• Huvudsponsor

Lördag Lör 22 Februari Feb
Söndag Sön 23 Februari Feb
Onsdag Ons 26 Februari Feb
Lördag Lör 29 Februari Feb
Söndag Sön 1 Mars Mar
Onsdag Ons 11 Mars Mar
Lördag Lör 12 September Sep
Söndag Sön 13 September Sep
Måndag Mån 14 September Sep
Fredag Fre 18 September Sep
Lördag Lör 19 September Sep

Sommarprat i SDHL: Sabina Küller, AIK

22 juli 2020 11:01
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Sabina Küller, AIK.


”Hur mycket har hon fått?” Frågar läkaren.

Svaret läkaren får från narkossjuksköterskan får honom att skratta till, förmodligen på grund av nervositet eller snarare skräck. ”Men allvarligt, hur mycket har hon fått?” frågar han igen. För han kan inte tro på svaret han nyss fick höra. När det visar sig att jag fått cirka sex gånger den normala dosen morfin som en människa vanligtvis ska få, så blir det bråttom. Mycket bråttom. Vad som händer sedan kommer jag tillbaks till längre fram i det här sommarpratet. Jag heter Sabina Küller, och nu ska ni få höra min historia.

Jag har under början av min hockeykarriär suttit otroligt många timmar i bil för att ta mig från Norrtälje till Stockholm, Solna närmare bestämt, ungefär en timmes bilfärd. Jag älskade att åka bil med min farfar som avgudade Dolly Parton.

När jag var runt 10 år så satt farfar och jag på väg till mina träningar och lyssnade som tokar på just henne. För mig så är det så starkt. Jag tänker tillbaka på helheten på något vis då. Inte bara just dom tillfällena som kretsar kring bilturerna med farfar. Utan allt som hade med hockey att göra när jag var liten. Alla cuper, alla turneringar, alla läger, vinter som sommar. Allt är som kopplat till just det. Just för att det nog var början på allt. Så som att allt som kom efter det grundas i just detta.

Hösten -1994, den 22:a september föddes jag

Anna Sabina Lambertz Küller, klockan 18.30 på kvällen. Jag är uppvuxen i Norrtälje tillsammans med mina två syskon, min tre år äldre storebror Adam, jag som är mellanbarn och min lillasyster Selma, som är hela sju år yngre än mig och pappa Tomas och mamma Marika. Från att jag var liten såg jag alltid upp till min storebror Adam och ville bestämt göra precis vad han gjorde. Det kunde handla om allt ifrån vilken glass han åt till vilken idrott han sysslade med. Adam var också en starkt bidragande orsak till att jag började spela ishockey. På samma sätt som jag såg upp till Adam, såg min lillasyster Selma upp till mig. Jag minns många gånger när hon skrivit listor med hennes idoler, där rankade hon alltid mig i topp. Det var fint att få stå högst upp på pallen med bland annat Lady Gaga och Britney Spears placerade längre ner på listan.

När jag blickar tillbaka, kan jag inte tänka mig en bättre barndom än den jag haft. Några som har spelat en stor roll i det, förutom min familj, är mina mor- och farföräldrar. Jag gick aldrig i förskola som dem flesta andra barn, utan jag gick istället hos dagmamma som var min mormor, vilket var helt underbart. Lika underbart var det att få följa med min morfar på fisketurer, oftast handlade det om att jag fick hänga med på hans gubbtävlingar på onsdagar. Medan jag spenderade stora delar av vardagarna med mormor och morfar så spenderade jag gärna mina helger hos min farmor och farfar ute på deras farm bland djuren.

Jag älskade att följa med farfar på alla sysslor som behövde utföras. Mata allt ifrån strutsar till hjortar och vildsvin. För att sedan få komma in i det varma köket där farmor lagade den bästa maten. Där kunde jag släppa på allt, och jag såg ofta ut som en luffare med stora stövlar och keps. Kvällarna kantades av högläsning av farfar om svensk historia, framförallt gamla krig. Jag är rätt säker på att han också kan nämna varenda regent i vår svenska historia. Jag var en rätt påhittig unge som liten och nyfikenheten har tagit mig ut på både små och stora äventyr, och det fanns inga undantag för det, när jag var hos farmor och farfar. Så ibland när jag lät nyfikenheten driva mig snäppet för långt, så var det skönt att ha farmor i närheten. Hon var nämligen den jag sprang till med tårar i ögonen när något gått på tok.

Varför började jag spela just hockey?

Men om vi ska prata lite om varför jag började spela hockey, så var det dels pga. min storebror Adam som då redan spelade i NIK (Norrtäljes Ishockey klubb) men sen hade jag ju även pappa som är extremt sportintresserad. Han ville ofta att jag skulle testa olika idrotter och han var väldigt förtjust i just hockey. Jag började på skridskoskola som liten i Norrtälje. Där spelade jag tills jag var nio år gammal. Jag spelade med killar men på den tiden runt 00-talet så fanns det även ett damlag i Norrtälje. Det var tjejer i olika åldrar men i samma lag. Men när jag lirade med killarna så var vi ca 4 tjejer i min ålder som höll ihop. Det var såklart kul att spela med killar men det kändes både tryggt och roligt att ha med sig tjejerna där också. Vi bytte ofta om i eget omklädningsrum, i ett litet omklädningsrum för domare. Jag tycker vi hade det väldigt bra ändå. Vi tjejer hade sjukt kul med varandra och även med tillsammans grabbarna.

Jag testade även att spela på olika positioner. Jag fick även möjlighet att tex vara målvakt men som absolut inte var något för mig. Jag minns när jag bölade så in i helvete efter en match när vi förlora med tvåsiffrigt! Jag var ju inte heller någon speciell trixare så jag fick väl bli något däremellan, så center vart nog ganska perfekt. Lite av allt liksom.

Så, när jag var runt 9 år kom det en man från AIK:s flickverksamhet och kollade på oss under en turnering eller var det kanske en match, det minns jag inte riktigt men när jag spelade med grabbarna i Norrtälje var det i alla fall. Då pratade han med oss tjejer efter matchen och undrade om vi ville prova på att spela i ett lag med bara tjejer. Men AIK:s verksamhet låg ju i Solna som ligger ca en timme från Norrtälje där jag bodde, det blev lång väg att åka om man skulle pendla. Men vi tjejer hade ju otroliga föräldrar som ville att vi skulle ta chansen och testa i alla fall, om det var något som vi var intresserade av. Vi var tre tjejer som började pendla. Vi hade våra föräldrar som delade på körningen, vilket var en lättnad för dem skulle jag tro. Möjligheten att vara borta med sitt barn i ca 4-5 timmar var och varannan dag i veckan skulle varit tufft. Det var ju tufft som det var ändå. Mamma och pappa hade ju heller inte bara mig att ta hänsyn till. Lillsyrran var ju liten då, runt 2 år och storebror Adam behövde ju sitt också som var i 12-årsåldern då. Helt otroligt att mina föräldrar har ställt upp så mycket som dom har gjort.

När jag började i AIK som 9-åring så hade ingen av oss någon aning om att det skulle ta mig dit jag är idag. Hockey var ju bara skoj liksom. Det var ju bara en hobby. Tills det en dag bara inte var det längre. Jag kommer ihåg dom stunderna, dem som hade allvar i sig. Dem som vart avgörande i min karriär. Som tillexempel mitt val om att just spela hockey. Jag velade länge mellan just hockey och fotboll. Jag älskade båda sporterna så otroligt mycket. Men tillslut gick det inte att kombinera längre, vilket var tufft. Jag fick sätta mig ner och fundera igenom, vilken av sporterna jag verkligen ville fortsätta med. Som ni kanske förstår, så vart det då hockey. Hockey var ju roligare. Det hände mer. Svårare liksom. Jag kände att jag kunde utvecklas mer.

Jag hade längre väg att gå och det kanske var just den utmaningen som gjorde mig intresserad. Men i och med det beslutet, var det också då jag började satsa på riktigt. Jag ville bli riktigt bra. Jag ville komma någonstans med hockeyn.

Jag älskade att spela med tjejer direkt!

Det vart en helt annan sammanhållning i laget och i gruppen. Det var som liksom inte "bara" hockey längre. Nu gjorde man det man älskade tillsammans med sina vänner som älskade precis samma sak. Det blev jag helt tagen av. Allt runtomkring blev mer och mer viktigt i och med detta. Där och då skapade jag vänner och minnen för livet.

Säsongen 2008/2009 fick jag äntligen börja träna med damerna. Vilket var oerhört stort! Men det var med en jävla massa ångest också. Att gå från sin trygga miljö i flicklaget till damlaget var inte alltid så lätt. Dels att bli accepterad av damerna, bara det var en kamp i sig. Jag hatade känslan av att komma in till omklädningsrummet där alla spelarna hade sin plats, och jag själv inte hade någon aning om vart jag skulle sätta mig någonstans. Det var bland det värsta.

Att öppna dörren till omklädningsrummet och inte bli bemött. Ingen som hjälpte till vart jag kunde sitta. Ibland fick jag eller någon av dem andra tjejerna från flicklaget, en pinnstol mitt i rummet att sitta på. Shit va man kände sig i vägen. Hur som helst så bet jag ihop och kämpade till mig en plats, i och med det så tjänade jag lite respekt av dem i damlaget.

Och jag minns min första seniormatch väldigt väl. Det började med en bussresa till Leksand. Vi skulle spela i deras B-hall. Kall som fan och trångt i båset. Jag var sjukt nervös och var uppsatt som extraspelare så jag visste inte hur mycket jag skulle spela eller om jag överhuvudtaget skulle få någon speltid alls. Jag försökte nog vara ganska ödmjuk över det hela, jag var bara glad över att ha tagit ett stort kliv från flicklaget till damlaget. Jag hör plötsligt tränaren säga mitt namn i båset. Jag ska in! Satan också. Haha, vart som en kall kår i hela kroppen men fan så taggad jag var också. För när jag väl hoppade in på isen så var det ju som alltid, bara hockey. Det var ju bara att spela. Det kan jag ju.

Pucken kom till mig, jag drev den mot mål. Jag tog ett varv runt målburen och lyckades dra in en backhand i kassen. Pucken gick alltså in! Mitt första mål. Min första match. Mitt första skott. Det var en jävla känsla, helt sjukt! Jag växte direkt. All nervositet släppte. Det var ju bara ett mål egentligen. Men för mig så var det allt. Att kunna bevisa att jag ska stanna, jag ska vara i damlaget. Jag ska bidra och vara med och ta laget framåt.

Sen visste jag nog redan då att jag skulle vara en spelare som inte är den som alla ser. Att jag skulle vara en spelare som jobbar i skuggan. Det var jag ganska nöjd med ändå. Men att starta med ett mål! Det fick ju alla att se mig, även om dom inte ville. Jag fanns!

Utöver AIK så började jag bli uttagen till regionsturneringar och distriktsturneringar vilket var väldigt spännande. Det var kul att bli uttagen, utvald och behövd som spelare. Att spela för att vara den bästa regionen eller distriktet. Det fick mig att liksom få upp ögonen för hockeyn på ett nytt sätt. Att jag skulle kunna spela för ett eventuellt landslag en dag.

Då kom skadan

Hela sommaren 2011 drogs jag med sådan ryggvärk men jag fortsatte träna på som vanligt i hopp om att det skulle försvinna. Dessvärre så förvärrades allt sakta men säkert och jag hade i december 2011 fortfarande inte sagt till någon att jag hade ont. Dock så kunde jag inte längre sitta eller ligga ner utan att ha ont. Jag kunde inte stå upp rakt eller räta ut kroppen. Jag stod upp under lektionerna i skolan, kunde inte sitta i bussen så jag fick ligga ner längst bak eller stå upp.

Det var under en regionsturnering i Kristinehamn som den akuta smärtan tog vid. Vi sov i en skola som jag minns det, i gamla militärsängar. Det var väl det som blev brytpunkten för mig. Jag vaknade upp en morgon och kunde inte komma upp ur sängen. Det gick liksom inte att ta sig upp. Tillslut fick jag lite rull på kroppen så jag kom över kanten och landade på golvet. Jag tog mig på något sätt ner till frukosten och där åt jag frukost på golvet. Jag kröp fram på alla fyra.

Efter ett tag ringde någon efter hjälp från ledningen som fick komma och hjälpa mig. Vi tog oss med bil ner till ishallen och där fick jag lägga mig på en brits. Där blev jag liggande på mage. Har aldrig känt sådan smärta i hela mitt liv. Det var helt sjukt! En sådan otrolig smärta. Det var ilande och molande och den var på något sätt odefinierbar. Jag kände bara att det kom från ryggen och gick ner i benet. Jag kunde inte hantera det alls. Jag blev helt hysterisk, det kändes som att jag ville lämna min egen kropp! Jag ville bara ur den i ren panik. Det ringdes då utan några större funderingar på en ambulans. Ambulansen kom och jag fick morfin direkt. Jävlar vad najs det var då. Helt otroligt.

Vändningen från en sådan smärta till nästan rent utav njutning. Jag sa då till Rikard, min dåvarande tränare att ”nu kan jag spela”. Riktigt så var inte det ju såklart inte men viljan fanns där i alla fall.

Vi åkte då till ett närliggande sjukhus i Karlstad. Där behandlades jag i några dagar. Efter det så fick jag åka ambulanstransport till Norrtälje, då jag är skriven där. Jag röntgades och det konstaterades att jag hade ett enormt diskbråck. Där och då förstod jag inte innebörden av det, men det skulle jag komma att göra inom kort.

Jag fick fira jul där på sjukhuset med min tränare Rikard och min mamma, mamma som aldrig lämnade min sida.

En morgon där på sjukhuset vaknade jag upp försökte gå på toaletten själv, men det gjorde att smärtan skenade iväg totalt. Den gick inte att få stopp på.

Narkossyrran kom in och började pumpa i mig morfin för att dämpa smärtan. Jag slocknade. Vad jag då inte visste, var att de tryckte i mig morfin 6 gånger den dos som en normal vuxen vanligtvis ska få.

Under den tiden började jag snarka och andades bara 3 till 4 andetag i minuten när det var som värst. Läkaren kallades in och konstaterade ganska snabbt att mitt läge var kritiskt. Han fick en chock när han hörde hur mycket morfin jag hade fått i mig.

En ambulanshelikopter väntade på mig, för att ta mig till Karolinska sjukhuset i Huddinge, men dessvärre var jag för ostabil för att jag skulle få lyfta.

Vi fick då istället vänta ett tag för att försöka stabilisera mitt tillstånd, och först då kunde vi lyfta. Väl framme på Huddinge sjukhus satte dem mig på motgift som verkade som den skulle. Kort därpå rullades jag ner mot operationsbordet. De fann då ett superstort diskbråck i ländryggen. Jag opererades och allt gick bra.

Min mamma var som en maskin under hela sjukhusvistelsen. Tiden som jag spenderade där är lite som en dimma för mig, men hon minns allt och kommer nog aldrig glömma den tiden. Det jag starkast kommer ihåg är att hon aldrig släppte taget om min hand. Jag kunde bara sträcka den utanför sängkanten och hon tog den genast i sin. Låter kanske konstigt men bara någon månad senare så snörade jag på mig skridskorna igen. Vilket är helt fantastiskt när jag blickar tillbaka på det idag och även lite osannolikt!

Frågan om jag skulle fortsätta spela eller inte efter skadan, den fanns inte för mig. Jag ville tillbaka till varje pris. Envis som jag är så lyckades jag. Men skulle aldrig klarat av det utan det skyddsnät jag hade omkring mig. Min familj. Och inte minst sagt Rikard Regnell. Utan honom hade jag aldrig kommit dit jag är idag, vet inte ens om jag hade fortsatt utan honom. Under den tiden var han min tränare, men för mig var han så mycket mer. Han blev som en mentor.

Han frågade mig om jag ville detta, spela och komma någonstans, vilket jag ville. Jag tror han inte lämnat mig sedan dess. Som han har drillat mig. Från att bli en bra hockeyspelare på isen till att agera professionellt utanför isen. Hur skorna ska stå. Hur utrustningen ska hänga. Inte en pryl fick ligga fel. Allt skulle vara så otroligt prydligt!

Rikard ansåg att om man kunde agera professionellt utanför isen så gör man det även på isen också. Rikard var som en extra förälder för oss alla tror jag. Han uppfostrade oss. Förklarade hur saker skulle gå till och inte.

ALLA hade en sådan respekt för honom. Alla lydde vartenda ord han sa. Vi tog in allt, lärde oss. Om vi inte gjorde som vi blev tillsagda blev det straff, så vi var väl kanske illa tvungna. Löpning var ett straff som ofta delades ut. Jag minns när några av tjejerna i laget försökte slippa löpningen under ett konditionspass då de istället för att springa satte sig i en trappuppgång. Det var något som vi all fick höra, och ett kollektivt straff delades omedelbart ut. Det var laget före jaget, alla eller ingen. Som dem flesta växer upp när man mönstrar så tror jag att vi växte upp med Rikard som tränare. Han är en helt otrolig person.

Jag minns när jag hade min största kris med hockeyn. När jag hade tankar på att sluta. När jag var runt 15 år kanske. Då ringde jag Rikard och bröt ihop. Helt förkrossad. Jag tyckte inte jag var bra nog, och i och med det tappade jag glädjen för hockeyn. Han fick mig att fortsätta och hitta tillbaka till glädjen igen. Hitta min identitet. Han fick mig att ta fram det jag var bra på, det som var mina styrkor. Min trygghet som jag alltid kunde luta mig tillbaka på när det var som tuffast. Han gav mig en roll som jag har tagit med mig genom hela min karriär.

Jag är fan en grovjobbare.

Jag ger aldrig upp. Jag är en spelare som alla kan lita på, en spelare som alltid gör sitt jobb till 100%. Det blev som en språngbräda för mig, när jag hade detta att luta mig på tillbaka på. Då var det ju bara att köra på framåt. Träna och utvecklas. Jag insåg ganska snart efter detta också att jag inte är någon som bara kan glida med utan att träna hårt. Jag var tvungen att träna för att hänga med. För att kunna bli bättre än dem andra. Jag hade ingen supertalang att falla tillbaka på. Hårt arbete var mitt allt. Jag visste väl att om jag inte skulle träna hårt också så skulle jag ju bli så jävla fet… hehe man gillar ju mat!

Rikard fick mig tillbaka. Starkare och bättre än innan diskbråck-skadan. Efter det kom jag med till Junior-VM och Ungdoms-OS. Det var så stort! Att få resa och spela för sitt land. Sverigetröja på sig för första gången. Känslor jag aldrig trodde jag skulle få känna. Allt efter skadan har för mig varit en bonus. Att spela i AIK. Att spela Junior VM, Ungdoms OS, vidare till Damkronorna och OS i Sydkorea.

Jag har satsat på att spela så länge jag kan och på så hög nivå som möjligt men under förutsättningarna att min kropp ska fungera. Att säga att jag har spelat tillsammans med dom bästa i Sverige, för att möta dom bästa i världen. Det har varit helt otroligt. Helt, helt sjukt. Kriga och slita tillsammans och må piss, känna att det inte är värt det, fast det ändå är det. Skador och allt förbannat skit. Men, vilken charm det är att få möjligheten att må så med alla dessa brudar man kallar vänner och lagkamrater.

Jag älskar att må skit med alla dem tjejerna. För gud så bra vi mådde när vi var som bäst. Alla gånger vi körde över allt i våran väg. Vi stod upp för varandra. Kämpade och slet för varenda centimeter där ute på isen. Tårar. Så mycket tårar. Glädje, men också ren och skär sorg.

Vi har upplevt stunder tillsammans, delat samma känslor som ingen annan kommer förstå. Bara vi. Det binder oss samman. Pressen vi alla spelat under, allt från tränare till media och allt däremellan. Alla personer jag lärt känna genom hockeyn. Ledare som spelare har ju betytt minst lika mycket som just hockeyn. Vänner för livet. Något jag alltid kommer tacka hockeyn för.

Men min satsning har varit ganska hälsosam. Jag har haft inställningen att komma med till landslaget som en bonus. Jag har tränat och spelat så bra jag bara kan för att sedan se om jag räcker till. Men där jag alltid haft min kärlek till hockeyn, där det drog igång på riktigt, i AIK. AIK har alltid varit viktigast för mig. Hemma i Solna.

AIK har alltid varit början och slutet för mig.

Som den AIK:are jag är så har det varit så lätt för mig att stanna. Jag vill ha alla mina framgångar och motgångar i AIK. Där mitt hjärta finns. Jag tror ändå att det gjort mig till den spelaren jag är idag. Jag spelar ju för tröjan, för laget och för dom som krigar för exakt samma sak som jag. Att vinna för AIK. Det är ju större än oss spelare. Större än sporten och allt som hör till. För mig är det så med AIK och många andra som utövar sport har samma känslor till något annat.

Jag tror bara att om man hittar det, något man brinner för lite extra mycket, det kan få en att nå längre, utöver sin kapacitet. Man gör det lilla extra hela tiden. Och man gör det för något som är större än en själv. Och det är AIK för mig.

Kärleken till klubben och idrotten är större än mig och det kan upplevas som större än allt. Men det blir slaget på fingrarna av kärleken till min familj; min sambo och bonusdotter. Hela min släkt. För det är vad jag står kvar med i slutet av dagen.