• Huvudsponsor

Söndag Sön 19 September Sep
Onsdag Ons 22 September Sep
Fredag Fre 24 September Sep
Lördag Lör 25 September Sep
Söndag Sön 26 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Lördag Lör 2 Oktober Okt
Söndag Sön 3 Oktober Okt
Lördag Lör 9 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Josefine Holmgren, Djurgårdens IF

23 juni 2021 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Först ut är Josefine Holmgren, Djurgårdens IF.


Att få se tjejer lira förändrade min syn av sporten hockey
Året var 2006, jag var 12 år gammal och satt i soffan tillsammans med min pappa hemma på Vretgatan i Skutskär och tittade på mitt första Olympiska spel. Det var hockey på tv:n. Damer som spelade hockey, på TV. Beroende på hur gammal du är som lyssnar så kan jag berätta att det var sällsynt på den tiden. Där satt jag, ivrig och exalterad framför den stora ljusa skärmen. Att få se tjejer lira förändrade min syn av sporten hockey. Jag trodde att jag skulle behöva sikta mot NHL för så kallade större turneringar, för damer som spelade hockey fanns inte inom synhåll för mig under min uppväxt. Matchen som spelades var Sverige mot USA i Turin och ni som kommer ihåg bragder, så var detta en av de större inom vår idrott. Sverige vann i semin på straffar och gick till en historisk final. Finalen i sig var inte riktigt den som var prio för mig, utan jag var så sjukt imponerad över 2 spelare som hade tagit plats i truppen som 16-åringar. Det var Emma Eliasson och Pernilla Winberg. Där och då väcktes en tro och ett driv om att jag, lilla Jossan om 4 år också skulle ta en plats som 16-åring i truppen som då skulle till OS i Vancouver. Jag minns så väl att jag sa med stor förtjusning:
-Pappa, när jag är 16 år ska jag också spela OS. Med facit i hand så var jag vid den åldern inte i klass att utmana om en OS plats, men drömmen, den levde vidare och jag skulle verkligen till varje pris ta en plats till OS någon gång under min karriär. Som sagt, till varje pris… Mitt namn är Josefine Holmgren och du är varmt välkommen till mitt sommarprat som kommer bli fylld av hopp, pannben, förtvivlan och brutal ärlighet. Så sätt dig till rätta för nu kickar vi igång.

Musik
Tom Petty and the heartbreakers - Learning to fly

Jag tycker vi börjar denna historia i lilla metropolen Skutskär. ”Bandy-meckan” utanför Gävle som många associerar samhället med. Där växte jag upp. Fina, lilla Skutskär. För 28-år sedan på påskdagen den 11 april, 3 veckor för tidigt än beräknat, äntrade jag min familj som består av mamma Camilla, pappa Mikael och min 3 år äldre bror Alexander. Vi bodde på en väldigt lugn gata i en vit enplansvilla med blåa knutar. Eller ja, lugn kanske man kan kalla den tills alla kompisar runt närområdet började plinga dörr hos varandra för att styra spontanidrott. Jag, som ensam tjej i kompis skaran, var alltid inräknad och tillfrågad att vara med. Det var som naturligt och inget konstigt. Mina kompisar som så oftast var killar i dessa sammanhang, gjorde aldrig skillnad eller betedde sig annorlunda mot mig för att jag var tjej. Jag var en i gänget och en som tog min plats utan att be om ursäkt. Människor utifrån såg mig även som en väldigt driven, stark och målmedveten fläkt som visste exakt vad hon ville och gjorde allt i sin makt för att vinna, i alla aspekter. Jag fick även höra väldigt ofta som ung hur stark och modig jag var från folk. Det spelade ingen roll vad det gällde. Idrott, stå först i matkön i skolan eller sällskapsspel. Allt var av intresse, men att vinna i grupp med andra har alltid varit min passion och kanske speglar det rätt väl i att jag nästan enbart utövat en hel del lagidrotter under min uppväxt. Hockey, innebandy, bandy, fotboll, handboll och gymnastik. Det blev mycket idrott som ung, men alla dessa idrotter gav mig nånting, på sitt sätt. Som att lära mig samarbeta med andra, killar som tjejer och även bli frälst i känslan av den glädje att utvecklas i grupp. Jag spelade hockey, bandy och innebandy med killar som var ett år äldre samt fotboll och handboll med tjejer. Gymnastiken den blev en väldigt kort och inte så omtalad sejour. Det är faktiskt den enda individuella idrotten jag någonsin utövat på riktigt. Där var jag ingen direkt klippa och det kan ha att göra med att jag tyckte det var tråkigt att inte få uppnå saker tillsammans med andra på samma vis. Kontrasten av både idrott och miljöer var väldigt givande med tanke på att man umgicks mycket med olika människor och kunde lära sig av varandra. Tyvärr måste jag säga att mycket kom emellan flera av idrotterna längs årens gång när träningsbelastningen ökade och för att inte tala om privatlivet med skola i spetsen som också ökade. Plötsligt så var jag framme vid det berömda valet: Vad var egentligen roligast? Jag slutade med idrotterna en efter en och vid 15-års ålder gallrade jag ut de sista sporterna, fotboll och handboll, för att satsa helhjärtat på ishockeyn.

Jag kände att jag var på en helt ny nivå än åren innan
Men hur började min hockeykarriär egentligen? Som min inledning gav sken av har jag sedan barnsben älskat hockey. Jag skyller en del på min familj, intresset har funnits på olika nivåer och det blev mycket häng på Skutskärs ishall som liten. Så det föll sig väldigt naturligt att när åldern väl var inne då skulle även jag få entra den så kallade ”Björnligan” - en motsvarighet till dagens skridskoskola. Som jag hade suktat att få spela med i ett lag, och äntligen så var det dags. Jag minns såväl de väldigt tidiga lördagsmornarna. Där stod jag i hallen, ivrigt försökte jag klä på mig hela utrustningen själv, oftast fick mamma eller pappa rycka in och hjälpa till. Jag kan än idag få upp en bild i huvudet hur jag går ut till bilen i full mundering, hjälmen redan knäppt och med klubban i högsta hugg där mina föräldrar eller mor-/farföräldrar alltid väntade för att skjutsa mig till hallen. Enbart för att jag skulle få utöva världens roligaste sport. Här vill jag bara stanna upp och ge min tacksamhet till er för allt ni ställt upp med under hela min uppväxt. Ni är fantastiska. Under hela min barndom och ungdom spelade jag som ensam tjej med de ett år äldre killarna i Skutskärs SK. Eller, vi var mer ett blandat lag med killar i min egna ålder och även äldre då vi tyvärr inte hade barn nog att fylla ut till två lag, så två fick bli ett och så spelade vi i serien för de äldre. Jag måste allt få tillägga att jag hade en helt magisk hockeyuppfostran där med dessa killar. Varken tränare eller spelare gjorde skillnad på mig för att jag var tjej. Jag var där på samma premisser som alla andra. Så nu när jag har er uppmärksamhet vill jag också även här rikta ett stort tack till alla runt hockeyn för en fin hockeyuppfostran. Ni gav mig en väldigt fin grund att stå på.

Min karriär som utespelare har inte varit spikrak. Faktum är den att jag var helt såld på målvaktspositionen till större delen av min uppväxt. Jag började redan i ”Björnligan” med att alltid vara först till att dressa på mig skydden. Jag tror tränarna slutade fråga efter ett tag för de visste ändå vem som skulle vara först och sno åt sig dom, apropå att jag varit väldigt bestämd sedan.. ja alltid. Jag skulle fortsätta som målvakt tills jag plötsligt en dag i tonåren vaknade upp och kände, ”Nej nu räcker det. Nu vill jag bli utespelare”. Min dåvarande tränare blev lite ställd, men vad kunde han göra? Bestämda Jossan hade redan sagt sitt och ingenting kunde faktiskt ändra mitt beslut. Jag fortsatte som utespelare i runda svängar 2 år i Skutskär tills jag fick frågan om att komma och träna med Brynäs Damlag. Grabbarna hade dragit iväg i både storlek och skicklighet så det var på tiden att jag skulle försöka på nya fronter. Jag själv var en lång och ranglig tjej som nu skulle åka på min första träning med betydligt äldre och större spelare med en nervositet upp över öronen. Men nog gjorde jag ett gott intryck när jag tränade till mig en plats i laget som 14-åring och det var kickstarten på min elitkarriär. Och där, i Brynäströjan blev det hela 10 raka säsonger med 4 SM-silver på meritlistan innan jag kände att ett miljöombyte behövdes och säsongen 2017/2018 bytte jag trygga Gävle mot storstaden Stockholm och Djurgårdens IF. Ett byte som gjort att jag 4 år senare är kvar i både staden och klubben. För att knyta ihop karriärsäcken, det har varit mycket slit alla dessa år och det har präglat en hel del i mitt liv. Som de flesta idrottare så har även jag fått avstått mycket sociala sammankomster utanför idrotten då hockeyn tagit den större platsen i livet i och med att jag haft sådana höga visioner att utvecklas. Det har för mig resulterat i en hel del landslagsmeriter, både i junior och seniorsammanhang. Den största och den som den då 12-åriga Jossan intalat sig själv att hon en dag skulle uppnå var OS och 2014 föll en av mina absolut största drömmar in och jag blev uttagen i truppen som skulle till Sotji. Euforin över att allt arbete man lagt ned gav utfall och genererade i en plats till truppen, det är svårt att förklara i ord.
Men kort sammanfattat - det var HELT magiskt. Det är lite mer än 7 år sedan nu och här står jag än idag, 28 år ung och fortfarande aktiv. Jag har frågat mig själv många gånger vad det är som egentligen driver mig till att fortsätta pressa på så som jag gjort tillsammans med den vardag jag har med heltids jobb på sidan av elitsatsningen. Allt för att enbart bli bättre och bättre för att kunna prestera och uppnå mina idrottsliga mål. Jag älskar hockey och att uppnå saker med andra. Jag har känt att ju äldre jag blivit, desto mer får jag utdelning på den träning jag lagt ned. Säsongen 18/19 var lite av en vändpunkt för mig. Jag hade kämpat mig tillbaka en plats i landslaget, min energi till hockey var på topp och mitt spel var väldigt avslappnat. Jag kände att jag var på en helt ny nivå än åren innan. Det var min bästa säsong hittills i karriären.

Musik
Martin Garrix - High on life (feat. Bonn)

Jag var i stadiet av psykisk ohälsa
Ni vet känslan av att gå som på moln? Känner ni möjligen igen er? Jobbet eller skolan rullar på helt perfekt, idrotten går ännu bättre och livet bara flyter på. Det känns mer eller mindre som en dans. Man är på en fruktansvärt bra plats i livet och att det man jobbat för så länge äntligen börjar betala av sig, på en helt annan nivå. Där och då levde jag på dessa moln. Jag hade en kropp som svarade på all den träning jag pressade den till, ett huvud som var med mer än någonsin i matchen när det kom till jobb och ett socialt liv som bara gav mig energi. Livet var fantastiskt och jag älskade varje dag av det. Men, för det kommer ett stort MEN i vad som kan tyckas vara en framgångssaga. Någonstans under denna fantastiska tid växte det fram en undermedveten oro som legat och grott långt inne någonstans i min då 26-åriga kropp. En oro som på ett eller annat sätt funnits där en längre tid. Det var en oro som som vid den tidpunkten växte sig allt starkare utan någon som helst anledning eller vetskap från mig själv. En del beroende av att jag varit väldigt duktig på att undermedvetet låsa ute mycket av mina känslor och jag kom därför inte i kontakt med mig själv eller mitt riktiga mående för den delen. Jag var som blockerad från mig själv, som om jag var utanför min kropp och såg på den här karusellen som fortsatte om och om igen, runt och runt - så som mitt liv alltid gjort. Hockey.
Jobb.
Matlådor.
Sova.
Äta.
Planering och mer planering.
Som jag alltid gjort.
Stress.
Press.
Och ännu mer press.
Jag blev väldigt lätt stressad i många situationer. Sov väldigt dåligt och vaknade upp flera gånger under nätterna. För att inte tala om min koncentration som blev väldigt lidande. Hockeyn blev lidande. Min aptit blev lidande. Allt runt om mig blev lidande, samtidigt som jag målade upp en fasad utåt att allting var okej. Att allt var helt som vanligt. Kanske var det ett sätt att lura mig själv, för lika vattentät som den lögnen blev för människor runt om mig till en början, lika vattentät var den för mig. Jag spelade huvudrollen i min egen film. Ett liv som var på låtsas. Det var ännu en faktor av många som ledde till en stor påfrestning psykiskt. Att försöka hålla uppe en fasad i sociala sammanhang. Rädslan av att visa sig annorlunda från hur människor känner mig. Livrädd att någon skulle genomskåda mig. Den fasaden var otroligt påfrestande. Även om jag visste och kände att allt inte riktigt stod rätt till så har jag alltid av naturen varit en person som skuffat bort jobbiga känslor. Att skuffa undan den svaga och osäkra sidan och fortsätta den approach jag vuxit upp med, för det är så folk ser mig. Och alltid har sett mig. Stark, fysisk som psykiskt, målmedveten och ambitiös. Det är också så jag intalat mig själv att se på mig. Att rasera en sådan vägg av, ska vi säga komplimanger? Det var en otroligt svår uppgift för mig, så svårt att fortsätta ljuga mig själv rakt upp i ansiktet var lättare än att försöka reda ut problemet. Men, problemet? Och reda ut? Och vad var det egentligen för problem som jag skulle reda ut? Så mycket okunskap om både mig själv och situationen i sig som jag befann mig i, det är svårt att sätta ord på. Stress i flera år, prestationsångest på många olika nivåer och elitbubblan. Faktorer som gjort att visa sig svag inte funnits på tapeten, för rädslan av att ge en approach om att inte vilja bli bäst tillräckligt mycket. Förstår ni vad jag menar..? Såhär i efterhand är det glasklart. För mig och förmodligen för dig som lyssnar. Jag var i stadiet av psykisk ohälsa.

Musik
Masked Wolf - Astronaut in the ocean

Skammen över att känna mig vek och inte som den starka Jossan som omgivningen beskrivit mig sedan barnsben
En dag som etsat sig fast lite starkare i mig är en dag våren 2019. Jag åkte hem efter en heldag på jobbet, tunnelbanans oljud nådde inte ens mina öron. Jag var helt i min egen värld som knappt ens existerade i mitt huvud. En värld av en massa blurr framför ögonen och helt blank i tankarna.
Jag öppnade dörren till min lägenhet, noterade en strimma ljus som reflekterade in i hallen. Stängde dörren till omvärlden. Från ingenstans hade jag sjunkit ner på hallgolvet, fortfarande iförd mina ytterkläder. Mina bruna ögon blev helt vätskefyllda. Till slut brast allt. Ett stort obehagligt tryck över bröstet smög sig på och jag kände igen det sedan en tid tillbaka, men denna gång var den ihärdig och gav mig nästan svårt att andas. Små, korta andningar i hög fart. Jag hade precis fått min första ångestattack, och den hade brutit ut till fullo. Känslorna som svallade runt i kroppen utan att veta i vilket fack jag skulle sätta dom. Tankarna som dök upp som jag inte visste hur jag skulle hantera. Jag hyperventilerade, visste inte vad jag ville eller ens varför jag mådde som jag gjorde. Varför händer detta mig? Detta obehag grep tag med ett järngrepp om mitt skinn. Jag ville skrika, men kunde inte. Jag ville röra mig, men benen bar mig inte.
Skam. Jag kände sån otroligt stor skam. Skammen över att känna mig vek och inte som den starka Jossan som omgivningen beskrivit mig sedan barnsben. Den Jossan jag utåt sett visat och konstigt nog även själv trott på hela livet. Ångesten fortsatte, i olika nivåer. Känslan av att gå och träna, tanken på hockey – allt runt prestation och måsten gav mig mer eller mindre ångest. Jag tvingade mig själv till att träna, enbart av naturen. Jag har ju alltid tränat och vägrade tanken på att halka efter. Jag gick till jobbet och försökte göra mina uppgifter så bra som möjligt. Jag var fortfarande i min egen värld av så många frågor, men hade inga svar.

Värt att notera i detta är att jag hade en nära vän som jag berättade en del till angående mitt mående under denna period. Det tog emot som tusan att visa mig svag på den nivån men jag höll masken rätt väl många gånger också. Vi tränade väldigt mycket ihop och han märkte även av att mina resultat i träningen inte alls nådde upp till den potential jag tidigare visat. Han märkte även skillnaden utåt, han såg att jag inte mådde bra. Händelsen med min ångestattack kickstartade min vän som även tidigare försiktigt under min deprimerade period hintat om att jag möjligen behövde träffa en psykolog. För att få ur mig de som egentligen cirkulerade inne i mitt huvud som aldrig kom ut. Och även att få träffa en läkare för att ta prover så inget annat i min kropp blivit lidande på vägen. Men det fanns inte för mig. Jag träffa en psykolog? En psykiatriker? Dit går man om man behöver hjälp. Jag behövde inte hjälp. Psykolog. Säg det högt. Smaka på ordet. Ordet i sig var så laddat i denna period att jag inte ens ville höra det.

Jag kände mig så misslyckad som varken kunde prestera i träning eller ta hand om mig själv känslomässigt
Den där stora portionen av skam, av att inte kunna bearbeta och lösa saker själv eller att som denna gång, inse att jag behövde någon som kunde hjälpa mig att sätta ord på just min situation. Någon som kunde förstå mina känslor och jobba tillsammans med mig på ett helt annat vis än vad min vän kunde. Någon som kunde få mig att prata, på riktigt. En person som är expert på sitt jobb att vända om mig och min värld – men enbart om jag själv var beredd att kasta ut mitt liv för en helt okänd människa och skapa det förtroendet att jobba ihop med. Jobba ihop om mig, för mig och med mig.
Tro mig nu när jag säger att jag hade målat upp en bild av att mitt problem inte var så allvarligt att jag behövde professionell hjälp. Jag skulle lösa det själv eller också skulle det gå bort med tiden. Det gick inte bort med tiden. Det blev bara värre. Ångesten kom tillbaka titt som tätt. Jag kände mig aldrig glad, inte för någonting. Jag skrattade men kände inte att jag var genuint glad. Jag var helt blank. Deprimerad. Jag kände mig så misslyckad som varken kunde prestera i träning eller ta hand om mig själv känslomässigt. Jag kände mig fångad i min egen kropp.
Över allt jag tog mig an hade jag prestationsångest. Jag kände mig osäker, gick ständigt med gråten i halsen som att jag när som helst skulle brista. Ensamheten var även väldigt påtaglig. Jag hade så mycket människor runt i min omgivning. Vänner och familj, men kände mig ändå så ensam. Trotts detta fortsatte jag min vardag. Träna, jobba, sova, stressa, prestera. Det berömda hamsterhjulet. Det var ohållbart. Efter att varken tiden eller andra metoder fungerade för att få mig att må bättre valde jag till slut att ta kontakt med en psykolog. Jag var redo. Men hur får jag tag på en psykolog? Vart vänder jag mig? Vem ska jag ta kontakt med, som är bäst lämpad för just mig? Frågorna var så många att jag var påväg att ge upp innan jag ens börjat. Det kändes som att jag lade på mig ännu ett heltidsjobb på att ens komma in på rätt spår. Det tog så hårt på krafterna, krafter jag egentligen inte hade men som jag någonstans långt inne försökte förstå att jag möjligen en dag skulle kunna få tillbaka bara jag får detta i mål.
Till slut, mest med min väns hjälp så hittade vi en klinik som jag fick komma till. Jag minns att jag hade den där ångestkänslan och trycket i bröstet tillsamman med en stor klump i halsen som jag kände av varje gång jag svalde den dagen jag skulle på mitt första besök. 
Jag var nervös men även orolig. Jag hade inte en aning om vad som väntade, det var utanför min kontroll. Kliniken i sig hade ett trevligt väntrum med reception och kaffemaskin. Det kändes avslappnat i atmosfären men jag tror att kvinnan i receptionen såg på mig att jag satt som på nålar och var spänd som en pilbåge i hela kroppen. Sen kom han, psykologen. Den människa som jag nästan fruktat utan att ens veta vem det var. Han som skulle vända ut och in på mig, tillsammans med mig.

Musik
Avicii - Freak

Psykisk ohälsa inom idrotten är en så viktig del att jobba mer kring än vad vi gör idag
Det var över två år sedan nu. Två hela år sedan jag tog steget att söka mig den hjälp som gjort att min medvetenhet och mitt mående successivt jobbats upp. I två år har jag och min psykolog jobbat ihop, och än idag ses vi med jämna mellanrum. Jag ska inte på något sätt försköna min resa med honom. Det har varit ett rent helvete, men även motsatsen. Det har varit en berg- och dalbana innehållandes floder av tårar och känslosvall men även med en stor portion av förväntan med de tyngre konversationer jag tagit mig igenom och jobb om att bland annat rikta fokus. Det sker än idag att jag har tuffa perioder, men jag har större kontroll över situationen nu än för två år sedan. Även som elitatlet kan jag vara uppriktig och dela med mig av att det är en lång process att jobba sig in i. Ett ord jag jobbat innerligt med är acceptans, att allt inte är eller kan vara på topp jämt, att det är okej att inte vara okej. Att acceptera läget för vad det är. Även inom elitidrotten. För bakom allt slit, framgång eller medaljer gömmer sig en människa. Den psykiska hälsan går hand i hand med den fysiska. Tillsammans kan de flytta berg. Med facit i hand hade jag väl önskat att jag själv hade förstått att jag borde dragit i handbromsen tidigare, reagerat på varningsklockorna, på den påfrestning man byggt på sig under flera år. Men hur lätt är det egentligen när man är en väldigt målmedveten individ som byggt upp förväntan av prestation över sig? Och även att inte ha vetskap eller kunskap om ämnet i sig och sätta sig själv i något sorts fack? Att inte visa sig svag. Det är inte lätt. Psykisk ohälsa inom idrotten är en så viktig del att jobba mer kring än vad vi gör idag. Prata mer om det. Synas mer. Skapa en större plattform för det. Det finns där ute. I så många olika nivåer hos fler människor än vad vi tror. Killar som tjejer. Män som kvinnor. Det skriker en viss okunskap om ämnet och då ska vi verkligen tala om inom föreningslivet. Jag tror att föreningar skulle må så mycket bättre av att ha tydliga ramar och vägledning för hantering av psykisk ohälsa. Jag som adept hade önskat en sådan.
Som inledningen till min jobbiga period gav sken av så hade jag inte mycket till grund av förståelse till ämnet. Jag var som en bebis som skulle lära sig gå; en nybörjare helt enkelt. Jag har jobbat upp min förståelse för psykisk ohälsa genom både min egen resa men även läst på på egen hand. Så vad jag hoppas här är att hitta ett sätt att bygga upp en större vetskap kring ämnet och på så vis skapa förståelse och att samtidigt sticka hål på den stigma som ligger och gror som ett tjockt täcke över ämnet. För att bevisa att man inte är ensam, vi är fler.

Jag bryter ihop ibland, men det är okej
Det här är till stor del det som präglat mig till den jag är idag. Jag är stolt över mitt förflutna, min karriär och den resa jag gjort och fortfarande gör. Jag njuter av hockeyn på en helt annan nivå och ser på mitt liv med större ögon. Jag försöker bromsa när jag behöver, vilket inte alltid är lätt men nu kan jag säga ifrån när det blir för mycket. Jag känner mig själv bättre och det har gjort mig till en säkrare individ. Jag bryter ihop ibland, men det är okej. Jag lär mig av mina känslor. För så är även livet och det är en lärdom i sig. Det är ju ändå rätt fantastiskt.

Vad framtiden har att ge för mig personligen det återstår och se. Jag vet i alla fall att jag ska spela hockey. Min 15:e raka säsong i högsta ligan. Min 5:e för Djurgården. Jag ska njuta. För hockey är fortfarande fasen bland det roligaste som finns. Jag ska även fortsätta jobba med det som är det viktigaste i mitt liv. Nämligen mig. För i slutändan så är det alltid en själv man reflekterar till och jag vill kunna se tillbaka på mitt egna liv med en känsla av energi och glädje när jag sitter i min gungstol på ålderdomshemmet.

Slutligen vill jag rikta ett stort TACK till dig som har lyssnat. Jag hoppas du hängde med i svängarna och fann detta minst lika intressant att lyssna på som för mig att få dela med mig. Jag vill även ge ett tack till de människor som på ett eller annat vis funnits där när jag successivt började riva min mur och prata om mitt mående. Sen det sista tacket, det är till mig själv. Jag har bräckt så många av mina egna barriärer, som att ha slängt mig ut för ett stup. Som jag har sagt innan - jag är stolt över min bakgrund, den resa jag gjort och fortfarande gör och även vilken person jag blivit på vägen. Jag är stolt över att jag valde mig. Det är ett mästerskap som inte går att klå i första taget.

Musik
Lance & Linton - Best time is right now