• Huvudsponsor

Söndag Sön 19 September Sep
Onsdag Ons 22 September Sep
Fredag Fre 24 September Sep
Lördag Lör 25 September Sep
Söndag Sön 26 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Lördag Lör 2 Oktober Okt
Söndag Sön 3 Oktober Okt
Lördag Lör 9 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Thea Johansson, HV71

30 juni 2021 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Thea Johansson, HV71.


Jag har alltid spelat hockey. Det började i organiserad form i Troja Ljungby när jag var 5 år. 2016 startade Troja ett damlag i div 1 och samma år debuterade jag i sdhl med HV71 där jag nu har spelat 134 seriematcher. Med HV71 har jag ett SM silver och blivit snuvad på ett SM guld. Jag har deltagit i tre junior VM där höjdpunkten är ett VM silver i Ryssland 2018.
Nu ska ni få lyssna till mig Thea Johansson och följa med på min artonåriga resa.

Året var 2002 när jag 22 november föddes på Ljungby BB. Med min pappa Morgan, mamma Katarina och lillebror Valter som i och för sig är inte så liten längre växte jag upp i Ljungby där jag också började min hockeykarriär. Ljungby är en liten stad med strax över 16 000 invånare vilket gjort och gör att idrotten och inte minst hockeyn är väldigt stor.
Mellan mig och min bror skiljer det bara ett och ett och ett halvt år vilket gjort att vi alltid lekt och tävlat mot varandra. Vi har haft åtskilliga skottävlingar på garageuppfarten och den tidigare vita garageporten består numer mestadels av svarta puckstreck. Jag ska inte ens försöka räkna ut hur många timmar vi lagt ner på att spela landhockey utanför huset eller hur många timmar vi varit på allmänhetens åkning i Ljungby Arena. Vi bor endast några hundra meter från ishallen, åtskilliga gånger har jag tagit cykeln genom kvarteret och förbi friidrottsanläggningen snabbt som tusan för att senare ställa cykeln på ishallens framsida där tydligt står att cykelparkering är förbjuden. Jag tillbringade nästan all min lediga tid på vinterhalvåret i Ljugbyarena.

Jag har så länge jag kan minnas älskat att idrotta och älskar all form av idrott. Fotboll, innebandy och friidrott är några av de idrotter jag utövat men hockey har alltid varit nummer ett. Jag är så tacksam mot mitt fotbollslag Ljungby IF som gjorde det möjligt för mig att spela match trots att jag inte kunde vara med på så många fotbollsträningar. Fotbollen och friidrotten är en del av mina hockeyframgångar.

Min familj är vad man säger en riktig idrottsfamilj och om ni undrar vad vi pratar om på släktträffarna så går det ofta i tonerna av hockey.
Är ni redo?
Min bror Valter går första året på hockeygymnasiet i Troja Ljungby.
Mina två kusiner Tilda och Alva spelar hockey i Troja dam.
Min moster och morbror jobbar ideellt med Troja dam.
Min farbror är tränare för J18 där min bonuskusin Noel spelar.
Farmor och farfar har arbetat ideellt för Troja i mer än 50 år.
För att inte tala om min pappa som har dömt över 900 matcher i SHL, är projektledare för Nollvision och sportchef för Troja Dam.
Jag kan ärligt säga att jag och min bror hade inte överlevt vår uppväxt om inte mamma funnits vi vår sida, hon fick hela familjen att fungera när huset stod i lågor. Fun fakt ; min mamma spelade badminton och har ungdoms SM medaljer på sitt CV. Även jag testade på badminton men det fanns inte tid för fler idrotter och mamma tyckte att jag skulle satsa på lagidrotter.
Hängde ni med?
Fortsättningsvis så är mormor och morfar mina största fans och tycker alltid att jag är bäst (oavsett). Kanske inte så konstruktivt men behöver man extra energi kan jag alltid ringa dem. Mormor har även flera pärmar med tidningsurklipp från olika hockeyhändelser som hon stolt tar fram och visar upp, det är nästan som ett litet museum i mormor och morfars lilla kontor. Jag är så glad och tacksam mot alla i min familj som alltid har ställt upp i vått och tort och hejat på mig i min hockeysatsning.

Men vem är jag egentligen? Jag kan nog uppfattas som väldigt tjurig och arg på isen men det skulle jag inte riktigt vilja påstå att jag är utanför planen. Jag har alltid varit väldigt aktiv och velat hitta på grejer, ja lite rastlös. Spela fotboll, cykla eller slå volter på studsmattan har varit min grej, men jag tyckte också att det var väldigt kul att klä upp mig och sminka mig som många andra småtjejer. Alva min yngsta kusin fick bland annat luggen klippt och nog trodde jag att jag skulle komma undan med det, och brorsan Valter fick ställa upp och bli sminkad. Jag tror inte att Valter tyckte det var så speciellt roligt, men han hade inte något att säga till om.
I övrigt är jag väldigt pratglad och det kan hända att jag är lite högljudd och det tror jag nog att jag fått från min pappa. Jag har alltid varit väldigt tävlingsinriktad och jag hatar att förlora, man skulle kunna säga att jag är en dålig förlorare och det är inga tveksamheter om att jag fått det från min mamma.
Min första låt vill jag tillägna min ingifta morbror Peter som har varit mycket sjuk i Covid-19. Han svävade mellan liv och död under de 16 dagarna som han låg i respirator. Denna period var väldigt tuff för oss alla i familjen.

Musik
In the ghetto - Elvis Presley

En natt hösten 2016 vaknade jag flera gånger av att en telefon ringde, ringde och ringde. Det var inte förrän dagen efter som jag fick reda på vad som hade hänt. Mamma och pappa bad mig och min bror att komma och sätta oss i köket, jag kände på mig att något var fel. Vi fick då veta att vi inte kunde använda våra konton på sociala medier och att vi skulle vara extra försiktiga med främmande människor. Varför det kanske ni undrar då? Jo…
Nattens samtal hade varit ett flertal mordhot mot min pappa som i många år arbetat som hockeydomare i SHL. Mordhot? På riktigt. Det kändes så overkligt, så orättvist.
Jag, mamma och Valter brukade åka med och kolla på hockeymatcher och visst var det inte alltid kul och många gånger fick vi alla bita oss i tungan när andra vuxna, pappor med sina små barn vrålar ut sitt hat mot MIN pappa.
Vuxna människor har ett ansvar mot barn och ungdomar, att just vara vuxna och lära ut hur vi ska bete oss mot andra människor. Normaliseras hatet så kan det gå så långt som det gjorde för min familj. Som tur var tog SHL och polisen hotet på största allvar och satte in de resurser som krävdes för att den skyldige skulle kunna gripas. Hotet var tyvärr inte det enda som riktades mot vår familj. Jag vill samtidigt ta tillfället i akt att passa en passning till er vuxna, uppträd som vuxna och va goda förebilder för era och andras barn.

När jag var fem år började jag spela hockey i Trojas Björnliga som redan året efter blev Tre Kronors hockeyskola. Det var nästan bara killar som var med och när jag fyllde 8 år och vi skulle bilda ett lag så var det bara jag och Linnea av tjejerna som var kvar. Att vi var två tjejer i laget gjorde att det inte blev så ensamt i omklädningsrummet, även om våra tränare i ungdomslaget var ytterst noggranna med att vi skulle vara delaktiga. Det var endast duscha som vi gjorde i ett annat omklädningsrum. Jag och Linnea har alltid tävlat mot varandra och mot killarna, det har gjort oss båda till bättre hockeyspelare. Vi har följt varandra i uppväxten, hållit på med samma idrotter och gått i samma klass. Vi följdes åt i vårt ungdomslag till U16 elit, Stålbucklan, ungdomslandslaget, Troja Dam, HV71 och nu har vi även fått delta tillsammans på några Camper med Damkronorna.

Vid 12 års ålder började vi tacklas. Vissa av killarna var vid denna tid fortfarande mindre än mig medan en del redan hade hunnit bli både ett och två huvuden längre. När jag tänker tillbaka på den tiden är jag väldigt tacksam över att jag spelade med just de killarna jag spelade med. Alla visade en slags acceptans och respekt för mig som tjej. De spelade absolut inte schystare men inte heller fulare bara för att jag är tjej. Jag var deras lagkamrat.
Jag har alltid gillat att spela hockey med killarna, högt tempo och fysiskt spel. Jag har alltid känt mig delaktig och välkommen. På något vis är det enklare med killar. Det är mer raka rör, man säger vad man tycker och sedan är det inget mer med det. Jag är väldigt tacksam över mitt ungdomslag, utan de killarna, ledarna men också föräldrarna hade jag nog inte varit där jag är idag. Tack!

Jag gick en riktig hockeyklass, hela tio från klassen spelade i Troja Ljungby -02. Detta var en väldigt bra tid i mitt liv.

Musik
Massive Selecta - Radio Edit med Kastenholt och Dee

2016 startade de upp ett damlag i Troja. Pappa kämpade för att laget skulle starta och det slutade med succé. I premiärmatchen hade vi nästan 700 åskådare och det arrangerades modevisning och tacobuffé i restaurangen. Troja Dams andra säsong gick väldigt bra och vi tog oss till SDHL kvalet mot Färjestad som för övrigt har varit mitt favoritlag i SHL sedan jag provade familjekompisen Stefan ”8an” Nilssons guldhjälm från 1998, sen var han även coach för Troja Dam den första säsongen. Veckan efter jag hade fyllt 14 år spelade jag min första SDHL match. Det blev en väldigt händelserik dag.
Vi åkte buss upp till Stockholm för att senare på kvällen möta Djurgården som var storfavoriter. HV71 Dam hade aldrig tidigare tagit poäng mot Djurgården och det var något det snackades om ordentligt inför matchen och inte minst i bussen. Jag fick spela med en av världens bästa hockeyspelare Riikka Välilä (numera Sallinen) och det kändes tryggt. Dels för att hon också kommer från Ljungby samt att hennes son Emil spelade i mitt ungdomslag. Jag fick även chansen att spela med härliga Hannah Moher. Alla stöttade och hjälpte mig på bästa sätt och såklart var jag väldigt nervös.

Under det skolåret hade jag gjort en Powerpointpresentation om en av mina största förebilder Hanna Olsson, som idag är en god vän och lagkamrat till mig men då spelade i motståndarlaget Djurgården. Något övertänd hoppade jag in i mitt första byte och proppade Hanna, detta resulterade i två minuter i utvisningsbåset och nu var jag med i matchprotokollet! Men det var inte slut där, jag hann även med att göra en assist och vi lämnade Stockholm med första poängen någonsin mot Djurgården. Sedan dess har Hovet blivit lite av en favoritarena.

Senare den säsongen tog vi oss till slutspel, jag missade semifinalerna då vi mötte Luleå eftersom jag var iväg och spelade Stålbucklan men jag var tillbaka till finalspelet. Djurgården drog det längsta strået och vann SM-guldet.

Den första tiden var det väldigt svårt att växla mellan kill-och damhockey, jag var van vid att både ta och ge tacklingar. Jag lärde mig ganska snabbt. Idag är jag en spelare som gärna spela tufft och hade gärna sett att tacklingar tillåts i damhockey då det blir ett till moment att hålla reda på. Jag är stolt över min moderklubb IF Troja Ljungby som inkluderar alla, och har fostrat mig och många andra, inte bara till hockeyspelare utan också goda kamrater och medmänniskor.

Ett starkt minne jag har är då mitt ungdomslag hade en oförglömlig avslutningsresa till New York. Vi spelade matcher mot olika lag i New York området en av de mest minnesvärda matcherna var när vi på hotellet fick byta om till hockeyutrustning men ta skridskorna i handen för att gå de två kilometerna till arenan i 25 graders värme – låt oss säga att uppvärmningen var klar så gott som klar. Och matchen, den spelades i ett barracudatält uppe på taket av ett parkeringshus. När det var dags att välja gymnasium kom vi att splittrs. Många av killarna skulle fortsätta på Trojas hockeygymnasium medan några av oss skulle lämna vår moderklubb. Troja Ljungbys 02 kull skulle nu spridas ut sig över hela södra Sverige. Mitt val föll på HV71 där jag kände mig trygg och fick fortsätta träna med NIU killarna i HV71. Hockeygymnasiet i HV har varit otroligt nyttigt för mig, och där vill jag också tacka alla ledare och spelare som hjälpt mig. Det har inte alltid varit lätt och jag har varit tvungen att tävla på varje HG pass. Jag har fått hjälp med att nöta detaljer när det gäller alla olika moment som finns i ishockey. När man har tränare som jag har haft på HG så märker man vilken komplex sport hockeyn är, man vill vara bra på allt.
”Hon dansar vidare i livet” med HOV1 är en av mina favoritlåtar och den passar bra nu när jag skulle dansa vidare i livet.

Musik
Hon dansar vidare i livet - HOV1

Det är ett stort steg att flytta hemifrån, framförallt när man är 15 ¨år gammal. Där emot växer man otroligt mycket som människa, vill jag tro. Jag har varit tvungen att klara av det som andra ungdomar tar förgivet exempelvis mat i kylskåpet, nystädat och rentvättade kläder.

Säsongen 17/18 var en säsong som har kommit att vara väldigt viktig för mig och min hockeykarriär. Jag blev för första gången uttagen till U-18 landslaget. Jag var uttagen till stortrupp i Upplands Väsby och under kampen skulle laget till kommande fyrnationsturnering i Ryssland tas ut. Antingen fick man packa väskorna och åka hem eller så fick man en flygbiljett till Ryssland. Jag minns det som igår. Där satt vi, alla spelare i rummet i väntan på att få beskedet. En och en gick vi in till landslagsledningen. Alla var ledsna, antingen för att man själv inte hade kommit med eller för att en kompis inte hade kommit med. Stolt och glad gick jag ut från rummet där jag hade fått mitt besked, jag var uttagen och flygbiljetten till Ryssland var min. Jag blev dock väldigt mätt och nöjd och presterade inte på topp under turneringen i Ryssland.

När uttagningen till Finnkampen kom ut en månad senare var jag inte uttagen och som man brukar säga, antingen så vinner man eller så har man lärt sig något och denna gång fick jag lära mig något. Det låter kanske lite naivt att både tro och tycka att jag skulle bli uttagen två år för tidigt men jag blev otroligt besviken och ledsen på mig själv. Där och då insåg jag på riktigt att hockey är en sport där man alltid måste prestera 100%, både för laget och för sig själv.
Ylva, dåvarande förbundskapten ringde och meddelade mig att jag var reserv, och från den dagen har jag lovat mig själv att alltid kriga och kämpa, varje träning, varje match. I det läget har man två val och jag valde att knyta näven i byxfickan och kämpa ännu hårdare. En månad senare blev jag åter uttagen till landslaget och nu var det dags för Junior-VM i Ryssland. När vi kom till ishallen för att spela första matchen var det ett tryck jag aldrig varit med om förut, det var nämligen värdnationen som spelade första matchen mot Kanada. Det gick knappt att höra någonting av Ylvas matchgenomgång i omklädningsrummet. Premiärmatchen var mot giganten USA och oj vad nervösa vi var, en match där vi kämpade till oss en poäng efter oavgjort vid full tid, USA tog extrapoängen i over time. I semifinalen mötte vi Ryssland och då var stämningen minst sagt på topp i den fullsatta arenan i Dmitrov.
Det var en tuff match och efter full tid stod det klart. Vi vann och skulle spela en historisk JVM final mot USA. Så kom dagen när det äntligen var dags för final. Vi fick väldigt mycket uppmärksamhet och det var vi inte alls vana vid. Vi skulle klara av att hantera media samtidigt som vi skulle fokusera på att spela final. När matchen började hade familj och vänner bänkat sig framför TV hemma i Sverige för att se oss ta emot USA.
Pling en notis ploppar upp på allas telefoner. Nr 28 Thea Johansson 1–0. Och gissa om de blev förvånade när de fick upp den notisen på telefonerna. Här satt de och såg på matchen men inte hade de kunnat se att jag hade gjort mål. Det visade sig att SVT sände fel match. Hur som helst så var USA storleken större och de blev alldeles för svårt motstånd. Efter att jag hade fått inleda målskyttet i matchen så skrevs slutresultatet till 9–3 och besvikelsen var lika stor som den brukar vara efter en förlust. Såhär i efterhand när jag fått distans till det känner jag ändå en stolthet att vi vann silver. Vi skrev historia och det är något som jag definitivt kommer bära med mig hela livet. Idag hänger silvermedaljen tillsammans med landslagströjorna på väggen i vardagsrummet i min lägenhet.
Efter JVM-silvret har jag spelat ytterligare två J-VM, ett i Japan och nu senast i Slovakien. Åren i juniorlandslaget har gett mig otroligt mycket. Jag har fått möjligheten att ha sett många olika kulturer och det har också gjort att jag uppskattar det jag har här hemma.

Jag har nu spelat fem säsonger i HV71 och det har hänt väldigt mycket på vägen. Jag har både sagt hej och hejdå till några av mina närmsta vänner, och det är lite det som är grejen med hockey - laget blir som en familj men när en ny säsong ska dra igång bildas en ny familj, vilket såklart är på både på gott och ont. Jag har mött underbara människor och fantastiska hockeyspelare och ledare som alla har lärt mig något. Hockey har alltid och kommer alltid vara en väldigt stor del av mitt liv, men utan min familj som alltid funnits där för mig och lyssnat på mig hade jag inte varit där jag är idag. Jag hoppas att jag i framtiden kommer kunna stå på blålinjen, se den svenska flaggan hissas och sjunga den svenska nationalsången framför massor av fans även de klädda i blågult. Jag vill också vara en förebild för andra hockeyspelare både tjejer och killar.

Tack snälla för att du har lyssnat på mitt sommarprat. Ja önskar dig en jättebra sommar och hoppas att vi ses ute i hallarna till hösten. Puss och kram

Musik
Säg mig var du står - Carola och Zara Larsson