Det var vinter, jag och hockeygrabbarna står och sjunger med klacken på västra stå och hejar fram Timrå till seger, precis som vi alltid gör. En av grabbarna i laget ställer sen en fråga till mig, ”varför har du tjejskor på dig?”. Han blev såklart dumförklarad av de andra i laget, som sa är du helt dum i huvudet hon är för fan tjej. Men han tyckte inte det var en dum eller konstig fråga, jag var ju en av grabbarna och en i laget sa han. Jag brydde mig mindre än dem i laget som tyckte han var riktigt dum, men för mig var det kul och jag kände bara att jag var en i laget och respekterad som precis vem som helst. Som ensam tjej i laget, gav det mig mycket, jag var en del av och tillhörde familjen, laget i Timrå och att känna den tillhörigheten som jag gjorde har gjort att jag är den jag är och där jag är idag. Mer om Timrå kommer ni självklart att få höra om längre in i avsnittet så med det vill jag hälsa er alla välkomna. Ni lyssnar på SDHL:s sommarprat med mig Wilma Sjölund och nu ska ni få höra min historia.
Musik
TIK Power - Razorheads
Låten ni precis hörde heter TIK Power, den ligger mig nära hjärtat idag och tar mig tillbaka tidigt i livet. Mer specifikt, till tiden i dåvarande EON arena och alla Timrå matcher. Från ung ålder när pappa tog med mig på match har jag hört introlåten dra igång då laget är på väg ut på isen och den känslan när jag vet att Timrå matcherna snart börjar är magisk och känslan är densamma även nu. En taggad liten tjej som var på sin första match är idag en lika taggad tjej, där kärleken för klubben brinner även starkare. Och just därför är den låten betydelsefull och värt å höra är att jag idag innan varje matchstart alltid lyssnar på just den låten med halsduken på runt halsen men nu istället i min lägenhet i Luleå och inte på plats i NHC arena.
Jag tycker vi kör i gång och tar allt från början så ni hänger med i svängarna helt enkelt, mitt namn är Wilma Sjölund och jag föddes den 28:e mars 2003, i ett litet ställe strax utanför Timrå som heter Laggarberg i ett hus med hästgård. Och där bodde jag tillsammans med min Mamma (Carina), Pappa (Stefan), och min 3 år äldre storebror Albert.
Nu tar vi oss vidare i min historia och uppväxt som förhoppningsvis blir intressant att höra om.
För efter några år, mer exakt när jag var 4 år skiljde sig mina föräldrar och det blev till att flytta därifrån. Inte så kul för 4-åriga jag sen så var det kanske inte så lätt att förstå innebörden heller, och bredvid en ledsen storebror så var det största problemet vart jag skulle ha min ponnys hopphinder som vi då hade på gården bredvid huset. Men hur som helst så flyttade mina föräldrar isär, dem hamnade nämligen i Timrå i de gröna husen på samma radhusgata endast 200 meter emellan och livet fortsatte vidare som vanligt. Fick dessutom min dagiskompis, hockeypolare samt nuvarande vän Jeff som granne så det fanns inte mycket att klaga på ändå. Efter bara några månader på gatan flyttade det in en ny kille i ett av de gröna husen och jag fick mig en ny vän och klasskompis vid namn Oskar och 1 polare blev till 2. Innebandy spelande på vägen blev till en vardagsrutin och grannens billarm som gick igång alldeles för ofta av alla bollar som sköts fel vart inte speciellt populärt, men kul hade vi iallafall. Inte var det bara jag och kompisarna som gjorde grannarna arga. Har ju som sagt en 3 år äldre bror, jag följde ju självklart med på allt som han gjorde. Och ni kan ju gissa vad som händer då, busknackningar och en massa saker som var kul för oss men inte grannarna, ni om har äldre bröder kanske kan relatera. Men det var inte heller bara roliga stunder, Albert om du lyssnar nu så kanske du minns studsmatta incidenten. ”Kom så filmar vi en video där jag låtsas sparka dig i magen”, sa han i ett försök till att göra en vad han trodde skulle bli en på något jävla vänster en cool video, det slutade istället med en stenhård spark rätt i magen på mig.
Men tiden på gatan varade inte hela livet, gänget på gatan, kompisar, syskon och alla familjer höll ihop med varandra i vått och torrt. Min bästa vän Oskar flyttade till Umeå, en kort tid senare flyttade Mamma tillbaka till Laggarberg och cirka 1 år efter flyttade även pappa till Sundsvall, totalt 5 år på gatan och allt de roliga blev till minnen. Det enkla veckovis flyttande mellan mamma och pappa på cykeln med de sköna 200 meters avståndet gick istället över till 20 minuters bilavstånd, men grannen slapp ju åtminstone alla bus på gatan. En sak som är säker är i alla fall att det blev rätt många år fyllt med studsmatta hoppande på den stora gräsytan precis bakom våra hus, fotboll på grusplanen, innebandy på gatan, en massa busknackningar på alla grannar och sist men inte minst vänner för livet.
Livet fortsatte vidare men nu istället i nya boenden. Mamma skaffade ny kille och även pappa skaffade en ny tjej. Och bara några år senare fick jag en lillebror som heter Jack och året därefter en lillasyster vid namn Emma. Från att vara fyra i familjen, blev vi plötsligt sju. Det gjorde inte mig något i alla fall, jag tyckte bara det var kul att få mer julklappar av alla möjliga släktingar till mina bonusföräldrar, som jag knappt kände. Nej men skämt åt sido, så blev det ända bra. Det var dock en lite sanningen i det med presenterna, åtminstone när jag var yngre. Men nu tycker jag det är kul och om man får säga så, är jag idag glad att mina föräldrar skiljdes för jag fick ju faktiskt två snälla bonusföräldrar och två underbara små syskon. Som ibland kan vara jobbiga men det är samtidigt kul och jag har åtminstone aldrig tråkigt här hemma.
Mina första skär på isen som 3-åring eller den första hockeymatch jag såg var inte det första intresset jag hade
Vi går ännu en gång tillbaka tidigare i livet, och det startade med ett stort intresse i hästar. Stallet på gården bredvid vårt gråa hus i den lilla orten Laggarberg strax utanför Timrå, var där allt startade. Redan bara några månader gammal fick jag en egen liten vit ponny som hette Mini. Oväntat för det flesta men min Mamma Carina är faktiskt uppvuxen i en släkt fullt med hästintresserade och har i princip hela hennes liv jobbat med trav och min Pappa Stefan hade och har fortfarande en stor hobby i trav. Så uppväxten bestod inte bara av hockey, dag ut och dag in som många tror utan hästar var det som gällde, åtminstone till en början.
Som sagt så tog jag mina första skär på skridskoskolan i Timrå som 3-åring och det var inte längre bara hästar för mig. Dem första åren på skridskoskolan var jag en riktig fegis. Att vara med på match delen med grabbarna lockade inte, utan jag åkte mest runt för mig själv eller pappa och åkte skridskor. Men efter stor uppmuntran och peppning av tränarna så tog jag mig över till matchspelandet och grabbarna. Och det kan jag inget annat än tacka dem för, hade det inte varit för dem så hade jag nog aldrig vågat och vem vet, kanske hade jag inte spelat hockey idag. Året senare spelade jag -U8 med -03 grabbarna och där blev jag kvar, resan hade bara börjat och vem kunde vetat eller trott att det skulle bli så kul som det vart.
Men innan vi startade igång hockeysäsongen i -U8 så började jag på sommaren i fotboll. Laget heter såklart även det Timrå, men nu istället IFK Timrå. Och vi var inte ett litet lag, 40 tjejer födda -03 var med och jag minns att jag direkt, första träningen tyckte de var kul så då fortsatte jag att lira på. Somrarna fylldes, med mycket träningar och många cuper. Varav en cup, på hemmaplan i Fagervik, Mitt Nordic cup. Vi ställde upp med 3 lag, eftersom vi var så många tjejer. Vi slutade, 1, 2 och 3. Tyvärr kom det lag jag spelade i inte 1a, men vi kunde ändå fira tillsammans med segerdans och sång för IFK Timrå kom ju faktiskt på alla topplaceringar i den turneringen. Vi vann mycket matcher och cuper genom åren, men de roligaste matcherna måste nog ändå varit mot Alnö, det blev som ett derby varje gång vi mötte dem i och med att Alnö ligger rätt nära Timrå. Vi möttes ofta i finaler i cuper, det var två bra lag och alltid väldigt jämna matcher. Finalen mot Alnö i Lilla-EM cupen i Matfors, är något jag aldrig glömmer. Och min då största motgång i livet. Även fast de låter rätt töntigt, jag var liten, kanske 12 år ungefär, men jag var helt förstörd och gick inte att trösta efter min straffmiss. Guldet gick till Alnö och den där straffen gnager i mig än idag. Så straffsäker som jag var, laget och tränarna litade på att jag sätter den, hur kunde jag missa, det där kommer för alltid ligga kvar i skallen på mig. Det tar på mig fortfarande idag bara av att skriva det, hade jag fått göra om något under tiden jag spela fotboll så äre den straffen. Match som match tänker ni, nej, derby mot Alnö det var som en VM Final. Sist men inte minst så hade jag i dem matcherna min polare, Wilma Sundin som nu spelar i Modo hockey på andra sidan planen i just Alnö IF. På vintern möttes vi i hockeyn, det prestigefulla derbyt mellan Timrå och Sundsvall, och på sommaren i slaget om Medelpads bästa fotbollslag. Det var alltså derbyt året om kan man väl ändå säga. Det har alltid varit en riktig rivalitet på planen men framförallt är vi fortfarande idag väldigt bra vänner och än har inte derbyna tagit slut.
Det var ganska många hockeyspelare på skolan, så det blev en hel del innebandymatcher på skolgården, alltid dom yngsta mot dom äldsta
Det var ju inte bara hästar, hockey och fotboll hela tiden i livet, jag gick även i skolan som vilket barn som helst. Från förskoleklass till femman gick jag på en skola i Laggarberg, som heter just Laggarbergsskola. I princip alla som gick på skolan kände varandra, oavsett om man var 7 eller 15 år. En skola full med Timrå och Laggarberg bor, det var alltså ett riktigt skönt gäng på skolan och det var många roliga år där. Det var ganska många hockeyspelare på skolan, så det blev en hel del innebandymatcher på skolgården, alltid dom yngsta mot dom äldsta. De äldre la in några riktigt rejäla smällar på oss rätt in i snödrivan men det gjorde inte oss någonting, vi lärde oss bara att ta smällar. Dessutom gjorde vi ju bara samma sak på dom yngre när vi blev äldre. Win-Win på den då kan man säga. Det blev även mycket kulspelande på skolgården, det var en jävla prestige på den biten. Det spelades bort kulor hit och dit, och det var alltid någon som kom gick hem gråtandes efter en förlust när den bästa kulan var bortspelad. Oklart vem som hitta på vilken kula som var bäst egentligen, det handlade nog säkert om snyggast kula egentligen, dem kan i alla fall inte kostat mer än 20 kr men just i den stunden var det liv eller död.
Som sagt så gick jag på den skolan till femman, sen så bytte jag till Prolympia skolan i Sundsvall. Det blev praktiskt lättare, pappa bodde i stan och även mamma flyttade in mot stan det året, dessutom gick brorsan på Prolympia och även skolan var sportinriktad. Det blev perfekt och rätt val gjordes nu när jag tänker i efterhand. Jag hade en grym klass, alla var med alla, vi hade alltid riktigt kul på den skolan och nu när jag går gymnasiet kan jag trots att jag på högstadiet längtade till gymnasiet sakna den skolan men speciellt den klassen vi hade och allt vi gjorde tillsammans. Det var såklart inte en lugn stund med den klassen, väggar gick sönder, det beställdes pizza till skolan och det var ibland total kaos när det bråkades med lärarna. Trots det så kan jag garantera att lärarna saknar oss, för vi var trots allt en grymt fin klass. Favoriten av allt, det här kan låta riktigt hemskt men de var att vi på spanska lektionerna alltid dränkte in oss i parfym bara för att slippa lektionerna eftersom vår lärare var så känslig mot starka dofter. Det blev aldrig farligt för hon så kan ändå tycka att det där var riktigt kul även nu. Vi visste ju att det inte var på den nivån att det blev så farligt att hon inte kunde andas så självklart gjorde vi allt för att slippa lektionerna vi hata mest. Och utan att ljuga, så länge det inte är farligt hade jag nog lätt kunnat göra samma idag för att slippa en lektion eller två. Som sagt så låg skolan i Sundsvall och det var verkligen mitt i centrum, alltså nära alla snabbmatsställen och allt vad det är. Men skolan var riktigt sträng på det där, det var total förbjudet att gå på donken eller Subway å käka lunch även fast det var typ 50 meter bort. Så det blev en del smygande dit, bland annat den gången då jag och Rasmus i min klass gick på subway. Vi drog dit köpte en macka sen tog vi med oss kakorna på vägen tillbaka på skolan, men såklart av alla människor så möter vi både vice rektorn och rektorn på vägen, maxad otur kan man säga och det ringdes direkt hem till våra föräldrar. Helt sinnessjukt töntiga regler tycker vi och vad gjorde en hemringning egentligen när man fick god mat. Som jag sa så var det en rätt sträng skola med riktigt töntiga regler som var helt ofattbara. Man framstod nästan som en skitunge med alla hemringningar mamma fick, om alla möjliga små saker som man tydligen inte fick göra. Trots det där rent ut sagt skitreglerna som gjorde att jag fick hemringningar då och då så var jag skötsam och ändå rätt duktig i skolan. Har som väntat aldrig varit pluggisen med A i alla ämnen, utan mer ut av klassens clown men samtidigt med bra betyg. Har man tråkigt så får man göra något roligt utav det, med det sagt har skolan för mig trots allt, alltid varit rolig trots alla dessa skitämnen och kurser som jag absolut inte gillar eller förstår mig på för fem öre. Men som morfar alltid säger skolan först sen hockeyn. Vilket i och för sig kanske inte alltid är sant i min värld men tanken är god.
Efter varje seger, drog ante igång segerdansen och på varje cup körde han igång låten och musikvideon, Boys – summertime lover, om ni sett den så vet ni att det kanske inte är den mest barnvänliga videon för 10–11 åringar
Men nu tillbaka till hockeyn, de första 5–6 åren i Timrå hade jag två tränare, Patrik och Anders Ante. Dem uppmuntrade mig hela vägen och gjorde det lätt för mig, jag kände alltid att jag var en del av laget och det var det som gjorde att jag tyckte hockey var så kul och det var därför jag även fortsatte. Patrik var alltid den ordningsamma, medan ante var den sköna som alltid skoja till det. En riktigt bra combo enligt mig, det funkade i alla fall bra, vi hade jäkligt kul tillsammans och hela laget, matrialare, lagledare, tränare och spelare, blev som en andra familj och ishallen blev ett andra hem. Efter varje seger, drog ante igång segerdansen och på varje cup körde han igång låten och musikvideon, Boys – summertime lover, om ni sett den så vet ni att det kanske inte är den mest barnvänliga videon för 10–11 åringar. Ante gjorde det till en tradition att alltid göra så och det uppskattades av alla, även fast det ibland kunde bli lite oseriöst så är det viktigaste i slutändan och speciellt i den åldern att man har kul och det hade vi absolut.
Musik
Boys (Summertime love) - Sabrina
Att växa upp i Timrå och spela hockey där är och har alltid varit väldigt speciellt. Ett litet ställe med typ 15 000 invånare, det finns nästan ingenting förutom hockey och en hel del pizzerior då. Ni som kommer från mindre ställen vet att det är väldigt speciellt och det är en jäkla känsla att ha det sådär. Hängivna fans hela vägen och en hel ort som brinner för exakt samma sak. Därför ska ni nu få höra lite om hur det var för mig att växa upp i och spela i det hockeysamhälle som Timrå faktiskt är.
Friåkningen var det man alltid såg framemot på loven. Det var inte, ”nu är det lov äntligen slipper vi skolan”, det var mer ”äntligen friåkning”. Samtidigt som jag och alla tyckte det var skönt att slippa skolan också såklart. Det var alltid samma sak, 8:00 på hallen, match i några timmar. Sen pausen, den givna 10 minuters promenaden till Sörberge, som bestod av Pizza på Indiana och godisstopp på den lilla kiosken mas. Tillbaka till hallen och match i många timmar till. Så såg dagarna ut på alla lov och det är inget man glömmer bort i första taget.
Vi slängde av oss grejerna, duschade och sprang in i princip hela laget till A-hallen, oftast precis i tid till introt och låten TIK Power och satte oss längst upp på läktaren för att se matchen
Ibland hade vi träningar precis innan A-lagsmatcherna, det var snabba ryck. Vi slängde av oss grejerna, duschade och sprang in i princip hela laget till A-hallen, oftast precis i tid till introt och låten TIK Power och satte oss längst upp på läktaren för att se matchen. Det bästa dagarna var alltid just dom dagarna, glada miner på hela laget under träningarna, vi alla visste vad vi hade att se fram emot. Inte bara en match, det var Timrå match med den grymma stämningen på läktaren, kanske inte alltid fullsatt men det var alltid fullt ös och en grym passion rätt igenom, både av fans och spelare. Men det var såklart också inte bara match hela tiden. Periodpauserna får man inte glömma, tiden spenderades inte på en korv i kiosken utan på kurragömma och jagis i B-hallen. Sisten dit fick jaga och det var ju inget man ville, det var full fart ner från läktarn och rätt ut i den iskalla Lill-strimma hallen.
Desto äldre vi blev, så blev det mindre och mindre lek i periodpauserna men intresset för matcherna och laget blev större med åren, åtminstone för mig. Från början var det bara själva matcherna i sig som var roligt och intresset har alltid varit stort, men med åren har det växt ett större och större, rött vitt hjärta i mig.
Livet startade upp med hästar, hockeyn kom in och senare även fotbollen. Det var alltså full rulle och tillslut hanns inte allt med och ett val blev tvunget att göra. Hockeyn tog över helt, fotbollen likaså och hästar var inte längre det bästa jag visste. Min ponny lämnades tillbaka till sin första ägare och nu var det bara fotboll och hockey kvar som gällde. En stor del av mitt liv från att jag var bara några månader gammal ända till 10-års ålder var hästar det roligaste jag visste men både hockeyn och fotbollen blev roligare och roligare för varje år. 10 år fullt med en blandning av tidiga mornar, ridturer och långa bilresor med mamma till travlopp tog slut.
Det var nu Hockey och fotboll för hela slanten och det kombinerades i flera år. Hockey hela vintern, sommaren fylld med fotbollscuper.
Men det började köra ihop sig där också. När jag var 14, hanns det inte med att göra båda sakerna. Antingen missade jag en fotbollscup eller sommar fysen på hockeyn. Kanske hade jag kunnat fortsatt med båda sporterna i ett par år till, men ville jag göra något så ville jag också göra det helhjärtat. Fotbollen tog smällen och jag slutade. Och ska jag vara helt ärlig, så var jag faktiskt med stor marginal mycket bättre i fotboll än hockey, var ändå en talang måste jag säga och hade nog om jag lagt ner tiden kunnat blivit rätt bra också, men trots det så ångrar jag inte beslutet idag. För man ska ändå välja med hjärtat och det gjorde jag. Även fast jag var bättre på fotboll så valde jag det jag tyckte var roligast. Och speciellt som det är idag så ångrar jag inte det beslutet en enda sekund. Att välja med hjärtat gjorde gott hittills i alla fall och det är jag sjukt glad och tacksam för.
De största och bästa minnena jag har i livet är från Timrå och just den sammanhållningen vi hade i laget, tränare, A-lagsmatcherna, alla bussresor, cuper, och friåkningen på loven.
Ett speciellt minne jag har är Foppa cup i Övik, vi spela det året U12, jag vet inte exakt vilken placering vi hamnade på men vi vann i alla fall inte den cupen. Vi hade extremt kul, massa spring på skolan vi sov på som alltid, en del segerdanser av ante, som det alltid var. Men det som gjorde cupen till ett så starkt minne är just för att Peter Forsberg delade ut diplom till alla som deltog i cupen. Att han var där är inte själva minnet utan att när jag fick diplomet, hade åkt av isen och satt mig i omklädningsrummet. Så var jag inte ett dugg glad över att ha sätt han, som förmodligen många andra barn tyckte var väldigt häftigt. Utan jag ritade över Foppas ansiktet som var på diplomet med en svart tuschpenna, sen om den ilskan kom från att han är Modoit eller för att vi inte vann cupen, det vet jag faktiskt inte. Kan dock tänka mig att det är lite både och. Diplomet har jag fortfarande kvar och idag tycker jag mest bara det är en kul grej. Men det skulle komma ett sista år för allt det här också som med precis allt annat.
Året var nu 2019, min sista säsong i Timrå. Just då tänkte jag inte så mycket på det och säsongen flög iväg. Vi var nu framme vid de sista matcherna i den rödvita tröjan, en cup i Enköping. Gruppspelet startade halvdåligt men vi tog oss till slutspel, förbi kvartsfinalen, semifinal och hela vägen till finalen. Cupen var slut och vi stod som segrare, vi kunde åka hem med ett leende på läpparna och en guldmedalj i handen. Men samtidigt ett väldigt känsligt avslut för alla inblandade som skulle flytta åt olika håll. Det var jag, 3 av killar och materialaren i laget som varit med ända från skridskoskolan tills den sista matchen. Jobbigt avsked men å andra sidan en bättre avslutning och sista match i Timrå kunde jag inte önskat mig.
Det var nu dags att lämna min moderklubb men det rödvita färgerna är inristat i hjärtat och så kommer det alltid vara
Från första skären i Timrås kalla B-hall ”Lill-strimma hallen” ända till sista cup vinsten i U16. En moderklubb för evigt närmast hjärta och minnen som alltid kommer finnas med mig. Det var nu dags att lämna min moderklubb men det rödvita färgerna är inristat i hjärtat och så kommer det alltid vara.
Ett nytt äventyr i Luleå väntade, ny stad, nytt lag, ny skola och allt på helt egen hand. Men först, en sista sommar innan flytten. Som fylldes med träning, inhandling av möbler på IKEA men också en massa kul med familj och vänner. Sommaren flög iväg, jag han knappt njuta klart av tiden, men innan flytten var det först något viktigt som skulle göras. I början på juli åker jag och Pappa iväg till Stockholm i några dagar och där gör jag min första tatuering och det är inte vad som helst. På höger arm är det något som alltid kommer bestå och det är Timrå emblemet med texten ovanför ”I varje andetag”. Texten står för namnet på en hyllningslåt som gjordes till Timrå. Just orden I varje andetag är exakt vad den står för och om ni lyssnar på låten så kanske ni förstår bättre.
Musik
I varje andetag - Anna stadling & Lars bygden
I slutet av juli 2019 gick flyttlasset upp till Luleå och ett nytt kapitel i livet hade börjat. Laga mat själv, diska, tvätta, städa, skola, hockey och allt vad det innebär. Ganska tufft att klara av som 16 åring med andra ord.
Ett första ispass med ett helt nytt lag, nervöst men kul och det var publik på läktaren något som jag aldrig varit med om förr. Men framförallt en stor omställning utanför isen, med både annan fys, men också en helt annorlunda miljö i omklädningsrummet. Från att spela i ett lag med grabbar där det är lite av en machokultur men även i ett lag där man spelat hela livet, till att spela med helt nya vuxna människor, mognare och professionella spelare. Det är en stor omställning, helt annat snack än vad jag är van vid, men framför allt fick jag direkt känna på vart min plats var. Jag är junior, yngst i laget, då får man ställa sig sist i ledet och lyssna. En helt annan men förståelig hierarki än vad jag varit med om innan, plocka puckar och bära högtalaren till bortamatcherna bland annat. Så var det och det accepterade man och kom snabbt in i det.
Allt rullade på bra kan jag tycka, en ganska stor omställning men det funkade bra. Alla vi tjejer på hockeygym hade varandra att vända oss till så inga större bekymmer än vad man skulle äta till middag typ.
Sen kom smällen, tidigt in på säsongen drar jag på mig en hjärnskakning. Något helt nytt för mig och min kanske första riktiga motgång när det gäller skador. Det blev till att lägga sig i sängen i ett kol svart rum och bara stirra in i väggen. Kanske inte den start jag väntat mig eller hoppats på, men det var bara att gilla läget. Succesivt blev det bättre och cirka 3 veckor senare fick jag spela min första match i SDHL. Något jag hoppats på och strävat efter. Helt ärligt så minns jag inte jättemycket av den, blev väl en 3–4 byten och en vinst mot HV på hemmaplan.
Allt gick väldigt snabbt, helt plötsligt blev det mycket skador i laget och jag fick mer och mer speltid tack vare det. Jag tog vara på chanserna jag fick och efter några matcher så fick jag även sätta dit min första puck i SDHL, på hemmaplan mot Djurgården. Det kunde inte bli bättre en så, både pappa och storebror är AIK:are. Så ni kan ju förstå att det jublades rejält hemma i soffan, lite extra för de var mot dem också.
Bara dagar efter målet blev jag för första gången uttagen till U-18 landslaget för att spela finnkampen. Det gick rätt hyfsat både för laget och för egen del. Det kom en till uttagning till nästa turnering men jag tvingades tacka nej efter att ha dragit på mig en andra hjärnskakning. Men trots det så tog jag mig hela vägen till JVM i Bratislava i slutet av december. Men det skulle inte bara vara glada miner under den resan. Vi kom dit och jag hann bara göra 2 dagars träning innan symptomen från hjärnskakningen kom tillbaka igen. Turneringen hann inte starta, blev säng liggandes i ett mörkt rum under Julafton och bara dagar senare fick jag åka hem. Inget JVM för min del och en extremt tråkig julafton, kanske inte det bästa slutet på ett rätt bra år men så var det.
I slutändan så var säsongen bra för mig, det gick overkligt bra under en tid, trots hjärnskakningar och inställd final i slutspelet så kunde jag sa det positiva ur allt och ta det med mig till nästa säsong. Och det vet ni alla hur det gick, en helt magisk säsong som avslutades med ett SM-guld.
Nu har jag tagit er igenom en del av min uppväxt men innan vi avslutar mitt sommarprat vill jag första ta och hylla några personer som betytt och betyder mycket väldigt mycket för mig. Min storebror Albert som under alla år varit tuff mot mig, slagits med mig, lärt mig allt den hårda vägen. Skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst men allt det har gjort mig tuff, från att klara av motgångar, till att spela hårt på planen och alltid kriga. Han är och har alltid varit en förebild för mig, för vem vill inte vara som sina äldre syskon. Sist men inte minst vill jag även ta upp mina föräldrar som alltid stöttar, alltid har skjutsat till träningar och matcher och inte minst lärt mig att alltid göra sitt bästa hela tiden. Utan min familj hade det inte varit möjligt att ta mig hit, där jag är idag.
Som ni nu kanske förstått när ni lyssnat på mitt sommarprat eller som några av er redan vet sen innan så betyder min moderklubb otroligt mycket för mig och när jag sitter här på mitt rum och pratar om det så inser jag att typ hela mitt sommarprat handlat om just det och det låter kanske riktigt töntigt för vissa och det måste jag fan ändå erkänna själv. Men i mitt hittills 18 åriga liv så har det mesta handlat om och varit just Timrå så jag hoppas och önskar att fler känner sådan uppskattning och kärlek för er moderklubb som jag gör. För utan Timrå hade jag aldrig heller varit den jag är idag och det har jag allt att tacka HELA den föreningen för.
Ni har nu fått lyssnat och hängt med på en del av mitt liv och min historia, blandat med hästar, hockey, fotboll, arga grannar och en massa minnen. Förhoppningsvis kommer mer roligt i framtiden bestående av en lång karriär, annat roligt och sist men inte minst ett SM-guld till Timrå. Vi får se vart vägen tar mig helt enkelt, vi kan ju iallafall hoppas på det bästa.
Men nu är det dags att avrunda mitt sommarprat så jag vill tacka alla som lyssnat och ni som lyssnat hela vägen fram till mål trots allt prat om Timrå.
