Bronsmedaljen med U-18 damlandslaget är något minnesvärt och det bär med mig än idag. Bland det största i min karriär än så länge. Min karriär har varit en berg och dalbana. Jag är stolt med det jag har åstadkommit, för tjejer ska ju egentligen inte spela hockey eller hur var det?
Mitt namn är Wilma Johansson och det här är mitt sommarprat.

Musik
Lilla kvarnö - Poolkant

Idag är jag 24 år och min familj består av min mamma Cina, pappa Peter, min storasyster Nathalie och min sladdis till lillebror Lucas. Jag växte upp i en liten by på landet kan man nog kalla det, som ligger i Småland och heter Linneryd. Det är ett litet samhälle som ligger 2 mil ifrån Tingsryd och 4 mil ifrån Växjö. Där skulle nog alla fortfarande känna igen mig som tjejen med en fotboll under armen eller en hockeyklubba i handen. För det var så jag alltid gick omkring. Jag levde för lagsporter redan som liten och ville alltid spela i ett team. För laganda är något jag vill ha. Jag tycker det är något fint att tillhöra ett lag, man blir ett team som jobbar tillsammans. Man vinner tillsammans och man förlorar tillsammans. På så sätt växer man både i grupp och som person själv. Det är en konst att tillhöra ett lag, det är inte alla som fixar det, men jag gör det och jag älskar det.
Eftersom det är ett litet samhälle jag växte upp i så har jag näst intill alltid spelat i samma fotbollslag som min syster som är två år äldre. Det finns både för-och nackdelar med det, men vi visste näst intill alltid var vi hade varandra. Hon spelade dock aldrig hockey utan satsade mer på konståkning eller hästar. Det var ingenting för mig. Min karriär inom ridsporten blev väldigt kort, en uppsittning och en avsittning på några sekunder och sen var den karriären över. Det var absolut ingenting för mig! När man alltid har haft sin syster närvarande i de mesta så har jag inte behövt prata så mycket för min syster sköte allt snack för både henne och mig. Så idag får jag höra att jag verkar ta igen allt mitt missande snack från den tiden, för jag pratar väldigt mycket nu.

Jag har många fina minnen ifrån min barndom. Har många minnen med min syster när vi båda bodde hemma, kanske mindre med min lillebror då jag var 16 år när jag flyttade hemifrån och han var då 5 år gammal. Ett minne som jag och min syster än idag brukar få höra från våra föräldrar är när det snöade i köket. Det var en vardag och mamma var som vanligt på jobbet och pappa låg och sov. Han jobbade varannan vecka natt och varannan vecka dag. För mina föräldrar var det ingen självklarhet att lämna oss på fritids för att han skulle sova så vi skötte om varandra medan han sov klart på förmiddagen.
I alla fall fick vi den briljanta idén att vi skulle ut i köket och kolla läget, vad vi egentligen skulle göra är lite oklart. Men min syster får för sig att klättra upp på handtagen på lådorna och sedan ställa sig uppe på köksbänken för att öppna skåpet och leta reda på mjölpåsen. Ut flög allt mjöl i hela köket och det var mitt i sommaren och köket såg ut som ett vinterland. Hon stod dessutom och skakade påsen så att allt mjöl flög ut och sjöng ”jag ser det snöa, jag ser det snöa…” Oklart än idag vad som gjorde att pappa vaknade just där och då när detta kaos kom till, men glad var han i alla fall inte och började torka upp allt detta mjöl med en blöt trasa. Det gjorde inte saken bättre för det blev bara deg.

Musik
Hurt - Twelve

Så var jag ute på isen och har inte kunnat släppa klubban från handen sen dess
Min hockeykarriär började redan när jag var 5 år i Tingsryds Aif. Där har det fostrats många stjärnor som än idag spelar i de stora klubbarna andra sidan Atlanten. Så som Oliver Ekman Larsson, David Gustafsson och Lawrence Pilut bland annat. Att jag skulle börja med hockey var inte en självklarhet, men med föräldrar som alltid ha sett till att man ska prova det mesta så var även hockey med på den listan. Som jag sa i en intervju i SDHL så satt jag mest och grät på mina första träningar.
I allafall så tog jag mig dit, men tyckte det var hemskt att ens ta mig ut på isen. Men med en tjatande mamma om att nu är det sista gången Wilma vi åker hit om du inte tänker ta dig ut på isen blir det inget mer. Så med de orden i huvudet så tog jag mig ut och tack och lov för en envis mamma och en vinnarskalle som jag, så var jag ute på isen och har inte kunnat släppa klubban från handen sen dess. Frågan man kan ställa sig idag är om det var jobbigt för att jag kanske var blyg eller var det för att det bara fanns killar som var på isen? Jag är glad att jag tog mig över den tröskeln och gjorde det ändå.
En annan sak om kanske har hjälpt mig att bli fast för hockeyn är nog när mina första tränare tog mig åt sidan och bara åkte skridskor med mig. Det hjälpte mycket att komma in i det och känna att det är något för mig också. Sedan har grabbarna i laget har stöttat mig under alla matcher och träningar och har nog alltid beskyddat mig lite extra. Varför vet jag inte riktigt, men det har alltid känts som om de har gjort det.
Ett exempel är från en match när det var en kille från motståndarlaget åkte på mig efter en avblåsning. Då kom alla killar från mitt lag åkande och skulle hoppade på denna kille. Om de var för att skydda mig eller att de ville skapa lite drama vet jag inte, men jag kände mig i alla fall beskyddad.
Att vara tjej och spela hockey har inte alltid varit lätt, det är många gånger man har fått höra att tjejer inte borde spela hockey, detta är ingen tjejsport, det är alldeles för tufft. Men jag är glad att jag har haft så otroligt fina människor och tränare runt omkring mig som alltid har trott på mig. För de har bevistat för mig att hockey är även för tjejer. För jag har ju fått höra av folk att jag aldrig kommer lyckas inom denna sport som tjej. Speciellt när jag var yngre. Men det är väl ett bevis på att jag ändå har när jag har ett VM brons i bagaget med Sveriges U18 landslag.
Så jag vill rikta ett stort tack till Tobbe och Uffe som var mina första tränare i Tingsryd! Men även ett tack till Mattias Olsson. Tack för alla gånger du har lyssnat och förstått mig med allt som har hänt i familjen under den senaste tiden.

Musik
Hon dansar vidare i livet – Hov1

Vi fick en ny slags energi vi inte känt på länge och jag tror det var det som räddade oss kvar
Jag har spelat i några lag under mina år TAIF, Växjö, Karlskrona och nu Leksand som jag var varit trogen i 8 säsonger. Och till hösten går jag in på min nionde säsong. Denna lilla by har satt sig hårt i mitt hjärta och det har blivit mitt andra hem eller kanske ska säga första? För min familj är lika kär i Leksand som jag är… haha… Trots att jag har bott i Leksand så länge så skulle jag inte kalla mig för någon dalkulla utan är fortfarande en småländsk tjej. Det är svårt med ord att beskriva varför Leksand har satt sig så hårt i mig, men jag stormtrivs här. Kanske är det för att det är en liten by som jag är van och har växt upp i. Visst Leksand är mycket större än i Linneryd, men det är samma familjära känsla. De flesta som har besökt Leksand brukar säga att det trivs och finast är nog på sommaren. Man behöver aldrig heller sakna vinterkänslan för på vintrarna kommer det alltid snö och det mesta blir vitt. Hemma i Småland så har man tur om det är lite vitt vid jul, men annars får man vara glad om det är lite slask. De senaste säsongerna tycker jag har varit bra för min del, det är först nu jag känner en viss motgång. Vi har haft det tufft i Leksand och säsongen 19/20 hängde vi på håret av att kvala neråt, men tack vare Corona om man får säga så, höll vi oss kvar i SDHL. Denna säsong har gått betydligt bättre för oss, den sista grundseriematchen hade stor betydelse för både oss och AIK om vilket lag som skulle ta den sista slutspelsplatsen, och vi lyckades tillsammans ta den platsen. Det kanske inte var en självklarhet att vi skulle just vinna den matchen med tanke på att vi precis gjorde ett tränarbyte.
Ut går våra två manliga tränare som vi hade haft under hela säsongen och in kommer två nya kvinnliga tränare. Det var ingen lätt uppgift för dem, men de löste det på ett väldigt bra sätt. Vi i laget var öppna för förändringar och det hjälpte dem säkert på vägen. Vi fick en ny slags energi vi inte känt på länge och jag tror det var det som räddade oss kvar.
Men för min egen del har det gått sämre. Det är sällan man pratar om dåliga perioder för spelare på denna nivå, det är lite tyst med sådant. Det har det varit för mig med, men när man är i en tung period själv så är det svårt att prata om det. Målchanser som man i vanliga fall skulle satt på några sekunder hinner bli minuter långa för att övertänka och göra det jättesvårt för sig själv. Det enklaste blir helt plötsligt det svåraste.

Musik
Syrener – Olivia Labato

2021 skulle bli mitt år, men i stället blev det familjens år. Året började med en otroligt bra försäsong för mig. Jag kände verkligen att detta kommer bli mitt år. Jag är i mitt livs bästa form, jag siktar högt och vill ta mig till OS-truppen. Jag har ett helt år på mig. Att ha mål och något att sträva efter har varit viktigt för mig att ha. Finns inget bättre än när man uppnår de mål man har satt upp. Jag har tidigare varit med i Damkronorna innan under landskamper, läger mm. Så att ta en plats i OS-truppen kändes inte helt orimligt. Men jag lyckades inte denna gång och som jag nämnde tidigare så blev 2021 familjens år i stället för mitt år. Jag har inte gett upp hoppet om OS, det är bara att jag har 4 år på mig att lyckas tills nästa gång. Det är många träningstimmar till dess, men jag har inte gett upp. Det är många VM framöver som man kanske hinner vara med på. Det är i alla fall mål som jag har att ta en mer etablerad plats i Damkronorna.

När helgen var slut och min semester började så hamnade mamma på sjukhus och vi alla nås av det tråkiga och fruktansvärda beskedet att mamma har fått cancer
Tillbaka till familjens år.
Månaderna gick och det blir till slut sommar och de årliga dagarna på Öland med min familj och släkt är kommen. Vi gjorde våra tävlingar och på kvällen skulle det vara middag och häng tillsammans precis som de andra åren. Grejen var bara att mamma inte hade känt sig bra de senaste veckorna och mådde inte så bra denna helg heller. När helgen var slut och min semester började så hamnade mamma på sjukhus och vi alla nås av det tråkiga och fruktansvärda beskedet att hon har fått cancer. Spridd äggstockscancer.
Jag har alltid tänkt att detta händer alla andra, men aldrig mig själv eller min familj. Varje år har jag alltid kollat på Cancergalan och känt med de andra som drabbas och läst texten att ”1 av 3 får cancer, men alla drabbas”. Att det skulle hända min mamma fanns inte på världskartan. När Thomas Stenströms låt ”ser du månen där du är ikväll?” blev ledmotivet till cancerfondens julfilm 2020 så har den alltid varit med mig och fått en ännu starkare betydelse nu när mamma blev sjuk.
För att sammanfatta förra säsongen så har det varit en tuff säsong för mig att ha min familj 46 mil ifrån mig när sådant här drabbar ens familj. Det kanske har påverkat mig mer än vad jag någonsin har trott. Jag är inte en person som visar mina känslor utåt utan håller det mesta inom mig. Och reflekterar jag nu i efterhand så har hockeyn säkert blivit lidande och det kanske har synts i TV-rutan för er som sett matcherna, men jag försöker alltid prestera på topp och gör alltid mitt bästa, men ibland räcker det inte till när huvudet är 46 mil bort.
För mig var det ett självklart beslut att fortsätta spela hockey under hela säsongen. För det var det mamma ville jag skulle göra. Det var viktigt för henne att jag fortsatte göra det jag tycker är kul. För henne var det ett sätt att tänka på någonting annat mitt under alla behandlingar, operation och inläggningar på sjukhusen. För min del var det också ett sätt att tänka på annat när man kommer in i omklädningsrummet och möter hela ens lag. Även om jag inte alltid sa att ”idag är ingen bra dag” så förstod de nog mig alltid ändå. Om man ska återkomma till mamma så mår hon väl okej idag. Alla cellgifter för nu är klara och operationen har gått bra. Just nu väntar vi på återkollen som görs var fjärde månad för att se så att cancer inte är tillbaka.
När man har sin familj så långt bort så har ens vänner blivit ännu mer betydelsefulla. Någon jag verkligen vill lyfta fram och tacka är Hanna Sköld. Tack Hanna för alla gånger du har funnits där för mig i allt. Tack för din förståelse och tid du har tagit dig för mig. Du betyder så mycket för mig ska du veta!

Musik Ser du månen där du är ikväll – Thomas Stenström

Min familj åker land och rike runt för mig för att se mig när jag spelar. När vi möter HV71 sitter de alltid samlade på läktare och kollar på matchen med spänning skulle jag tro. För det är oftast av någon oklar anledning väldigt mycket känslor när vi lag möts. I vanliga fall sitter de alla klistrade hemma i soffan framför hockeyn, tror faktiskt inte de har missat en enda match jag spelat. Trots det långa avståndet till min familj så har jag daglig kontakt med dem via telefonsamtal och sms. Ibland blir det också väldigt mycket Facetime samtal för att inte missa massor.
Som jag nämnde tidigare så kommer jag att gå in på min nionde säsong för Leksand. Mycket är för att Alexander Bröms skrev på tre år som Sportchef för Leksands damer. Han tror på oss och jag tror på honom att han kommer bygga något bra för oss damer här i Leksand. Nu blickar vi framåt mot en ny kommande säsong med nya tag och krafter. Hoppas vi ses framöver i arenorna runt om i Sverige eller framför TV-rutan. Tack för att ni har lyssnat på mitt sommarprat i SDHL och hoppas ni får en fortsatt trevlig sommar!

Musik
Det vackraste – Cecilia Vennersten