När SDHL.se får tag i Michelle Löwenhielm, 26, har hon lite plugg kvar innan det är dags att sätta sig på bussen och förbereda sig för en bortamatch mot HV71. Så ser livet ut just nu för SDE:s lagkapten – en mix av hockey och studier. För sedan i augusti läser hon nämligen till sjuksköterska.
– Jag hade tänkt det tidigare, även när jag var i USA, men där borta var det inte ett alternativ till hockeyn på samma sätt. Under förra säsongen började tänka på det lite mer och jag gillar att ta hand om människor och vill ge tillbaka till samhället på något sätt. Det var lite att det kom till mig. Jag insåg att det nog var något som jag skulle passa bra som. Hittills har det varit kul med studierna, säger Michelle Löwenhielm.
Du har inte avskräckts av historierna vi har fått läsa och höra om från landets sjukhus under coronapandemin?
– Många sjuksköterskor har det jobbigt, speciellt när det inte finns så många sjuksköterskor att tillgå. Men snarare att det blir att jag vill hjälpa mer och dra mitt strå till stacken, höll jag på att säga. Jag gillar att hjälpa till och nu under utbildningen känner jag att det här nog är rätt yrke för mig. Jag ser bara framemot att komma ut och hjälpa till och försöka göra någon nytta, säger Michelle Löwenhielm.
Spelade fem år i USA
Hon debuterade i den svenska högstaligan redan 2010/11 med AIK och två säsonger senare var hon med och vann SM-guld. Därefter blev det ytterliga ett år i AIK innan hon 2014 åkte över till USA för att plugga på college, där Michelle läste kriminologi. Efter fyra år på college blev det en säsong i NWHL och Connecticut Whale.
Vilket är ditt bästa respektive sämsta minne från dina fem år i USA?
– Collegehockeyn på fyra år var bland det bästa jag har gjort. Hela den erfarenheten tar jag med mig och jag har många bra minnen från det. Jag hade det där året i Connecticut och fick se en annan del av USA. Det var också jättekul och spännande, säger hon och fortsätter:
– Jag fick lära mig mycket, ta hand om mig själv i ett annat land. Men de bästa minnena är när vi hade en bra helg, när vi exempelvis vann mot lag som Wisconsin och Minnesota. Det var ändå hockeyn jag huvudsakligen var där för. Ett annat bra minne var när jag fick vara med i NWHL:s All Star-match, säger hon och tar en lite paus för att fundera fram något mindre bra minne från tiden i Nordamerika.
– Jag vet inte om man kan säga att det är ett sämre minne, men det var lite tungt med skolan i början, innan jag hade kommit in i språk och hur skolan fungerar. Men det är som sagt en lärdom, och jag vill inte säga att det är något dåligt minne. Men det var tufft när man satt där och pluggade på nätterna och försökte få ordning på allting, säger hon.
{!A}
"Allt kan inte vara en dans på rosor"
När hon återvände hem till Sverige 2019 skrev hon för HV71 och två säsonger tillhörde hon topplaget från Jönköping. Men till den här säsongen gick flyttlasset till Stockholm och SDE, och i stället för att slåss om SM-guldet är Löwenhielm nu med i kamp om att försöka undvika kval.
– Skillnaden är stor jämfört med förra året. Det har inte gått som vi har tänkt i SDE, men det var många orsaker till att jag ville till SDE och de står jag fast vid. Det blir en utmaning att försöka slå underifrån nu, men vi lär oss genom motgång. Jag tycker bara att det här är en bra erfarenhet som jag kommer att ha nytta av längre fram. Sedan hoppas jag att vi vänder på det här och gör en riktigt bra comeback, säger Michelle Löwenhielm.
Du nämner både den första tiden i USA och de lite knackiga resultaten i år som något att ta lärdom från. Skulle du säga att du ofta försöker vända det negativa till något positivt?
– Ja, jag skulle säga det. Allt kan inte vara en dans på rosor, men sedan kan det vara skit i stunden, haha. Man får erfarenheter från allt. Det kommer att hända tunga saker och man får ta hjälp av människor, göra det tillsammans och försöka göra det till erfarenhet, säger Michelle Löwenhielm.
Vem brukar du själv ta hjälp av när du behöver det?
– Framförallt familjen. Mamma och brorsan (Christoffer) får jag mycket hjälp av. De står mig väldigt nära och jag ser upp till dem. Sedan vänner och lagkamrater. Det är inget fel att fråga om hjälp lite här och var, säger Michelle Löwenhielm.
Hedrar sin pappa med tröjnumret
Hennes två år äldre bror Christoffer har alltid varit en stor förebild för Michelle och hon berättar att de spelade mycket landhockey under uppväxten, men då hamnade hon allt som oftast i målet. Men det var dock aldrig nära att hon skulle bli målvakt.
– Jag såg upp till upp honom väldigt mycket och därför var det nog aldrig nära att jag skulle bli målvakt. Han var utespelare och då ville jag också vara det. Även om han skickade in mig målet när det var landhockey, säger hon.
Ser du fortfarande upp lika mycket till din storebror eller har det avtagit med åren?
– Det har faktiskt inte det. Jag ser fortfarande upp till honom, även om han har slutat med hockeyn. Han har ett väldigt bra liv och gör det väldigt bra. Han är en sådan person som jag verkligen ser upp till, det måste jag faktiskt erkänna, säger hon och skrattar.
Hennes bror Christoffer är också en stor anledning till att Michelle började med hockey och allt började i Enebybergs Ishall. En ishall som nu återigen är hennes hemmaplan och att SDE-kaptenen åker runt på isen med nummer 67 på ryggen är för att hedra hennes pappa som var född 1967, något hon berättade om för Hockeysverige.se inför säsongen. Hennes pappa gick bort efter en tids sjukdom när Michelle var åtta år och hon medger att det var en speciell känsla när hon gjorde sin första hemmamatch i höstas.
– Det var väldigt stort och det betydde mycket för mig. Att ha 67:an har alltid betytt mycket för mig och att ha den på en SDE-tröja och i Enebybergs ishall, där allt började, var väldigt speciellt. Jag är väldigt glad att det blev så och att jag fick uppleva det, säger Michelle Löwenhielm.
{!B}
