SDHL Talks - Nicole Hall

Det blev en tjej, tänkte mina föräldrar med en lättnad när jag kom. Med förhoppningar om att vardagen och hockeyn skulle bli lite lugnare.

Mitt namn är Nicole Hall och nu ska ni höra min historia och vad som byggt mig till den jag är idag.

Strövtåg i hembygden - Mando diao

Där hörde ni Strövtåg i Hembygden av Mando Diao som är ett band som kommer från Borlänge, precis som jag.

24 mars 2004 föddes jag på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Min familj består av pappa Uffe, mamma Sussi, storasyster Jennie och storebror Dennis. Jag och mina syskon har inte samma mamma men min mamma har varit med i princip hela deras liv. En riktig sladdis är jag i alla fall, min syster är 19 år äldre och min bror är 15 år äldre än mig och jag kunde inte önska mig bättre syskon.

Min mamma jobbar som förskolelärare och min pappa arbetade på svenska ishockeyförbundet, men ska nu vara huvudtränare i HV71 (så det kan bli en hel del trash talk i vinter). Min bror ska inför denna säsong ta över Karlskogas a-lag i hockeyallsvenskan och min syster pluggar till fritidslärare.

När jag var 2 år ungefär så gick flyttlasset upp till Dalarna, min pappa skulle ta över Borlänge Hockeys A-lag. Tanken var sedan att flytta tillbaka till Stockholm men planerna blev ändrade och vi blev kvar i Borlänge 15 år, då vi hade hittat ett ställe som vi verkligen trivdes på och som mina föräldrar berättat att jag hade börjat prata grovt dalmål. Därför säger jag att jag är från Dalarna, då jag alltid bott där.

Vi bodde i ett gult hus uppe på ett berg som heter Skräddarbacken och i ett område där det nästan bara var hockeyintresserade människor. Det var oftast jag och två killar, William och Gustav, som var ute nästan varje dag och spelade antingen landhockey eller fotboll. Gick det inte att vara ute så var vi inne i någons hall och lirade. På vintrarna spolade våra föräldrar en is plan som var väl använd. Det blev inte alltid hockey utan många gånger valde vi att köra Disney on ice istället då vi med två vildaste fantasier levde oss in som rollerna Musse Pigg, Kalle Anka och Långben. Mycket med hjälp av dem är jag den tävlingsmänniska jag är då allt var på liv och död när vi höll på, det gick inte att förlora mot någon av dem.

Utöver vårt hus i Borlänge har vi ett hus i Småland i en liten by som heter Gamleby. Den ligger ca 2 mil norr om Västervik nästan vid havet. Ett ställe jag alltid kan koppla av på, jag har tillbringat alla mina somrar här och kommer förhoppningsvis alltid att göra. Min morfar byggde huset när min mamma var liten. Den ligger mitt emellan två kohagar så på sommaren är det väldigt mysigt att ha kossorna runt omkring. Något som tillhör till sommarens stora höjdpunkter där är volleybollturneringarna och bomben tävlingarna i våran pool, då tävling är ett ganska hett ämne i vår familj, på gott och ont. Mamma har till exempel förbjudit mig och pappa att spela fia med knuff då det alltid slutar upp i bråk.

Hockeyn var ett väldigt enkelt och givet val för mig. Det första mina föräldrar tänkte när jag föddes och de såg att det blev en tjej var "yes, ingen mer hockey, vad skönt” då det var ganska strul med min brorsas hockey för tillfället. Men så blev inte fallet, första gången jag var i en ishall var jag 4 dagar gammal och var och tittade när brorsan spelade. Sedan blev det bara mer och mer. Både min pappa och mamma har alltid spelat hockey, de gifte sig på isen på Farsta IP när pappa var tränare för mammas lag.

En rolig grej är att mamma har 9 SM medaljer och pappa 4 medaljer varav ett guld tillsammans. Så som sagt, det blev ett väldigt enkelt val. Första gången jag stod på ett par skridskor var jag 2 år men jag började spela när jag var 4 år i Borlänge Hockey.

Jag har alltid spelat med killar och i stort sett samma killar hela tiden. Det har varit några tjejer som även varit med i laget men jag var den som var kvar tiden ut.

Fyra som har betytt mycket för mig under ungdomsåren är Björn Bergman, Andreas Sjöberg, Peter Holmberg och Mikael Leino. De har alltid behandlat mig som en i laget och är en stor anledning till att jag är där jag är idag, så jag är oerhört tacksam för all hjälp jag fått. Även killarna i laget, från hockeyskolan till U16 var helt fantastiska. Jag ser tillbaka på tiden jag spelade med grabbarna med glädje, det är nog den roligaste tiden i mitt liv.

Det har dock inte alltid varit bara hockey som gäller. Jag har testat dans, gymnastik, simning, friidrott, konståkning och fotboll. Men det var hockey, fotboll och dans som blev det mest intressanta för mig. Jag har alltid gillat att röra på mig och har än idag svårt att sitta still så att hålla på med massa grejer var väldigt bra för mig. Men dans, hockey och fotboll var det som i längden tilltalade mig mest. Dansen började jag med i samband med hockeyn och höll på i ca 6 år tills det blev fasta träningsdagar och krockade med hockeyn. Fotboll började jag ganska sent. Jag började spela när jag var ca 11 år i IF Tunabro som låg precis jämte ishallen, det var ofta jag gick direkt från fotbollsträningen till hockeyträningen, allt gick väldigt smidigt och jag tyckte båda två var väldigt kul. Fotbollen gick väldigt bra för mig men när jag skulle börja 9 an var jag tyvärr tvungen att välja och valet blev i slutändan ganska enkelt. Trots att jag hade slutat var jag ändå med på några träningar för skojs skull och för att hänga med tjejerna.

I och med att vi bodde i Borlänge och hela släkten bor i Stockholm så umgicks inte vi så mycket med dem, kontakten var bra och men jag växte inte upp med släkten i min närhet, Heller inte med mormor och morfar eller farmor och farfar. Min mormor har jag aldrig träffat tyvärr, hon dog när min mamma var 17 år. Vi bodde oftast hos morfar när vi var och hälsade på och ibland då hade jag tur att få åka karuseller då han hade ett tivoli. Något av det bästa jag visste när jag var i Stockholm och hälsa på släkten var att åka tunnelbana. Jag tyckte det var så spännande men mamma och pappa var inte lika roade.

Året 2010, det var ett väldigt speciellt år. I alla fall ena halvår. Inom sex månader så hade vi 4 dödsfall inom familj och nära vänner. Det började med att vår granne på landet helt plötsligt gick bort, han var som en extra morfar då jag och hans barnbarn umgicks konstant på somrarna. Sedan dog min farfar, han hade varit sjuk en längre tid men det kom ganska plötsligt. Två månader senare dog min morfar bara så där från absolut ingenstans, och till sist dog min pappas kusin som vi stod väldigt nära. Ett halvår som blev det värsta möjliga tänkbara, efter detta kunde jag knappt sova om nätterna, vågade inte gå och lägga mig själv, vaknade varje natt flera gånger, gick in till mamma och pappa och väckte dem. Sova borta funkade inte, jag försökte många gånger men det slutade med att jag fick bli hämtad.

Detta höll på i många år, tills det inte funkade längre och läkare och psykolog fick bli inblandade. Jag fick till slut några slags allergitabletter som skulle göra mig dåsig så jag somnade. Anledningen till att det blev som det blev efter alla dödsfall kan jag en idag inte riktigt sätta ord på, men jag tror det har något med själva oron för döden och att någon mer i min närhet ska försvinna helt plötsligt.

Idag kan jag fortfarande känna en viss oro men jag är väldigt tacksam över att sovandet inte är några problem alls längre.

Goliat - Laleh

Som jag tidigare sagt så bodde jag i ett perfekt område. Jag hade jättenära till skolan, hoppade upp på cykeln, rullade ned för backen och så var jag framme. Hemvägen var dock inte lika rolig, uppförsbacke hela vägen. Goliath sjöng vi i princip på varje skolavslutning mina första år i skolan vilket har gjort den låten väldigt speciell. Hela min skolgång har varit oerhört bra, jag har alltid haft mycket kompisar. På rasterna var det nästan bara fotboll och innebandy som gällde, det fanns liksom inget annat. Jag gick på samma skola från f-klass till 6, där klassen splittrades och man själv var tvungen att göra ett val. Jag valde då att gå 7-9 in i Gylle skola, en skola som låg precis bredvid ishallen och där kunde man även gå på hockeyprofil, vilket innebar att det var 1 extra träning i veckan, vilket jag tyckte var helt perfekt. Samtidigt som jag nu hamnade i samma klass som mina fotbollskompisar.

Något som jag alltid gillat är att åka slalom. Vi bodde cirka 15 minuter från Romme alpin. Det blev mycket tid i backen, men inte så mycket som jag egentligen hade velat då det var matcher varje lördag och söndag. Men så fort tillfället gavs var jag i backen med kompisarna, och det var riktigt bra häng där.

Under mitt första U15/16 år fick jag några gånger chansen att åka upp och träna med Leksands damer, vilket jag tyckte var så häftigt. Då jag väldigt ofta under säsongerna innan var uppe och kollade på deras matcher och var ett stort fan. Jag kände flera av tjejerna då jag ibland fick komma ner och hänga lite med de i omklädningsrummet. Det var alltid en dröm för mig att en dag spela i laget. Det var en av spelarna där som var min stora idol och det var Sofia Engström. Hon tog alltid hand om mig och drömmen var att bli lika bra som henne.

När jag skulle börja 9an så var tanken att det skulle vara mitt sista år att spela med killar inför valet av hockeygymnasium. Planerna blev ändrade då jag fick frågan om jag vill vara en av dem ordinarie i damlaget inför säsongen 19/20. Jag tackade såklart ja. Detta innebar dock en ganska stor förändring i mina föräldrars vardag. Utan mina föräldrar, speciellt min mamma, hade detta aldrig gått ihop. Det är ca 40 minuters bilresa mellan Borlänge och Leksand och det körde dom mig varje dag en hel säsong. Mamma satt på samma stol varje träning och jag tror vi räknade ut att hon läst klart ca 45/50 böcker på den tiden. Eftersom pappa ofta jobbade kvällar med hockeyn så blev det oftast mamma som körde. Jag är oerhört tacksam över hur de ställer upp för mig så jag kan göra det jag älskar.

Säsongen 19/20 skulle jag säga hittills var min mest händelserika säsong. Inte bara debutera i SDHL utan några månader senare ta guld i första TV-pucks upplagan med Dalarna. Så efter att ha spelat två säsonger av stålbucklan så gick det över till TV-pucken där vi tog det historiska guldet. Jag ser tillbaka på tiden i dalalaget med glädje, det var höjdpunkten att få åka i väg och samlas med tjejerna och inte minst sista året att avsluta med guld på hemmaplan i Falun.

Veckan efter tv-pucken skulle jag få åka i väg på mitt första landslagsuppdrag, jag hade blivit kallad till U18 landslaget. Något jag inte alls hade förväntat mig då jag var yngre än den årskullen som var aktuell.

Jag kom även med på campen i november den sista innan uttagningen till VM skulle ske. Det var nervöst, förhoppningarna att komma med till VM var såklart jättestora samtidigt som jag bara kunde göra mitt bästa. Några dagar senare kom beskedet att jag hade kommit med och skulle till Slovakien och spela U18 VM. Så över jul och nyår var vi iväg och spelade, vi slutade på en 5 plats och det var en riktigt häftig upplevelse.

Precis innan jag åkte i väg på VM fick jag reda på att jag var uttagen till Ungdoms OS i Schweiz som började en vecka efter vi kom hem från Slovakien. Den resan är bland det häftigaste jag gjort, bo i OS byn, träffa alla från olika länder och även pratat med människor som utövar andra sporter och lära sig lite om det. Det var så mycket mer än bara hockeyupplevelsen. Det gick däremot väldigt bra för oss, vi kom på en andra plats efter att ha torskat finalen mot Japan. Trots förlust var matchen väldigt rolig att spela, det var ca 10 000 på läktaren och alla hejade på japan förutom våra föräldrar som var där. Jag var helt förstörd efter matchen men nu med lite distans så är jag otroligt stolt och tacksam över resan vi gjorde tillsammans och silvret vi fick med oss.

Skolan hamnade ganska mycket efter i denna period och jag missade en hel del. Men jag hade en bra dialog hela tiden och löste allt, något jag lärt mig är att man inte kan ha för höga krav på sig själv inom både skola och idrott, det kommer i slutändan inte ge resultat i något av det.

Sedan var det dags att välja hockeygymnasiet, valet var inte helt givet men jag beslutade mig för att stanna i Leksand. Men efter att ha gått där i ca en månad kände jag att jag inte riktigt var på rätt plats samtidigt som mina föräldrar skulle flytta från Borlänge tillbaka till Stockholm. Jag hade en dialog med Djurgården sedan tidigare och allt föll på plats väldigt smidigt och de tog emot mig med öppna armar när jag tog beslutet att lämna Leksand vilket jag är väldigt tacksam över. Något som var väldigt jobbigt med denna flytt var att lämna mina kompisar i Borlänge eftersom jag växte upp med alla och nu skulle bo så långt ifrån och även ha svårare att hälsa på de eftersom vi inte skulle ha kvar huset i Borlänge. Än idag tycker jag det är ganska jobbigt att inte kunna ses på samma sätt som förut, trots att jag har kontakt med de flesta.

När jag kom till Djurgården flyttade jag in hos min farbror och faster tillfälligt medan mamma och pappa skötte allt med flytten, i och med att jag var tvungen att komma i ordning med skola och hockey och de inte kunde flytta direkt. Jag blev direkt en i familjen och jag kan inte beskriva hur glad och tacksam jag är för dem. Jag fick verkligen en extra familj. Även att komma till Djurgården är något utav de bästa som har hänt. Min tid här har varit helt fantastisk, jag har både vuxit som människa och spelare. Jag har spelat med otroligt bra lagkamrater som hjälp mig att nå nya höjder i min karriär.

Pandemin påverkade hockeyn som allt annat. Ingen publik på läktaren, man visste inte vad som som skulle hända och och mycket blev ställdes in. Inför säsongen 21/22 öppnade det upp sig lite iallafall. Seriespelet och landslaget hade varit i full gång hela året och vi skulle precis åka för att spela U18 VM i Linköping i början av 2022. Men dagen före julafton fick vi ett mejl om att Internationella ishockeyförbundet har beslutat att ställa in VM på grund av corona precis som året innan. Det var många av oss sista men även första U18 VM och mångas dröm blev krossad. Jag minns hur vi skrev i vår lagchatt, hur ledsna och besvikna vi var att nyheten kom så tätt inpå. Självklart går hälsan före och detta var det rätta beslutet där och då, men såklart var vi väldigt besvikna.

Vi hade ingen aning, skulle det bli uppskjutet eller vad händer nu?

Samtidigt som vi hade åsikter om att killarnas JVM var i full gång men vi visste inte då att det någon dag efter också ställdes in. Vi började väldigt snabbt med att se vad andra nationerna tyckte om detta och bara några dagar senare var de möten lagen emellan med internationella ishockeyförbundet för att hitta eventuella lösningar för att spela turneringen vid ett senare tillfälle. Vi lyckades och turneringen blev av, men i stället i början av juni i USA. Personligen var jag otroligt taggad att spela ett VM på hemmaplan men nu är jag bara glad att vi fick spela det över huvud taget.

Vi gjorde en bra turnering, vi förlorade mot USA i semin efter att ha varit i ledning större delen av matchen. Vi förlorade tyvärr bronsmatchen mot Finland och slutade på en 4 plats. Det var en otrolig resa och jag tänker tillbaka på den med stor glädje.

Något jag älskar att göra är att resa, vi har rest en hel del med familjen. Men en resa som var en stor favorit var när vi åkte till Nya Zeeland. Min pappa var förbundskapten för deras damer och var redan där, jag och mamma skulle åka dit för att hälsa på. Jag var lite skeptisk att resa så långt med bara mamma men som tur gick det bra. Det var en väldigt lång resa, vi flög först 6 timmar till Dubai där vi sedan övernattade för att nästa dag flyga 18 timmar till Australien och sedan vidare till Nya Zeeland. Naturen där var bland det häftigaste jag sett, det var alla dess möjliga gröna nyanser. Vi var på både syd- och nordön och klimatet skiljde sig väldigt mycket. På nordön var det mycket varmare än på sydön. Några ställen vi besökte var där dem spelade in sagan om ringen, vi var vid Rotorua som är en stad som har varma svavelhaltiga källor vilket gjorde att det stank som bara den. Sedan åkte vi även en snabb båt som kallas Shotover jet nere i grunda floder mellan bergen och vägen dit var hemsk, man satt i en vinglig gammal buss, vägen var lika smal som bussen och nedanför var det ett flera meter långt stup, en bussresa jag aldrig vill göra om. Men upplevelsen att åka båten var så häftig. Jag spelade även två matcher där, hockeyn där är lite annorlunda då man har killar och tjejer blandat med fler årskullar tillsammans då det inte finns tillräckligt många som spelar.

Hockeyn ligger även ganska mycket efter där, deras damlandslag låg på läger här i Sverige när jag var 13. Jag fick vara med på några pass och var redan då längre i min utveckling än vad många av dem tjejer som var 10 år äldre än mig var.

Mamma Mia - Mamma Mia the movie

Jag och min familj är väldigt nära och något som jag förknippar med vår familj är Mamma Mia. Det är min favoritfilm och jag ville alltid kolla på filmen och lyssna på låtarna när jag var yngre oavsett hur många gånger jag sett och hört de. Jag kan nästa a repliker i filmen och typ alla sånger utantill. Eftersom mina syskon aldrig bott hemma under tiden jag funnits så har det oftast alltid varit jag, mamma och pappa. Vi har ett väldigt speciellt band och de är verkligen mina bästa kompisar. Man skulle kunna tror att det enda vi snackar om är hockey i och med att intresset är så pass stort. Men det är faktiskt väldigt sällan vi gör det, det är bara om jag frågar pappa om lite tips eller om någon speciell situation, annars pratar vi väldigt sällan om våran hockey. Jag har också ett väldigt stort stöd från min brorsa. Vi hinner inte träffas så ofta men vi hörs alltid på något sätt efter varje match och pratar så ofta vi kan. Han är en stor förebild för mig.

Något jag inte har tagit upp är att jag är moster och faster till 3 underbara ungar. Min syster har en dotter och en son, Elvia och Elliot. Jag var sju och nio när de föddes, så jag var väldigt ung. Min syster är den enda i familjen som inte spelat hockey men hon är den som har mest koll på våra matcher och missar inte en enda, jag skulle kunna säga att hon är vår största supporter. I Augusti förra året fick bror en dotter som heter Lilly. Så nu har jag 3 underbara syskonbarn som jag älskar att hänga med. Jag är så tacksam för vår stora familj.

Till sommaren tar jag studenten vilket känns både bra och dåligt. Nu känns det som att livet börjar på riktigt och att man ska ge sig ut och bygga upp en framtid. Jag hade gärna fortsatt vara liten och gå i skolan samtidigt som jag är väldigt taggad på att se vad framtiden har att erbjuda. Som jag känner just nu så har jag planer för collage om ett år. Upplevelsen verkar vara helt otrolig och känns på något sätt dumt att inte ta chansen. Många jag pratat med säger direkt "ta chansen om du får den" så det känns dumt att gå miste om den.

Inför kommande säsong valde jag att stanna i Djurgården vilket känns superbra. Jag hoppas kunna fortsätta ta kliv i min utveckling och bidra ännu mer till laget. En utmaning som kommer att bli nästa säsong, är att jag nu i Maj fick reda på att jag fick diabetes typ 1. Jag måste nu lära mig hur jag ska kunna träna på bästa möjliga sätt tillsammans med diabetesen. Jag vet hur många spelare på elitnivå som redan har drabbats av det och klarar att leva med det utan problem, det kommer att bli en läskig och rolig utmaning. För framtiden hoppas jag att få uppleva ännu mer äventyr och få träffa på ännu fler underbara människor.

Tack för att ni har lyssnat på mig och min historia, hoppas ni har en fin sommar.