• Huvudsponsor

Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Idag 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep
Onsdag Ons 28 September Sep
Lördag Lör 1 Oktober Okt
Söndag Sön 2 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Stella Lindell, Brynäs IF

10 augusti 2022 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur denna sommar är Stella Lindell i Brynäs IF.


Rosa pälsjacka och handväska, ja det var det jag hade på mig när jag var 9/10 år och skulle i väg på hockey cup med killar födda ett år äldre än mig i Tibro. Jag har alltid varit en, ja vad man nu ska kalla det, en tjejig tjej. Många har alltid sagt, hur kan du spela hockey som är så tjejig. Då brukar jag le och säga ”för att det är kul”.

Mitt namn är Stella Lindell jag har precis fyllt 17 år och har nyss gått klart mitt första år på hockeygymnasiet här i Gävle. Nu ska ni få hänga med mig en stund och när jag berättar om min resa hittills. Häng med för nu kör vi!

Förra sommaren gick flytten från enligt mig den tryggaste platsen på jorden. Grästorp. Jag är väldigt tacksam över att jag har fått vuxit upp just där. 300 meter till skolan och 500 meter till ishallen. Cykeln över järnvägen och framme hos en kompis.

I ett hus med stor gräsmatta växte jag upp tillsammans med min mamma Anna och pappa Carl. Två år efter att jag var född, så kom min lillebror Stig. Ja, precis Stig heter han. Mamma har berättat att när vi var ute på promenad så kunde folk komma fram och vilja kolla på min nyfödde lillebror, när de hade tagit sig en kik i vagnen så kollade det ned på mig där jag satt på min röda cykel och frågade.
-– Vad heter lillebror, Stella?
– Stig svarade jag stolt De tittade då upp på mamma och sa, vad heter han egentligen.?
– Ja han heter Stig, sa mamma glatt. Namnet Stig har min lillebror fått eftersom att både mammas och pappas morfäder bar namnet Stig.

Personligen skulle jag kunna tänka mig en bättre uppväxt. En trygg och stöttande familj och släkt som alltid stått mig väldigt nära och det enda negativa med flyttet till Gävle är just att distansen mellan oss blivit längre. Men på något sätt har vi omöjligt nog kommit varandra ännu mer nära.

Jag har även haft mycket kompisar, många olika sorters kompisar. Kompisar från hockeyn, fotbollen, skolan osv. Och jag tror det har gjort att jag idag har många olika intressen utanför hockeyn. Laga mat, baka och vara kreativ men även att jag än idag gillar att umgås med många olika typer av människor som är olika mig själv.

Utmaningar ja, det har jag alltid tagit mig an och jag har heller aldrig varit rädd för att testa nya saker Just detta har har många gånger lett till att min mamma Anna har fått köra mig till vårdcentralen eller till röntgen i Lidköping. Allt från försök till att göra bakåtvolt från en kulle eller balansera på utsidan av en studsmatta.

Det är många gånger jag fått höra att jag är lik min pappa Carl i sättet att vara och se på saker. Positiv och orädd men framför allt väldigt tävlings inriktad…för jädrar vad kul det är att komma först i mål eller skjuta flest skott i krysset.

Min pappa är enligt mig den absolut bästa förebilden man kan ha. Han har ett tålamod som ingen annan och ger alltid 100%. Av honom har jag lärt mig att alltid ha ett leende på läpparna och se positivt på saker och ting. I vår familj har vi alltid haft ett signum som lyder ungefär såhär ”är du trött och grining visa inte det utan spela pigg och glad”. Detta är dock inte alltid så lätt när mamma bad mig packa upp träningsväskan efter en förlorad bortamatch i Malmö när sängen väntade. Tack så mycket för det, för att det har många gånger hjälpt mig när det varit lite bajsmacka istället för räkmacka som min pappa brukar säga.

Hockey har varit med mig i hela mitt liv. Min pappa köpte mina första skridskor innan jag ens kunde gå. Det var ett par gråa skridskor med röda spännen. Min mamma och pappa kämpade i början med att få oss att vilja gå på Grästorps hockeyskola. De har berättat att det var svettigt att både tvinga på mig och min bror overaller och skridskor. I början fick det säga ”åk till reklamskylten där på andra sidan sen får ni fika”.

Men för varje lördag gick det lättare och lättare. Vi träffade familjekompisar och åkte med deras barn. Efter isen stod mamma som alltid med lite fika. Varmchoklad och bulle.

När mina år i hockeyskolan var slut bildades GIK:s team 05 lag.
Och jag minns när vi spelade vår första cup. Det var Billys cup i Lidköping, vi spelade smålagsspel på den stora bandy isen. Innan första matchen var det lag foto, jag kommer ihåg att jag kände mig som ett proffs och har än idag kvar bilderna. Jag kan dock meddela att jag nu bytt ut den poseringen.

Team 05 har inte direkt varit kända för att ha så många spelare. Oftast hade vi bara två fulla femmor till match. Detta resulterade i att alla alltid fick spela. Och detta ledde till att alla fick sin viktiga roll i laget. Fördelen med ett lag med få spelare var att vi fick tight grupp. Vi fick också mer tid för individuell coachning och utbildning på isträningarna. Trots få spelare så var vi ett väldigt bra lag. Vi förlorade väldigt sällan.

Jag har alltid känt mig hemma i Grästorps ishall. Alltid välkommen och alltid respekterad. Utseende mässigt var jag en tjej men ändå alltid en av dom. Så ett stort tack till alla gamla tränare och lagkamrater. Ni har gav mig goda förutsättningar för att utvecklas som hockeyspelare och även som individ.

För mig har det inte alltid varit självklart att jag skulle bli hockey spelare. Jag tyckte så många saker var roligt. Jag red, dansade, spelade fotboll och hockey. När jag blev lite äldre så fick mamma och pappa sätta sig ned och prata med mig.

Vi diskuterade att mitt schema var lite väl tight med alla aktiviteter. Det här var inte för att på något sätt begränsa mig utan för att hjälpa mig. Där och då var det såklart självklart att det var dansen och ridningen som gick bort.
Någonstans hade vi nog alla förstått redan från början att någon duktig ryttare eller dansare skulle jag inte bli. Men stort tack för alla som skjutsade och körde mig i ur och skur, tack till min farmor som alltid körde och hjälpte mig i stallet. Tack för att ni stöttade mig i det som jag tycket var roligt där och då.

Med detta vill jag passa på att tipsa om att hålla på med flera olika sporter så länge som möjligt. Det finns många fördelar både fysiska och sociala. En av dem är att du får med dig mycket erfarenheter genom att vara en del av olika typer av grupper.

Att utöva olika sporter ger dig mångsidig träning vilket utvecklar färdigheter såsom smidighet, koordination, balans, uthållighet, styrka. Efter mina val av sporter så började jag åren därpå ta både hockeyn och fotbollen lite mer på allvar Träningen började ge resultat och jag utvecklades. Säsongen 18/19 kom jag med stålbucklan.

Det året spelades turneringen i Ljungby. Jag kommer ihåg att jag var väldigt nervös. Det gick bättre och bättre för mig under turneringen och i slutet fick jag mycket förtroende. Efter den turneringen kom jag hem med en inställning jag tidigare inte haft. Under turneringen hade jag sett så otroligt många grymma tjejer och jag ville bli en av dem. Det blev min morot, att året därpå vara en bättre hockeyspelare än innan. Jag började träna mer is, tränade kondition och klubbteknik. Jag gick på ett läger i Nyköping som heter CHS. Där jag bara på någon vecka fick mer skills som hockey spelare.

När säsongen drog i gång fick jag mer speltid i damlaget Trollhättans HC, hockey var roligare än någonsin. Att börja spela mer med tjejer men att fortfarande träna varje dag med killar var en perfekt kombination för mig.

När jag tänker efter har jag aldrig haft någon så kallad stor idol. Jag har i stället sett upp och blivit inspirerad av folk i laget eller motståndare. Det är många gånger jag stått i bakom någon i kön till en övning på isen och granskat. Sett detaljer och försökt att efterlikna det. Än idag är det mitt största tips för att utvecklas. Du lär genom att lyssna, göra och betrakta.

Precis innan sommarlovet det året valde jag att sluta i fotboll. Efter att jag blivit skjutsad av en killkompis och även tidigare lagkompis på pakethållaren. Detta var precis dagarna innan sommarlovet och vi var påväg tillbaka till skolan från golfbanan i Grästorp. Där vi haft friluftsdag. Dessvärre slutade färden med tio stygn i hälen efter att jag lyckats fått in hälen i cykelhjulet.

Att vara borta i två månader från all idrott var tufft för mig. Efter att ha missat hela den fotbolls säsongen kändes det helt rätt att nu satsa helhjärtat på hockeyn När min häl hade läkt så visste jag att hockeyn verkligen är det jag brinner för. Säsongen 20/21 blev Trollhättans damlag en ny förening. Trollhättefallens HC, där valde min pappa att ta en roll som assisterande tränare. Jag hade aldrig haft min pappa som coach innan, men det kändes helt naturligt. Jag utvecklades mycket under den här säsongen både på och utanför isen som spelare.

Jag hade under något år funderat på att gå på hockeygymnasiet. Det var nu dags att skicka in ansökan till fyra gymnasier här i Sverige. Jag hade under säsongen varit i väg och provtränat hos några klubbar. Det här var dock under pandemin så jag kunde inte besöka alla klubbar jag ansökt till.

Men så kom mejlet till pappas inkorg. Avsändare Erika Grahm Brynäs IF.

WOW, tänkte jag. Erika hade jag bra koll på jag hade både läst hennes bok ett par gånger och lyssnat på många av hennes intervjuer. I mejlet hade de bjudit in mig samt några andra tjejer till tryout i Sandviken. En av mina närmaste kompisar Felicia Frank hade även hon fått mejlet.
Skönt tänkte jag, då känner jag någon!

Jag och min familj åkte tillsammans upp med bilen. Efter 45 mil slog vi igen dörrarna och klev i Sandvikens ishall. Jag och Felicia tog plats bredvid varandra inne i damlagets omklädningsrum. I en timme var vi på is. Jag kan inte komma ihåg att jag var särskilt nervös. I alla fall inte på isen.
Efter träningen besökte vi en av gymnasieskolorna här i Gävle. Borgarskolan. Som även är den skolan jag valde att söka till. Efter besöket på skolan drog vi till Monitor ERP arena och käkade lunch. Jag och Felicia var redan helt sålda på lunchbuffén som serverades. Där fanns allt man kunde önska!
Efter att lunchen var det dags att besöka omklädningsrummet. Det var nog ingen som inte blev lite starstruck. Stalder, Meixner, Marazova osv osv. Efter dagen var det mycket intryck som skulle falla på plats. Jag var helt slut och somnade i bilen på väg hem med en härlig känsla i kroppen.

Det blev nyår och efter mycket fram och tillbaka, med plus och minuslistor listor föll valet solklart på Gävle och Brynäs IF. När jag hade summerat helheten med alla förutsättningar och möjligheter var valet enkelt. Så på nyårskvällen skickade jag iväg ett sms till Erika där det stod att jag skulle bli Gävlebo till hösten.

Så äntligen blev det augusti och skåpbilen fylldes med alla mina grejer. "Det är helt otroligt Stella vad grejer du har", sa pappa och torkade bort svetten i pannan.
Men jag hade sett till att samla och paxa snygga möbler i exempelvis farmors hem.

Hela sommaren och vägen upp till Gävle hade känts som en evighet. Jag var så sugen och taggad på att bara få dra i gång med vardagen.

Fystester, träningsmatcher, gympass och vanliga isträningar, säsongen var ingång! Allt var så fruktansvärt kul och efter jobbet i hallen längtade jag redan efter nästa träningspass. Skolan började och allt flöt bara på. Jag fick lära mig att planera tiden väl för att få vardagen att fungera. Att bo själv kräver en del utöver att man ska gå i skolan och samtidigt prestera på topp i sin sport. Efter som vi har haft hyfsat tidiga träningar så har vi under hela säsongen fått lov att gå tidigare från sista lektionen. Men som Liuansvarige Jonas Liw säger ” du slipper inte skolan, du missar den”. Det citatet har varit med mig hela året och jag har många gånger suttit på bussen påväg till match och tagit igen missade skoltimmar.

Jonas samt Erika ska ha ett stort tack för vad ni underlättat för oss unga under hela säsongen. Dem har pratat med skolan när vi missat för mycket och alltid brytt sig om oss när det vetat att det varit mycket med både skola och hockey.
För när säsongen är igång så går dagarna snabbt och ibland önskar jag att det i alla fall var 30 timmar på ett dygn. En vanlig dag under mitt första år i Gävle har ofta startat med träning innan skolan. Därefter tar vi cykeln till skolan och är där några timmar. Vidare från skolan direkt till hallen där det alltid finns mellanmål att äta. För mat ja det är något som man verkligen behöver för att orka när man går på idrottsgymnasium. Efter mellanmålet byter vi om till träningskläder för ett pass i gymmet. Efter gymmet är det is. Efteråt snabbt i duschen för att ta sig hem och laga lite mat eller värma på en matlåda från mormor. Och om jag har några läxor försöker jag orka med att läsa lite på dem. Innan jag kastar mig i sängen för lite sömn. Men jag är väldigt glad över att få ha kommit till Brynäs IF där möjligheterna för att lyckas är oändliga samt att jag har under hela säsongen haft de bästa förebilderna att ta efter och lära mig av i min vardag.

I början av säsongen hade jag förväntat mig att inte få så mycket speltid i SDHL-laget. Jag hade ställt mig in på att det var en säsong där större delen skulle vara att få titta och lära. Och sedan spela matcher med division 1 laget Sandviken.
Så blev inte fallet och det är jag ödmjukast tacksam över för oj vad jag har lärt mig. Både som person och hockeyspelare. Jag vill även tacka Henrik Glaas som var min tränare i både LIU och i damlaget förra säsongen.

Jag kommer alltid minnas när jag gjorde mitt första mål i SDHL- det var 1-0 målet mot Djurgården i Hovet. När jag kom in i båset tittade Glaas på mig och sa ”Välkommen till ligan Stella”

Under säsongen har jag även fått chansen i både U16 och U18 landslaget. En dröm som funnits länge. Att få låna den finaste tröjan av de alla. Den blågula.

Att träna och tävla med de bästa i min ålder är bland det roligaste som finns. Senast var jag i väg i USA för att spela U18 VM med ett helt fantastiskt lag och ledarstab på alla sätt och vis, en upplevelse som jag kommer bära med mig länge. Nästa säsong hoppas jag att även få packa med mig ännu ett U18 VM i min ryggsäck och bära med mig i min hockeyresa. Jag drömmer om att så småning om få göra debut i damkronorna och få en större roll i Brynäs damlag. Och för att nå den drömmen så är jag just i fullgång med att göra en grym försäsongsträning som förhoppningsvis ger mig goda förutsättningar inför kommande säsong. Hoppa, springa, lyfta. Men det blir även en hel del skotträning på rampen med min kille Albin för skott och klubbtekniken, ja det är något som jag verkligen vill utveckla som hockeyspelare till nästa säsong.

Enligt mig har min resa bara börjat och jag är så spänd på vad för nya utmaning och erfarenheter som väntar. Så ett stort tack för att ni ville lyssna på min resa hittills!

Glada miner smittar men glöm inte det gör sura också.
Allt gott Stella