• Huvudsponsor

Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Idag 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep
Onsdag Ons 28 September Sep
Lördag Lör 1 Oktober Okt
Söndag Sön 2 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Linn Peterson, Luleå/MSSK

17 augusti 2022 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur denna sommar är Linn Peterson, Luleå/MSSK.


Klockan var nästan 22.00 när min telefon ringde. Det stod ”Big Mama” på mobilskärmen och direkt när jag ser det slås jag av en ganska olustig känsla. Mamma brukar aldrig ringa så sent på en vardag. Och inte på helgen heller för den delen. Jag hade strax innan kommit hem från ishallen där Luleås herrar hade mött Djurgården. Den där olustiga känslan gjorde att jag svarar på samtalet från mamma trots att jag inte var speciellt sugen på att prata i telefonen klockan 22 på kvällen.
”Hej…ehhh…. Okej… jag vill att du sätter dig ner” säger hon…. Redan när jag hör min mammas röst förstår jag att något inte står rätt till. Sen säger hon något som jag vet att man varken inte vill höra eller säga till någon….”Polisen har hittat pappa död".
Oavsett vem du är som lyssnar så är du välkommen hit, mitt namn är Linn Peterson och detta är min historia.

Musik
Syml - Girl

Jag är 28 år gammal och uppväxt i den lilla staden Mariestad som ligger vid Sveriges största sjö, Vänern. Mariestad kan säkert för många förknippas med Mariestad öl eller Kling Glass, andra förknippar Mariestad med ishockey somliga med innebandy och några tänker säkerligen på Göta kanal. Mariestad är en liten småstad där alla känner alla. En liten idyll där du måste vara väldigt uppmärksam när du passerar för 3 blinkningar senare är du förbi…
För mig är Mariestad hemma. Tryggheten, lugnet och platsen där min familj bor på. Jag växte upp med min mamma Lilian, min pappa Niklas, min storebror Simon och min lillasyster Ellen. Vi har bott på lite olika ställen i Mariestad. Från huset i Leksberg till radhuset i Högelid och sen till det fina gula huset i radbyn. Jag och mina syskon har alltid haft tak över huvudet och mat på bordet.

Jag har egentligen aldrig reflekterat över min uppväxt förens jag har blivit äldre.
För oss var det normalt att dörren till våra föräldrars sovrum var stängd större delen av pappas lediga tid från sitt söndag-torsdag arbete i Norge. Vi undrade aldrig varför, utan det är inte förens jag har blivit äldre då jag har förstått innebörden av den där stängda dörren.
Min bror Simon är två är äldre än mig. Han är en person som jag verkligen har sett upp till genom åren och det gör jag fortfarande. Han är en av de snällaste personerna som går runt i ett par skor och han är just anledningen till att jag började spela ishockey. Jag vet att han tyckte att jag var skitjobbig när jag hängde efter honom när han skulle spela streethockey med sina kompisar tills solen gick ner. Jag var till slut nästan alltid med min bror när han spelade på gatan med sina kompisar. Och det var där någonstans bland alla sena kvällar på Tranbärsvägen jag också ville börja spela ishockey, precis som min bror och hans kompisar. Jag fick till en början inte börja spela hockey för min mamma, utan hon tyckte det var en bättre idé för mig att börja i konståkning. Eftersom jag inte fick spela hockey blev det alltså konståkning istället. Det gick inte länge förens en av ledarna i konståkningen sa till min mamma att det var nog bättre att skriva över mig till hockeyns skridskoskola istället. Jag hade tydligen en väldigt oglamorös stil för att hålla på med konståkning.
I och med detta så höll inte min karriär inom konståkning på så vidare värst länge eftersom jag blev inskriven i hockeyn skridskoskola istället.

När jag var yngre spelade jag också fotboll i Mariestad. Jag spelade först med killarna innan jag gick över till en förening med enbart tjejer. Jag var en blond vänsterfotad tjej som älskade att spela fotboll oavsett om jag spelade med killarna eller med tjejerna. Min stora idol var Kim Källström.
I mitt fotbollslag bland killarna fanns en tjej till, hon hette Moa. En dag berättade Moa för mig att hon skulle börja spela hockey. Moa frågade även mig om jag också ville följa med och prova på. Att spela hockey var ju något som jag hade velat göra så länge men jag fick ju inte för mamma eftersom min bror redan spelade. Jag tror hon sa nej eftersom hon insåg hur mycket skjutsande och fixande det skulle bli om både jag och min bror skulle spela.
Vår mamma har större delen av min och mina syskons uppväxt tagit hand om oss på egen hand eftersom under veckorna har pappa varit iväg på jobb. Jag förstår henne verkligen nu när hon säger att det var ett pussel att få ihop med 3 barn och en massa olika fritidsintressen. Jag och min kompis Moa började i Björnligan som det hette då och jag blev från första stund helt såld på sporten ishockey. Hockeyn blev och är fortfarande min frizon. Min trygga plats och mitt gömställe. Utöver fotbollen och hockeyn så ville jag även börja på judo när jag var yngre. Tillsammans med min kompis Martin från skolan så började vi alltså på judo. Jag minns att jag hade röda Pokémon strumpor och Martin hade blå. Jag var bara på judo en gång för jag blev kastad i mattan ganska rejält första gången och efter det ville jag inte fortsätta.

Mariestad BoIS hockey team 94, mitt lag, mina kompisar. Vi var inte så många i vårt lag, så vi blev ett gäng som höll ihop i ur och skur från Björnligan och upp till U16. Vi blev en familj. Moa slutade efter ett tag med hockeyn men jag fortsatte.

Jag älskade att spela hockey och det gör jag fortfarande. Det blev liksom min första stora kärlek
Tränaren för detta lag var Jörgen. Folk som känner Jörgen vet att han är en väldigt passionerad människa som verkligen brinner för det han gör. Du kunde liksom höra från utsidan av Katrinhallen ifall vårt lag var på isen eftersom han skrek så mycket. Trots sitt ekande skrik så blev han vårt lags trygga punkt och så även min.
Jag är så otroligt stolt och evigt tacksam för att jag har Jörgen i mitt liv och jag har så mycket att tacka honom för.

Musik
Larz-Kristerz - Hjärtat bankar

När jag var 16 år valde jag att flytta till Leksand för att spela hockey och gå hockeygymnasiet. Såhär i efterhand var det ett utmärkt val för mig både personligen men även som hockeyspelare. Jag fick redan som 16-åring chansen att spela i Riksserien som det då hette. Idag heter ligan SDHL. Leksand bestod redan då av väldigt många spelare som höll otroligt bra nivå. Under min första helg i Leksand åkte vi till Malung på något slags upptaktsläger. Såhär i efterhand skulle jag väl mer säga överlevnadsläger. Väl på plats i Malung blev laget uppdelat i mindre lag. Informationen innan vi åkte dit var ganska luddig, vi hade mer eller mindre fått en packningslista på ”bra att ha saker” att ta med oss.
Vi fick innan vi gav oss ut i skogen med oss bröd, mjukost, fil och frukt. Tillsammans med detta fick vi en presenning och en ryggsäck med tegelstenar att konka runt på + två st kartor över Malungsskogen. Och det var där det började det… överlevnadslägret i Malung i dagarna tre. Totalt 11 mil vandring och 3 mil paddling. Vi sov under bar i himmel i skogen utan att knappt veta vart vi befann oss. Vi var otroligt många som inte alls var vana vid skogen och nu skulle vi alltså mer eller mindre leva utomhus i tre dagar.
Vi tog oss runt och alla kom tillbaka till Leksand levandes som tur var. Där och då kändes det som att vi skulle dö där ute i skogen, och snacka om att vi blev satta på prov. Såhär i efterhand pratar vi fortfarande om det där lägret i Malung.
Jag representerade Leksands IF i 5 år. Jag hade en väldigt fin tid i föreningen och jag har verkligen vänner för livet från den tiden och än i dag när jag åker in i Leksand så känns det nästan som att komma hem.
Jag valde efter många om och men att lämna Leksand. Jag kände att jag behövde göra något nytt eftersom jag stod och stampade lite, jag kom liksom inte framåt nått mer. Ny klubbadress för mig blev Brynäs IF. Jag hade ett roligt och bra år i Gävle och Brynäs. Jag fick fint förtroende och det var lite där det började komma igång igen efter att jag stampat i Leksand föregående år. Vi åkte ut i kvartsfinalen i slutspelet det året. Jag trivdes okej men inte tillräckligt för att vara kvar. Jag flyttade hem till Mariestad igen efter säsongen och funderade på vad jag ville göra. Jag visste att jag ville spela hockey men jag visste inte vart. För mig är det viktigt att både det sociala och hockeyn klaffar.
Luleå blev Svenska Mästare det året. Och det blev även min nya klubbadress.
Efter att dåvarande tränaren Fredrik Glader tog kontakt med mig så dröjde det inte länge innan jag bestämde mig för att det är där jag vill spela. Och det beslutet har jag inte ångrat en sekund.
Luleå har sedan deras intåg i svensk damhockey vart loket inom damhockeyn och jag är otroligt stolt över att jag får representera klubben.
När jag fick chansen att signa för Luleå kände jag verkligen att jag fick chansen att tävla och träna på daglig basis inom min idrott med spelare som jag anser är och var spelare av yttersta eliten.
Luleå bestod av spelare som bland annat Emma Eliasson, Emma Nordin, Michelle Karvinen och Jenni Hiirikoski. Spelare som har det där lilla extra. Spelare som trots sin stjärnglans eller hur jag ska utrycka mig ändå står väldigt stadigt på jorden med båda fötterna.
Jag spelade med snudd på min bästa hockey mitt första år i Luleå under Fredrik Gladers styre, han fick mig att utvecklas som spelare något enormt. Han hjälpte mig bli en mer komplett ishockeyspelare. Fredrik är extremt kunnig och jag är tacksam över att han verkligen gav mig chansen.
Vi vann serien med nästan 20 poäng det året och det var upplagt för succé. Men det blev istället fiasko.
Jag hade som sagt en väldigt bra säsong i ryggen precis som hela vårt lag. Det kändes som det verkligen var vårt år. Jag hade så länge drömt om att få bli svensk mästare och jag kände verkligen att nu har jag min stora chans att äntligen få vinna mitt efterlängtade SM-guld som jag så länge hade drömt om.

Med fem dagar kvar innan vi skulle gå in i kvartsfinalserien mot Brynäs så ringer min mamma och berättar att vår pappa har dött
Istället för att spela ishockey så sitter jag istället med mina syskon på Fonus i Mariestad och bestämmer vilka låtar som ska spelas på vår pappas begravning.
Vår resa tog ganska oväntat slut i semifinalen mot HV71 efter straffar.
Jag bestämde mig för att inte spela hockey något mer efter det där uttåget mot HV71.
Jag behövde en paus. Få läka. Andas. Jag visste inte ens om jag någonsin skulle spela hockey igen. Innerst inne kändes det ändå mer som en paus, men som sagt jag visste inte. Och jag ville ge det tid. Just där och då kunde jag inte fortsätta. Jag var alldeles för vilsen för att ens kunna tänka. Jag tog beslutet att flytta hem till Mariestad igen. Hem till min familj som nu hade förlorat en stor del.

Musik
Rear View - Hometown Marie

Pappa….det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för dig. Du har missat så mycket på tiden som du inte levt med oss.
Min pappa dog 54 år gammal.

Han hade på något sätt kämpat klart. Pappa hade sen många år tillbaka levt i missbruk
Ett missbruk av alkohol som åt upp honom inifrån och ut.
Jag vet hur det känns att sitta med en klump i magen när varje högtid faller in och fundera över hur det ska gå just idag. Eller när jag får frågan från min kompis som jag tagit med hem efter skolan varför min pappa ligger och sover mitt på dagen.
Jag vet hur det känns att leva i en familj där missbruk är ett problem. Jag lider och känner med alla barn där ute som behöver leva i det. Det är inte lätt, jag vet det.
Jag visste att ju längre tiden gick med pappas relation till alkohol att det en dag skulle bli hans död. Jag önskar att jag hade fått en förvarning över att han levde på lånad tid. Att jag hade fått chansen att säga hej då eller säga att jag älskade honom en sista gång.
Med jämna mellanrum hör jag folk säger att ”man väljer inte sina föräldrar”, och det är ju väldigt sant. Jag hade valt mina om och om igen.
Med lite distans till min pappas död önskar jag att jag visste att jag bara skulle få 23 år med honom. Jag antar också att det är det som är själva tjusningen med livet att man måste leva det för man vet aldrig när det kan det vara försent.

Jag höll upp från hockeyn i nästan ett år. Saknaden och längtan blev alldeles för stor till slut. Jag var ju trots allt, inte riktigt klar.
Jag jobbade, tränade, reste, hade tråkigt, umgicks med vänner och familj det året jag inte spelade. Jag gjorde precis vad jag behövde för att kunna andas igen.
Under våren då jag precis hade slutat spela hockey så köpte jag även min pappas lägenhet och renoverade. Det blev som en terapi i min sorg av honom. Idag har jag sålt den lägenheten. Såhär i efterhand blev den väldigt fin och jag är glad över att jag gjorde det, på något sätt kände det som han levde med mig på något vis.
Precis som jag sa så kände jag som sagt att saknaden efter hockeyn blev lite för stor. Jag kontaktade själv Fredrik Glader igen som fortfarande var tränare i Luleå och undrade ifall det fanns en plats över till mig. Och det gjorde det. Jag ville spela hockey igen och jag ville göra det till 100%. Och då känns verkligen Luleå som det enda alternativet för mig. Luleå tog emot mig igen och jag var och är än idag så tacksam över att de hade plats för mig.

Jag har idag spelat över 300 matcher i SDHL
Jag har representerat anrika föreningar. Jag har vunnit 3 SM-guld. Representerat Sverige i ett olympiskt spel. Jag har varit på ställen som jag aldrig skulle åkt till om jag inte hade spelat hockey. Jag har fått vänner för livet. Allting tack vare sporten ishockey.
Jag ska nu gå in på min 6e säsong i Luleå Hockey. Vi blev svenska mästare i våras. Vi var totalt uträknade i en hel säsong. Vi var inte längre jagade utan det var vi som jagade. Vi hade en ganska turbulent säsong med mycket skador på många spelare. Och jag var en av dem. Jag hade sedan många år tillbaka brottats med ganska allvarliga smärtor i min rygg. Jag hade diskbråck sen några år tillbaka som blev bara värre och värre under våren och sommaren. Det gick så långt att jag inte längre varken kunde sitta, gå eller sova om nätterna. Den enda utvägen var operation. Beslutet om att göra en operation togs i juni förra året. Sen var det bara att vänta…. I slutet av september låg jag där på operationsbordet med rädslan av att inte kunna gå igen.
När jag vaknade upp från operationen var jag kvitt mina utstrålningar i mitt ben. Och jag kunde gå.
Damkronorna hade OS-kval i Luleå senare i november förra året och jag visste sedan länge att det var bara att glömma att försöka ta en plats till OS-kvalet.
Jag har sedan jag såg Maria Rooth skjuta Sverige till OS final drömt om att få representera Sverige i ett olympiskt spel. Jag visste någonstans att tiden för mig var knapp i och med att spelen skulle avgöras i februari och jag var nyopererad i slutet av september.
Jag har sedan min operation följt min rehab till punkt och pricka. Jag skulle spela OS i februari, det var min morot och mitt stora mål för säsongen.
Jag spelade min första match för säsongen mellan jul och nyår. Jag var tillbaka på isen igen efter 9 månader och jag är glad över att jag kämpat mig tillbaka. Det var min första smärtfria match på nästan 4 år.
Jag blev också efter ett flertal återbud till OS truppen pga Covid, uttagen till OS turneringen i Peking i Februari. Förra säsongen spelade jag totalt 12 seriematcher, 12 slutspelsmatcher och en OS-turnering. Lägg där till timtals med rehab efter en ryggoperation. Det har varit intensivt. Men värt allting.

Här kommer vi, Luleå Hockey, the underdogs. Det var så vi sa, mest egentligen på skämt eftersom vi var så uträknade av så många. Brynäs skulle mer eller mindre stänga igen godisaffären och ta med sig guldet hem. Erfarenheten vår grupp besitter gjorde att vi vann. Vi var bäst när det gällde. Vi pallade trycket när det blåste som mest. Vi blev svenska mästare i våras i match 5 i Gävle. Det var fullsatt med folk som inte hejade på oss.

Idag är jag 28 år gammal, jag älskar fortfarande att spela hockey precis som när jag var liten. Hockey är bland det bästa jag vet. Jag vet inte hur länge jag kommer att spela, men jag tänker njuta tills den dagen jag beslutar mig för att inte spela mera.
Jag har upplevt så många saker som jag är väldigt stolt över. Jag har träffat människor som jag idag kan kalla mina vänner. Idag spelar jag hockey på en plats där förutsättningarna för en kvinnlig hockeyspelare är otroligt bra.
Jag är stolt att få representera klubben. Att få spela inför våra fans och att känna deras stöd i ryggen.
Jag har bott i Luleå i 5 år, staden där jag träffat människan som jag vill spendera resten av mitt liv med.
Jag har fått jaga drömmar i 5 år här. Nu ska jag snart påbörja mitt 6e år i föreningen med blicken inställd på ännu ett guld. Jag kan förhoppningsvis snart få bukt på mina ryggproblem som fortfarande stör mig i min vardag och i mitt idrottande.

När jag var liten ville jag bli fågelskådare eller flygvärdinna. De ambitionerna har jag inte riktigt kvar längre. Den dagen jag slutar spela hockey vet jag inte vad jag vill arbeta med. Jag har som nyårslöfte sagt till mig själv att jag ska börja fundera på vad jag vill göra när jag blir stor. Jag har inte kommit på något ännu. Jag vet bara att jag vill arbeta med något som inte gör mig uttråkad.
Till sist vill jag enbart säga till er som lyssnar…. Våga prata med någon ifall ni inte mår bra. Våga prata om jobbiga saker även om du känner skam eller skuld.

Tack till ni som har tagit er tid att lyssna på min historia. Jag önskar er en fin sommar och ta hand om er och var rädda om varandra.
Livet går inte i repris.

Musik
Fireboy DML - Need You