, ligga och smyga i någons vedbod när vi gömde oss för varandra. Inte hade vi några kameror heller, utan det var alltid ord mot ord om man sett varandra. Vi ljög nog lika mycket allihopa eftersom alla ville vinna.
När det gäller idrott var jag nog en riktigt mångsysslare. Det blev allt från handboll och längdskidor, till ridning och luftgevärsskytte. Jag har faktiskt vunnit en curlingturnering i yngre dagar. De ni, det visste ni nog inte. Knappt så jag visste det själv förens efteråt då jag inte var riktigt med på vad jag tackade ja till när min granne Sofia Mabergs ringde och behövde en spelare till med upp till Härnösand. Jag var ju van med is så det var det närmaste de kom, så det fick helt enkelt duga med mig. Men det gick ju ändå helt okej, för att inte vara allt för insatt i Curling dagligen.
Jag hade även till och med en kort karriär som popstjärna då jag sommaren 2002 uppträdde som Afro-Dite på stora scenen i grönlandsparken under (såklart) dansbandsveckan. Jag, Fia och Melinda hade övat in en dans i flera veckor och våra föräldrar hade sytt oss silvriga klänningar och skor. Så med rökridå och en fullsmockad park genomförde vi vårt framträdande och var skitstolta efteråt.
Vi drog även vidare och var med på uttagning till riktiga tv-programmet småstjärnorna. Tyvärr var det väldigt många som hade samma låt som oss vilket gjorde att konkurrensen var stenhård. Kanske föll vi på mimningen, det var ju lite svårt för vi kunde ju knappt engelska och hela låten var ju bara på engelska. Men lika glada var vi för det.

Det var dock fotboll och hockey som drog det längsta strået och var det som jag till slut valde mellan. Hockeyn hade jag börjat tidigt med, tror jag var 4 år eller något sånt. Både min pappa och storebror spelade så det var ju självklart att jag också skulle göra det. För att jag skulle ju göra ALLT som min bror gjorde. Han har alltid varit min förbild – och är det än idag.
Som sagt, jag började spela i björnligan som det då hette och fortsatte hela vägen upp till U15/16 med mitt lag; 93gänget. Vi var inte överdrivet många, i runda slängar runt tre kedjor kanske. Jag blev placerad på backen ganska tidigt för faktiskt, så var jag en av de längsta i laget i tidiga år. Dock växte alla ikapp och förbi sen men det är ju en annan sak, då var det redan försent att skola om mig till forward.
Jag har alltid trivs som fisken i vattnet bland mina grabbar. Ja och jag säger mina för det var precis det dem var. Jag har alltid känt sånt otroligt stöd och glädje från både spelare och ledare under hela min uppväxt, men även efteråt när jag flyttade därifrån. När jag tänker tillbaka kan jag nog ödmjukt säga att jag hade en fin miljö där vi alla tilläts att utvecklas men även utmanas för att bli bättre hockeyspelare.

Valet landade i hockey då jag började spela i Leksand redan säsongen 07/08, jag hade inte ens fyllt 14 år då. Det var vid årsskiftet, när riksserien som det då hette startade upp. Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg min seriepremiären om jag ska vara helt ärlig. Jag tror det skulle vara mot Brynäs men av någon anledning så hade jag ont i magen, och kunde inte spela. Om det var av nervositet eller inte minns jag inte riktigt. Det skulle jag nog inte erkänna heller för den delen. Men jag har för mig att min första matchen var mot Linköping. Det går säkert att kolla upp någonstans men för mig spelar det faktiskt inte så stor roll. Ju fler år som går desto svårare har jag att minnas tillbaka till matcher generellt.
Såklart finns det de matcher eller sekvenser som bitter som fast i minnet men oftast är det känslor och spelare jag kommer ihåg. Jag har fantastiskt många minnen jag samlat på mig under dessa år, bra som mindre bra.

100, 200 och 300 matcher med Leksand var ögonblick jag minns
Förra året spelade jag min 14:e säsong i Leksand, och det har varit många och händelserika säsonger. Jag har fått spela både i Sverige och internationellt, men det har varit svårt att blicka tillbaka och väljer ut ETT ögonblick som har varit extra speciellt. 100, 200 och 300 matcher med Leksand var ögonblick jag minns, mitt första VM i Kanada, kvalet i Sandviken med Leksand 2012, den där landslagsturnering i Oskarshamn då min farbror gått bort någon dag före bara eller OS i Sydkorea.
Jag minns även en uppstart inför säsongen för några år sen, då skulle vi genomföra en utmaning. De flesta har nog hört talas om Leif Boorks överlevnadsläger och det här var ungefär något likande fast i Malungs skogar.
Vi blev indelade i lag och fick två kartor vi skulle klara på tre dagar. Mitt lag skulle börja med att paddla kanot för att sedan vandra 11 mil i skogen. Första övernattningen blev i en karls carport i Öje och andra tillbringades i starthuset uppe på toppen av Malungs slalombacke. Det var överlevnad på högnivå, vissa hade ju precis flyttat hemifrån och vissa hade knappt varit i en skog förut. Vi hade ju varken fått med oss ett tält eller riktig mat heller. En presenning och lite bröd, frukt och mjukost. Ja just ja, jag höll nästan på att glömma ryggsäcken med några tegelstenar vi skulle släpa runt alla dessa mil.
Det är en teambildning jag sent glömmer faktiskt. Nu i efterhand kan man ju skämta om det men herregud vad både förbannad och överlycklig jag var när mitt lag äntligen tog oss i mål. Trötta, hungriga och så där lagom less på varandra hade vi ändå klarat att vandra 11 mil, paddlat 3 mil, vandrat genom ganska så djurrik natur med både björn och varg och övernattat två nätter utan tält – och inte fick vi några större men än några skavsår och lite halsbränna. Det är en väldigt lång historia kort men denna skogsvandring skulle jag kunna prata timmar om, men det får bli en annan gång.
Jag tror någonstans att alla ögonblick jag fått uppleva, med- som motgångar har format mig till den person och hockeyspelare jag är idag. Det har varit en ganska krokig bergodalbana ibland men det är väl det som gör att man uppskattar det lilla.
Jag läste Carolina Klüfts bok här om dagen och i där den skrev hon att ”drivkraften att skaffa mig lärdomar under min idrottskarriär gör att hyllan med lärdomar är betydligt mer full än hyllan med medaljer” och för mig så stämmer det in så bra. Självklart älskar jag att vinna och tävla men jag har alltid haft en egen drivkraft att vilja utveckla mig och utmana MIG. Det är inte alltid de mätbara, konkreta målen som varit viktigast för mig utan jag har alltid haft mer långsiktiga drömmar med min idrott. Det kanske kommer med åldern men det jag vet är att jag är otroligt tacksam och ödmjuk men också stolt att fått varit med om alla dessa saker. Träffat alla människor jag fått träffa och platser och länder jag fått besöka under min karriär.

Jag har nog hockeyn att tacka för mycket bra men det har också varit väldigt tufft. Det heter elitidrott av en anledning, och det är kanske för att alla är inte beredd och villig att utföra det som behövs för att komma dit. Jag sa till mig själv när jag tackade ja till detta sommarprat att jag skulle vara ärlig, både med er men även mot mig själv.
Denna resa, min resa. Från den där lilla tjejen i de för stora skridskorna som hängde efter sin storebror som en igel – till den halvglömska morsan som har lite snor på tröjan och blir kallad fossil.
Helt ärligt har det varit tufft, det är många gånger jag tvekat. Tvekat på mig själv, tvekat på om jag räcker till eller om det är värt allt. Jag brukar säga att man offrar inget när man håller på med elitidrott, det är ett val man gör. Men ibland har jag tvivlat på att mina val har varit de rätta. Jag vet inte om det är någon därute som känner igen sig men till er som gör – idag har jag lärt mig att det finns inga rätt eller fel utan det blir vad man gör det till. Svåra val man gör då skapar bättre förutsättningar nu och så vidare. Det kallas att prioritera och allt man gör ger ringar på vattnet.

Att hålla på med elitidrott handlar om att balansera på gränsen hela tiden
Idag är jag 28 år, bor i Leksand tillsammans med min sambo och min snart ett åriga dotter. Jag arbetar som förskollärare sedan några år tillbaka och trivs ganska bra med tillvaron. Jag tror någonstans att livet fullt jag med- och motgångar och att det behövs, för att man ska kunna glädjas åt det som faktiskt är bra och uppskatta/njuta på ett sätt som man kanske inte gjort innan.
Jag har under mina år lärt mig att lägga fokus och energi på vad jag tycker är viktigt för mig. Alla har vi lika många timmar på dygnet och sen är det upp till oss själva att ta vara och prioritera dessa timmar. Sen jag fick barn så har jag verkligen lärt mig att uppskatta de små stunderna och att verkligen uppskatta att få träna och att få röra på mig. All träning är bra så länge man strävar efter kvalitet. Blir det 30 minuter eller två timmar spelar ingen roll. Allting är inte så himla självklart jämt och det kan svänga så fort i hockey som man brukar säga. Att hålla på med elitidrott handlar om att balansera på gränsen hela tiden. Att hela tiden pressa och utmana sig själv för att komma framåt. Det fina med lagidrott är också att man tar hand om varandra, ser efter varandra och stöttar. Vi är varandras familj. Fysisk träning är en stor del av elitidrott men så är även den psykiska. För ska vi kunna njuta och ha roligt där ute på isen behöver vi må bra som människor och jag kan lova att det finns ingenting som slår känslan att vara ute på isen om bara allting flyter och känns precis rätt, och ännu bättre är det att få se sina vänner och medspelare göra framsteg. Det växer hela laget av.
Jag har nog ändå hunnit med en del när man väl blickar tillbaka. Både turneringar med dalalaget, regionsturneringar, landslagsspel, VM, OS och 391 matcher med Leksands IF i SDHL. Det är inte helt tokigt ändå och det är många som hjälpt mig under resans gång men störst tack tänker jag faktiskt rikta till mig själv. För den tid och driv jag lagt ner i min strävan mot mina mål, så var väl tur att jag inte valde en karriär som popstjärna ändå.

Never let it go, Afro-Dite

Jag fick den fina äran att få bära tröjnummer 100
2019 var väldigt ett speciell år både för mig personligen men även för Leksands IF som föreningen. Vi firade 100 år och det var fest hela året! Vi smygstartade redan efter årsskiftet och fortsatte långt in på hösten.
Jag fick den fina äran att få bära tröjnummer 100.
I början tyckte jag det var lite annorlunda eftersom 3 är ju mitt nummer, det har jag ju haft i alla år i Leksand. Så här i efterhand är jag väldigt stolt över att jag har fått representera Leksand på detta sätt. Det är ju ändå lite coolt att kunna säga att jag haft nummer 100 och tröjan, ja den ska jag spara.
Under hösten 2019 arrangerade Leksand jubileumsmatchen som jag fick vara med och spela. Det var en match där gamla profiler, både tidigare spelare, ledare och andra människor som har varit betydande för Leksands IF deltog. Extra roligt var att jag återigen fick spela tillsammans med mina gamla lagkamrater Hanna Lindqvist, Sofia Engström, Emma Lind och Cecilia Östberg. Vi har spelat många år tillsammans och där, där kan jag säga att jag har många roliga och kanske lite galna minnen. Men skulle jag berätta alla dessa, skulle jag nog behöva ett eget sommarprat bara för det. Men kul har vi haft!
Men det som var speciellt med den här matchen var inte bara att få spela med alla duktiga hockeyspelare från många årgångar utan en av mina drömmar under alla mina säsonger är att få spela inför ett fullsatt Tegera Arena. Det kanske inte låter så märkvärdigt men för de som vet brukar inte våra publiksiffror på SDHL-matcherna vara i närheten av vad Tegera rymmer. Självklart finns det matcher jag spelat inför större publik, men att få spela på sin egen hemmaarena där publiken hejar på mitt lag, är helt magiskt.

Så att höra den stämning ute i arenan och känslan när man kom ut på isen… Jag minns faktiskt att jag var riktigt nervöst för en gång skull. Jag behövde kolla om jag hade skridskoskydden kvar på skridskorna säkert minst tre-fyra gånger. Sen när jag sen skulle åka ut visste jag inte riktigt vart jag skulle titta. Ska jag titta ner, eller upp. Kanske är det lika bra att kolla på skridskorna på isen. Det gick bra, jag kom fram till min plats på blålinjen. Min plus var säkert uppe i 190 redan, och då hade inte matchen ens börjat. Men som jag pratade om tidigare om att njuta av ögonblicket som ges, så kan jag lova er att som jag sög in varenda sekund. Jag njöt och så roligt och hela kvällen var en sån fantastiskt upplevelse. Så allt jag kan säga är egentligen tack, tack Leksands IF för ett minne jag bär med mig resten av livet och att jag fick vara med och firar er födelsedag på bästa sätt.

Låser upp toalettdörren, går ut i korridoren och låsas som ingenting, samtidigt drar jag koftan omkring mig och gömmer den mest värdefulla hemlighet jag har just nu
Men som jag tidigare berättade var det är speciellt år 2019, för redan någon veckan senare – näst sista träningsmatchen inför säsongstart var olyckan framme.
Jag kolliderade med en tjej och drog på mig en knäskada. Frågan var bara hur illa det var. Jag blev skickad till Stockholm för magnetröntgen men hade väl inga större förhoppningar där och då. Jag pratade tidigare om med- och motgångar och här kan jag säga att jag kände att någon där uppe hade något riktigt otalt med mig.
För de som känner mig vet att just knäna är något jag dragits med under en tid och att det äntligen började kännas bra.
Beskedet kom dagen därpå och det blev rehab i 3 månader. Jag skulle alltså för första gången på 13 år missa en seriepremiär. Vad gör jag nu??
Envis som en åsna blev det jag och gymmet som fick bli bästa kompisar, igen. Och återigen kommer tankarna tillbaka – är det värt det? Orkar kroppen komma igen och pressa sig att komma tillbaka, och bli bättre?
Vissa dagar var motivationen stark och jag längtade så att få komma tillbaka till isen, medan andra dagar var fulla med värk och lusten att bara ligga kvar i sängen allt för stor. Mig har alltid vänner och familj alltid varit avgörande, all den stöttning och hjälp jag har fått betyder så oerhört mycket.
Jag och min fysio Sanna, som jag förövrigt hittade en väldigt fin vänskap i, satte upp en plan och satsade hårt. Nu hade jag inte bara ett mål utan ett datum med att sikta mot. Jag var påväg upp ur hålet och upp mot toppen igen, men jag ropade hej lite för tidigt.
Så där satt jag, inne på jobbets toalett och allt kändes upp och ner, och ut och in. Det är tomt – allt är bara riktigt tomt. Vad händer nu, vad ska alla tycka? Vad ska mitt lag tycka? Min sambo, familj? Vad tycker jag?
Tänk hur många tankar man egentligen hinner fundera på under några sekunder. Jag kan säga att under dessa sekunder, ja till och med minuter hann det blev väldigt många.
Jag känner att jag har känslorna utanpå, jag som stark ogillar att visa mina känslor. Herregud vad gör jag nu, jag måste ju berätta för alla, men egentligen vill jag nog inte berätta för någon. Jag ställer mig upp, sköljer lite vatten i ansiktet och tar ett djupt andetag. Låser upp toalettdörren, går ut i korridoren och låsas som ingenting, samtidigt drar jag koftan omkring mig och gömmer den mest värdefulla hemlighet jag har just nu.
Det finns något i mig, något som växer.

Hela den dagen var som i ett stort vakuum, kunde inte koncentrera mig på jobbet överhuvudtaget och tack och lov så var vi träningslediga från hockeyn den dagen. Min sambo blev ju förstås jätteglad, men allting var ju bara så otajmat. Eller var de det egentligen?
Kommande veckor upplevde jag som väldigt jobbiga.
Jag växlade mellan att vara lyckligast i världens samtidigt kände jag mig som århundradets största svikare.
I någon sorts verklighet är en graviditet något som jag egentligen skulle vilja hålla ganska privat, bara berätta för mina närmaste. Iallafall till en början, men det gick inte eftersom jag var aktiv och mitt i en pågående säsong.
För någonstans är det inte alltid så självklart med barn. Jag har alltid drömt om barn och jag älskar barn, men samtidigt har jag varit väldigt ödmjuk inför att det inte är så enkelt jämt. Jag har många vänner och bekanta som verkligen kämpar, och jag beundrar alla er och era resor. Nästan som jag skäms ibland för att säga att det bara blev som det blev.
Många har frågat om det var planerat, och det skulle man kunna tro men nej. Samtidigt har jag insett med tiden att oavsett om det var planerat eller inte så har faktiskt inte folk med det att göra. Vi var tacksamma och väldigt lyckligt lottade i livets lotteri.

Jag har tränat på elitnivå i över 14 år, så varför skulle jag helt plötsligt sluta bara för att jag skulle föda barn?
Men som ni kanske har räknat ut påverkade det såklart min efterlängtade comeback. Kanske inte så mycket utåt i början men det betydde att jag varken skulle börja eller avsluta säsongen på isen. Jag berättade ganska tidigt för mina tränare, i början på december. Mina lagkamrater väntade jag lite med och gjorde det till en rolig grej i samband med det årliga julklappsspelet innan jul.
Samtidigt som det kändes som en oerhörd lättnad att äntligen få berätta det, kändes ungefär som jag skulle göra slut med någon för jag drog verkligen på det och visste inte hur jag skulle hitta orden. Det var en stor lättnad att både laget och tränarna de tog det ganska bra, jag trodde nog att alla skulle bli sura så det var väldigt skönt.
För mig var det egentligen inget konstigt att vi skulle få barn, det är ju egentligen det mest naturliga som finns. Alla har fött barn i alla tider tänkte jag. Jag upplevde att alla andra hajpade det mer än vi, och att det var en sån stor grej. Herregud jag är ju inte den första eller sista kvinnliga idrottare som får barn.
Och för mig var det en självklarhet att jag skulle spela hockey efter jag fick barn, varför skulle jag inte? Jag har tränat på elitnivå i över 14 år, så varför skulle jag helt plötsligt sluta bara för att jag skulle föda barn?
Det kanske proviserar det folk men jag hoppas också någonstans att det kan ge en inspiration och motivation till andra. Karriären tar inte slut när man får barn, det finns många fina exempel på det. Titta bara på Minatsu, Musse till exempel som skrivit på ett nytt kontrakt med AIK eller Riikka Sallinen en fd finsk landslagsspelare som spelat många säsongen i HV71 i SDHL. Såna människor, atleter och kvinnor inspirerar mig.

Men när man känner sin kropp väldigt bra och vet på ett ungefär vart sina styrkor och svagheter finns, kan jag säga att en graviditet påverkar alltid kroppen olika. Jag har nog alltid haft mina komplex, vi har säkert alla något.
Och är det något jag fått lära mig under graviditeten är att när man är gravid då har tydligen alla rätt att kommentera och berätta både hur man ser ut men även hur man ska träna, äta och ja till och med andas.
De som känner mig bra vet att jag har tyvärr ingen positiv upplevelse av min graviditet.Tyvärr var det för mig väldigt jobbigt, både fysiskt och psykiskt.
Jag vill verkligen betona att detta är min upplevelse, det är mina tankar och känslor. Alla är vi olika och det är ju det som är så coolt också att det kan skilja så enormt. Jag har vänner som tycker att vara gravid har varit bästa tiden i deras liv, medans jag bara längtade till min dotter skulle komma.
Men dels förändrades min kropp väldigt snabbt, jag fick snabbt en stor kula och det var ganska svårt att dölja att det fanns något där. Jag hade även många symtomer ända fram till förlossningen vilket jag nu i efterhand vet påverkade min upplevelse väldigt mycket. Tänk er att vara konstant magsjuk och migrän i 9 månader. Mysigt.
Men jag gick alltså från att jobba heltid, hänga på hallen några timmar om dagen, träna när jag vill, åka vart jag vill och så vidare till att mesta tiden vara hemma i huset själv.
Kanske ska jag lägga till också att jag av olika anledningar blev sjukskriven ganska tidigt och så kom det en pandemi. En pandemi som gjorde en hel värld osäker och där man inte visste riktigt vilka som var i riskgrupp eller inte. Var det farligt som gravid eller inte, nu i efterhand ser man gravida som en riskgrupp men det kanske var lika tur jag inte visste det då. Tror inte det hade gjort saken bättre i mitt fall.
Men det jobbigaste under denna period var även om jag aldrig var själv, kände jag mig konstant ensam. Ibland kände jag mig jätteensam och ingen förstod riktigt hur jag kände eller mådde. Självfallet hade nog alla hormoner en stor inverkan men det var nog också att jag våga nog inte berätta och visa mig själv som svag. Det har nog med att göra att jag inte gillar att visa mina känslor, för då är jag sårbar och jag har blivit sårad för många gånger för att vilja visa allt jag känner för andra.
Jag är en känslomänniska och känner oerhört mycket men jag visst inte riktigt hur jag skulle berätta för folk hur jag verkligen kände och mådde. Det var många gånger jag bara ville ringa någon och säga som det var men det var så svårt. Det är så himla lätt att säga att man är lite trött men mår bra fast man i egentligen bara vill kräkas ur sig alla känslor. Tyvärr är jag nog ganska bra på att lyssna på andra och vara ”där” men dålig på att själv be om hjälp. Jag är helt enkelt lite för snäll och lite för mycket ”tänka på andra först, mig själv sen”.
Min räddning blev träningen, att få åka till gymmet och få köra ett pass. En övning eller 10 spelade ingen roll. Min energi kom tillbaka och endorfinerna fylldes på. En glad mamma leder till en glad bebis, så tänker jag. Och det gör jag fortfarande.

Jag som många andra följer andra atleter och träningsprofiler så sociala medier, och någon jag inspirerats mycket av det är Anna Haag, både träningsmässigt men också i livet. Hon fick sitt första barn precis före vi fick veta att vi skulle få tillökning och hon har inspirerat mig oerhört mycket. Just det här att bara för att man utökar familjen och får barn så behöver man inte sluta göra saker man gillar. Ta med barnen och låt de vara en del av det.
Jag tränade ända fram till v 39, styrketräning och kondition – utifrån min dagsformen. Jag har fått fantastiskt hjälp av både familj och vänner som sett mig och mina behov och stöttat mig i det. Min sambo har varit en klippa, från början till slut.
Och tillslut kom hon, torsdagen den 9 juli kl 08:34, 2020 och hon har tagit min värld med ett stort skratt. Hon var allt jag alltid drömt om och lite tid. Helt plötsligt kändes allt så himla rätt, att jag ens hade funderat vad folk skulle tycka – hon är ju det bästa som hänt!

Sonja Aldén, Du är allt

Med åren har jag faktiskt i det stora hela sluta bry mig vad folk tycker, för inte mår jag bättre av att gå och tänka på vad alla andra tycker
Och en del av laget blev hon direkt, ja vi var nog säkert där redan efter någon vecka bara. Inte trodde ni att jag kunde hålla mig från ishallen. Nej där stod jag och tittade på isträningarna i båset med bärselen på och kände hur suget att få dra på sig skridskorna blev allt större. Det var väl självklart jag skulle sikta på att spela matcher i år. Utan att egentligen känna någon press alls tog jag min tid att bygga upp min kropp igen, hitta tillbaka till rutiner. 17 matcher slutade jag på förra säsongen, något jag själv är stolt över.
Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig eller sträva emot utan det har varit en utmaning. En utmaning där jag fått hitta nya vägar allt eftersom och skapat min egen väg. Och för att lugna alla kritiker, ja för nog har jag allt också fått höra att jag både tränar och jobbar alldeles för tidigt, att jag njuter. Jag njuter varenda sekund jag är med min dotter. Men återigen tror jag på filosofin; mår mamma bra, mår barnet bra. Och jag mår bra när jag får träna, svettas och ta ut mig till max.
Med åren har jag faktiskt i det stora hela sluta bry mig vad folk tycker, för inte mår jag bättre av att gå och tänka på vad alla andra tycker. Sen ska jag också tillägga att min dotter har en fantastiskt pappa, en pappa som är närvarande och är precis lika viktigt hennes liv som hennes mamma. Så ni behöver inte fråga mig en gång till om hur min dotter klarar sig när jag är och tränar på gymmet eller när jag är på bortaturné över helgen.
Det är inte ofta någon frågar en manlig hockeyspelare hur deras barn klarar sig när deras pappa är borta någon timme om dagen eller åker iväg för att spela match över helgen. Vi är alla bara människor, oavsett om vi håller på med elitidrott eller inte. Alla är vi olika, och alla uppfostrar vi våra barn olika. Och vill ni veta det bästa, det finns faktiskt inget rätt eller fel.

What whould I change it to – Avicii

Jag vet inte hur framtiden ser ut, men vem vet det egentligen. Vi alla ha mål och drömmar, och det tror jag man måste ha för att ha något att kunna sträva mot.
För det är de där drömmarna som gör att man orkar köra sista en-kilometersintrevallen eller gör att man ställer klockan 05:00 på morgonen för att hinna åka till gymmet innan jobbet. Mina drömmar just nu är att komma tillbaka till mina högsta nivå och tror att jag är på god väg. Jag drömmer om att få vara en förebild för andra unga tjejer på deras resa mot deras mål.
Sen drömmer jag om att vara en bra mamma, en närvarande mamma som är där i stunden. Som gör saker tillsammans med mina barn och skapar minnen vi kommer ihåg, precis som jag gjort med min familj. Och ja ni hörde rätt, mina som i plural. Jag önskar gärna, att i framtiden kunna utöka familjen men som jag tidigare sa, det blir som det blir i livets lotteri. Vi är väldigt tacksamma för vår fina dotter som är med oss just nu. Saker blir som det blir, men det som spelar roll är hur vi tacklar utmaningen, oavsett vad den bjuder på.
Min motgångar och medgångar har fått mig att jobba mycket med mig själv, med Elin bakom hockeyhjälmen. Vi är nog alla bra att relatera och definiera oss i det som vi är bra på. Ibland tror jag att det skulle vara nyttigt att försöka träna på att sätta ord på våra bra sidor. Det är alltid väldigt lätta att vara kritiskt, speciellt mot sig själv men om man bara fick sätta ord på det bra?
Jag är en bra mamma, en hjälpsam och omtänksam vän som gärna ger en axel att gråta mot. Jag är en snäll och kärleksfull sambo som tyvärr inte bryr mig så mycket om städning men är en höjdare på att laga mat och hitta på nya projekt här hemma. Jag tränar fortfarande på att våga sträcka på mig när det gäller mina idrottsprestationer och min hockeykarriär, men kanske har det med att jag vet att det finns många bra atleter där ute och kanske vill jag hålla fötterna på jorden.
2019 var som sagt ett riktigt bergodalbane-år med känslor, utmaningar, sorg och glädje. Men det var ju bara ett av alla år. Ett år av många, och det kommer fler. Både med hockey och i vardagen. Jag har nog en ganska stor självdistans till det mesta och försöker se möjligheterna och blicka framåt. Och den där hyllan med lärdomar kommer att fyllas på under hela livet och det ser jag fram emot.
Det blev en dansbandsvecka i år trots pandemin fortfarande sätter sina spår, men snart så kanske vi får åka och dansa i Malung igen och vardagen kanske går mot mer normalt, vad det nu är.
Till dess får jag stanna kvar här i Leksand. Träning, jobb och lek står på schemat dagligen och vi har även avverkat ett 1års kalas. Tänk att jag fått vara mamma till vår lilla lintott i ett år. Tiden går fort, så till alla er där ute:
Hoppas jag gett er en tanke eller två, kanske är ni lika förvirrade som jag eller så känns allt glasklart. Om jag fick ett sista råd att ge, så livet blir vad det blir men saker blir vad du gör det till. Träna hårt, var ödmjuk och var inte rädd för nya utmaningar – för vad är det värsta som kan hända? Att man trillar ner i hålet? Tro mig, man kommer upp på berget snabbare än man tror igen. Till dess, hoppas ni får ha en riktigt fin sommar och vi ses när vi ses!
Tack för att ni har lyssnat.

Ja må du leva idag, Darin