• Huvudsponsor

Söndag Sön 19 September Sep
Onsdag Ons 22 September Sep
Fredag Fre 24 September Sep
Lördag Lör 25 September Sep
Söndag Sön 26 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Lördag Lör 2 Oktober Okt
Söndag Sön 3 Oktober Okt
Lördag Lör 9 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL Lina Ljungblom, MODO

14 juli 2021 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Lina Ljungblom, MODO.


Hon skrek ”Lina!” Och jag förstod att nu får jag inte spela mer. Hon skrek så alla hörde i båset ”Vad håller du på med? Du skiter i allt där ute, du åker inte skridskor, du backcheckar inte, du ser nonchalant ut. Ska du ha de där A:et på bröstet så får du fan gå ut och visa dem nu.” Alla hörde. Jag skämdes, började gråta och jag kände - nu kommer jag aldrig få spela med dem där Tre kronorna på bröstet igen. Året var 2017, och detta är ett av mina starkaste minnen i min ishockeykarriär. Nu trodde ni säkert att jag istället skulle säga att ett av mina starkaste minnen var när jag vann det där ungdoms-OS guldet i Lillehammer 2016, eller när jag fick avgöra den där semifinal-matchen på U-18 VM i Ryssland, eller när vi fick göra den där TV-puckshögen efter slutsignalen i finalen. Men nej, den där utskällningen är det minne som satt sig i mig och något jag alltid kommer att komma ihåg. Och om jag idag ser det som något negativt och som en dålig erfarenhet? Absolut inte, detta fick mig att ändra hela min syn på hockey och hur jag idag tänker att det är det jag älskar mest - att spela ishockey. Mitt namn är Lina Ljungblom och nu ska ni få höra min historia.

Musik
En underbar refräng - Jimmy Jansson

Där hörde ni en underbar refräng med Jimmy Jansson. Ja, hans låtar är sådana där låtar som jag förknippar med min barndom och framförallt somrar. Varför just han? Jo, det kommer från min storasyster Amanda. Hon älskade honom och spelade hans låtar jämt. Vilket gjorde att jag tillslut också gjorde det.

Jag är uppväxt i Skövde och även bott där hela mitt liv med min familj, mamma Lotta, pappa Anders och ja storasyster Amanda. Jag har haft en underbar uppväxt med en familj som älskat mig och som har ställt upp för mig. En mamma som alltid funnits där för mig och som älskat mig överallt annat.
En pappa som varje träning och match både suttit på läktaren och även kört mig fram och tillbaka till ishallen, morgnar och kvällar. Han har även en period varit tränare för mig. Min syster som jag inte ens med ord kan beskriva hur underbar hon varit mot mig. Även fantastiska mor- och farföräldrar som jag har så många fantastiska minnen med. Alla semestrar jag och min syster varit med mormor och morfar. Eller alla gånger jag och min syster åkte på en madrass nerför trappan i farmors hus. Ja, listan kan göras lång.

Vi bodde på ett perfekt ställe för barn att växa upp på, I ett radhus i ett lugnt område med många barn och en liten bit utanför Skövde stad. Nära till lekparker, fotbollsplaner, skogar och skolan. Jag trivdes verkligen där. Ett ställe jag älskade att gå till var ett stort träd vi kunde klättra upp i. Vi hade nämligen en backe som var som skydd för järnvägen och där uppe i den backen fanns en stor ek som var alldeles utmärkt att klättra upp i. Och oj vad långt man såg. En av grenarna satt jag ofta på och tittade ut över vårt område som sträcktes sig längre än vad ögat kunde nå.
Det är en plats som jag än idag kan sakna. Så fort jag besöker mitt gamla barndomsområde så tittar jag alltid upp mot just de trädet och känner känslan jag hade när jag var liten, hur avslappnade det var att sitta där och hur stor jag kände mig som kunde vara så högt upp och se så långt.
Mina bästa kompisar bodde inte långt ifrån mig heller. Jag tog cykeln och på 3 minuter var jag framme till vilken kompis jag än skulle till. Vi bodde helt enkelt helt perfekt när jag tänker efter.

Men många minnen är såklart från ishallen. Dem flesta minnen från ishallen har jag med min pappa som i stort sett följt med mig jämt. Varenda lördagsmorgon har vi gått upp väldigt tidigt, det har varit mörkt och kallt ute och vi har satt oss i bilen på väg till ishallen för att spela match. Ja, det kanske låter jobbigt att gå upp tidigt varje helg men det var bland det absolut bästa jag visste.
Pappa har följt med mig överallt, allt från sena fredagsträningar då han suttit på läktaren, till bortamatcher i Nittorp, och troligtvis vet inte många av er vad Nittorp ligger eller knappt jag heller. Det kanske inte var överdrivet långt bort, cirka 14 mil. Men tänk er att åka mitt ut i ingenstans och där ligger en by där det bor cirka 200 personer. Och mitt i den byn ligger en ishall. Ingen rolig resa med bara massa med småvägar och skog på varje sida. Men det var inget som stoppade min pappa från att åka med.
Om det varit någon på läktaren så har det varit pappa, inte för att jag bett om det utan för att han velat det. Jag har även minnen från träningspassen jag gjorde med Skövde IK:s damer då hela min familj var med på isen. Pappa som tränare, min syster och mamma som spelare. Samt jag själv då som spelare. Vi har gjort mycket ihop vi i familjen och det jag tycker är så roligt är att vi alla har haft just hockeyn som intresse. Dem har rest över hela Sverige och flugit till många olika länder ut i världen för att se mig spela. Ett otroligt stöd har dem varit för mig.

Något som återkommer är ändå hur mycket jag och Amanda, min syster, gjort ihop. Alla gånger jag fick vara med henne och hennes kompisar, eller hur hon varje gång gett mig tips och råd inför livet, och varje gång hon funnits där för mig. Det är även tack vare henne som jag idag spelar ishockey. Så min kärlek till min syster är obeskrivlig. Som ni förstår så har vi haft våra duster med varandra också. Vi kunde bråka om allt möjligt, allt från vem av oss som hade rätt i en diskussion, till att jag lånade hennes saker utan att fråga, till vem som vann kurragömma. Men syskonkärlek är ju som den är. Och vad som gjorde att vi blev sams, hmm det löste sig för det mesta av sig självt. Sen så har vår mamma alltid sagt att ”vi går inte och lägger oss osams”. Så på ett eller annat sätt fick vi ge varandra en kram och sen var det mesta löst.

Det är några gånger under den gångna säsongen som mina känslor tagit över helt och det har svartnat i ögonen på mig
För att återkoppla lite till ishockeyn då. Jag började åka skridskor när jag var 4 år, då åkte jag till en början med pappa och min syster. Men redan samma år började jag med Skövde ik:s tjejlag. Men till en början ville jag absolut inte sätta på mig skridskorna och åka. Men för att förklara hur jag fungerat i min barndom så kan man använda sig av uttrycket ”det går fort i hockey”. Från ingenstans så kom jag på att jag ville jag börja spela ishockey. Och man kan säga att Billingehov, Skövdes ishall blev mitt andra hem direkt. Mina föräldrar har berättat detta för mig i efterhand eftersom jag var väldigt liten då och denna historia har jag ju hört ett antal gånger av mamma och pappa.
Mamma har berättat att, ”när du började åka skridskor som 3-åring, så tyckte vi det var jättekul att nu kunde hela familjen åka tillsammans. Men inte då. Du försökte åka men blev arg och gick av isen med en gång. Du ville aldrig, aldrig prova det igen, sa du. Det kunde vi andra hålla på med, inte du.
Året därpå, då var jag runt 4 år så var pappa, syster Amanda och jag lediga en dag. Pappa frågade om vi skulle åka skridskor. Japp, hade du sagt glatt, nu ska jag åka skridskor! Mamma sa bara ”Lycka till, skönt att jag jobbar.”
Dagen efter ringer pappa till mamma och berättar:
”Jaha, då har Lina lärt sig åka skridskor då. ”Va? Neej” sa mamma, ”man kan väl inte lära sig efter bara en gång!?” Men det hade varit så, Pappa hade satt på mig mina skridskor och sedan hållit i mig lite och jag körde med en liten plog framför mig. Sedan ville jag åka själv och det gjorde jag. Det kallas envis. Så har jag gjort med det mesta under min uppväxt, när jag väl har bestämt mig så har jag klarat det.
Mamma har även berättat, ”det var samma sak när du lärde dig cykla. En sommar testade vi och du körde rakt in i en häck. Efter det skulle du aldrig cykla mer. Sommaren efter tog din syster Amanda och hennes kompis Emma ut dig i trädgården och sedan ropade dom plötsligt ”Nu cyklar hon i trädgården!”
Så ja, ni förstår ju att jag varit väldigt envis när jag var liten. Jag gjorde min första hockeymatch med tjejerna i Flames. Skövde IKs damer. Och mamma har även berättat:
”Du hade fyllt 5 år. Skövde skulle möta Borås damer. Tränaren och pappa som också var tränare sa att du skulle vara med. Det var ett stort åldersspann och du var yngst av alla, de äldsta var runt 25 år. Du spelade matchen och även syster Amanda som var 5 år äldre än dig var med. Du var helt lyrisk när du gick av isen. ”Jag vill spela mer matcher pappa.” Dem första åren spelade jag med tre olika lag, Skövde IK Dam, årskull -01 med killar samt även -00 med killarna.
Jag som ni förestår har alltid varit väldigt bestäms av mig, från att få till att INTE vilja åka överhuvudtaget, till att helt plötsligt BARA vilja åka. Hur gäller de med vinnarskallen då? Jo, bara tanken av att förlora i något får mig irriterad. Vinna är det bästa jag vet! Det spelar ingen roll vad det är för något, så länge det är en tävling där man kan stå som vinnare så tänder det till något inom mig. Det märks nog ganska tydligt utåt, då jag ibland kan blir så arg att det näst intill slår slint i huvudet på mig. Det är några gånger under den gångna säsongen som mina känslor tagit över helt och det har svartnat i ögonen på mig. Jag blir så arg att jag knappt vet vad jag gör och säger.
Vilket jag vet absolut inte är bra och Jag vet att det hindrar mig en viss del i hockeyn. Jag vet att det hindrar mig en viss del i hockeyn. Många tror att det är lätt att låta bli att bli arg. Men då kan jag svara med att, ja det är lätt att vinna en teckning också. Så det är inte alltid så lätt även om man önskar det. Alla har vi något vi behöver utveckla eller jobba extra med som spelare, och detta är en av de saker jag jobbar med. Att omvandla det till något positivt och som skapar energi till mig på isen.
Hur blir jag då när jag exemplevis förlorar? Då går jag in i mig själv, pratar inte med någon. Jag har ett hett temperament, minst sagt. Det kan vara positivt ibland, men då och då rinner det över. Jag jobbar med detta, speciellt under denna sommar, med hjälp av utbildade personer.

Eftersom jag är uppvuxen med hockey och att spela i kill-lag så har det alltid varit naturligt för mig att umgås med killar. Mina bästa vänner har alltid varit killar och det kanske förklarar varför jag alltid varit lite ”killig” av mig. Det är svårt att säga vad som egentligen är killigt eller tjejigt men jag gjorde alltid det mina killkompisar gjorde. Jag var sällan med tjejerna som satt och flätade någons hår, pratade smink eller hade klänning på mig. Jag spelade istället fotboll på rasterna, hade mjukisbyxor och t-shirt på mig, klippte mitt hår väldigt kort. Jag gjorde alltid det som killarna gjorde vilket jag menar med ”killigt”.
Jag har minnen då det ibland kom fram någon och frågade om jag var en tjej eller kille. Samma sak när vi hade friluftsdag med skolan och en av aktiviteterna man kunde välja mellan var att åka skridskor. Då kom det fram en tjej till mig på isen och frågade om jag var en kille. Vilket jag ändå kan förstå. Jag hade kort hår så det stack inte ut en fläta eller tofs från hjälmen, mjukiskläder och spelade hockey. Inte mycket som stämde överens med hur tjejerna i min omgivning var eller gjorde.
Jag ville faktiskt till och med bli kille när jag var liten. Jag ville klippa mitt hår som en kille, vilket jag gjorde en gång när jag gick till frisören. Då hade jag sagt “jag vill se ut som pappa i håret”. Så kort blev det inte, men mitt långa ljusa hår klipptes i alla fall av. Jag hade också likande kläder som många av killarna i min omgivning hade. Jag låg ofta i min säng och tänkte på att jag inte riktigt trivdes som tjej. Eller jo, det gjorde jag men jag kände att jag inte riktigt kände mig som en tjej och kände att jag mer tillhörde killarna.
Ett exempel var när jag var och badade med kompisar, då hade jag alltid bara shorts och inte någon överdel på mig. Kommer så väl ihåg att mamma sa till mig någon gång ”Men oj, har du inte glömt något?” Och skrattade lite. Hon menade inte alls att vara taskig, utan mer skoja om det faktiskt var så att jag hade glömt det. För mig blev det bara mer konstigt, varför skulle jag ha överdelen på mig. Jag tänkte ju bara att mina killkompisar inte hade det.

Jag fick tillslut veta att man kunde genomgå könsbyte. Då var jag runt 10–12 år och jag har för mig att jag fick reda på det genom min pappa. Jag tror jag pratade lite om det här med min familj att jag ville vara en kille men att dem trodde att det bara var en fas för mig just då. Annars minns jag inte så mycket om vad min familj sa om just detta, då jag nu i efterhand inte pratat om det speciellt mycket eftersom jag inte tänker på det alls längre. Jag kommer ihåg att jag tänkte att ”det där vill jag göra”. Men det blev aldrig så. Tiden gick och jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag tillslut kände att jag trivdes som tjej och ville vara det. Idag trivs jag som tjej och har inga planer alls på att byta kön. Det var en jobbig tid men som jag kom över, egentligen tror jag bara tror att jag kände mig lite mer annorlunda med mina tjejkompisar än när jag umgicks med killarna, som jag gjorde mest. Killarna som jag umgicks med tror jag inte ens tänkte på att jag var tjej, eller att jag var en tjej som såg ut som en kille. Jag var bara en kompis precis som dem var till mig. Det blev heller aldrig annorlunda när jag blev äldre. Allt som skedde, skedde naturligt och det var ingen som tänkte på det. Jag var fortfarande samma Lina hur jag än såg ut, eller vad jag hade på mig för kläder eller frisyr. Jag vet inte varför detta ändrades. Jag tror bara det var att jag blev äldre och började mer känna mig hemma i min kropp.

Musik
This is me – Keala Settle

Jag slapp den där känslan av att vara själv efter träningen. Jag kände en samhörighet med de andra tjejerna i omklädningsrummet
Ja, detta var jag. Låten får mig att känna en stolthet idag. Att jag vågade vara den jag var och fortfarande är idag. Jag vågade sticka ut men ändå bara vara mig själv. Trots att jag ändå var speciell så accepterade alla mig för den jag var vilket jag är väldigt tacksam över idag.
Jag valde hockeyn före allt annat. Vilket gjorde att jag stack ut bland mina vänner. Vissa i klassen kanske umgicks medans jag var i ishallen och tränade. Men samtidigt är det inget jag ångrar heller. Jag har alltid haft en känsla att jag gör något som många andra inte gör, spela ishockey som tjej. Även om jag under mina år i hockeyn spelat med killar som varit bland mina närmaste vänner och att jag genom killarna i ishockeyn hittat en bästa vän som jag än idag står väldigt nära så kände jag mig ändå lite utanför. I yngre ålder bytte jag om i samma omklädningsrum som killarna och jag gjorde i stort sett allting med dem. Men ju längre upp i åldern jag kom ju mer ensam blev jag. Jag började byta om själv både innan och efter träning. Vilket gjorde att jag kände mig lite ensam när alla andra i laget var tillsammans. Vilket var jobbigt, det var självklart lika roligt att gå ut på isen och träna men det var inte lika kul att åka iväg till ishallen som det är idag när jag spelar i ett damlag.
Som tur är så har det nästan alltid funnits ett damlag i Skövde. Där tränade och spelade jag mest när jag hade tid, på tisdags- eller söndagskvällarna i ishallen när damlaget var där. Jag kunde komma av träningen med killarna och satte mig i ett omklädningsrum med tjejer, dem kvällarna var helt klart dem bästa. Jag satt då i ett rum med andra tjejer som hade samma intresse som mig själv. Jag slapp den där känslan av att vara själv efter träningen. Jag kände en samhörighet med de andra tjejerna i omklädningsrummet. Att jag bara kunde sitta och prata och skratta ihop med andra tjejer.

Idag är jag extra tacksam för att jag nu spelar i ett damlag och slipper ha den där känslan av att sätta mig själv och byta om. Jag har spelat med killar väldigt länge upp i åldern tillskillnad mot många andra tjejer gjort, under U-16, J-18, J-20 tiden med killarna har jag inte alls haft samma vänskap med killarna som jag hade när jag var liten. Vilket gjorde att jag kände mig ännu mer ensam utanför isen.
Min uppskattning att spela i ett damlag idag är extremt stor och jag njuter i princip varje dag av att kunna gå ner till träningen och bara som vi säger i Västergötland tjöta med alla. Sen har tiden som tjej i ett kill-lag inte alltid varit bra på isen heller. Då menar jag inte hur killarna i mitt eget lag var emot mig utan mer hur motståndarna betedde sig mot mig.
Jag vet inte hur många gånger jag fått en extra tackling, ett extra slag med klubban, eller hur många som hoppat över att tacka mig med handen efter matcher på grund av att jag varit tjej. Det kanske inte bara var för att jag var tjej, utan jag tror det sved i deras ögon att jag var en tjej som var bra på att spela hockey. Ibland kanske till och med bättre än vad dem själva var. Det tror jag var anledningen var, varför många betedde sig illa på isen mot mig.
Ett minne jag starkt kommer ihåg och som är mitt allra värsta från när jag spelade med killarna var en match i Ulricehamn. Jag var ca 12 år, när slutsignalen gick satt jag i avbytarbåset men åkte direkt ut på isen. Jag åkte fram till en av killarna i motståndarlaget och drog en rak höger i huvudet på honom. Ja, jag håller med om att det inte var ett speciellt bra uppförande. Jag kommer ihåg så starkt hur ledsen jag var under matchen, några av killarna betedde sig väldigt, väldigt illa och var rentav elaka mot mig. Jag var ganska ung som sagt, så jag minns inte allt och bad därför mamma berätta hur hon upplevde detta och varför jag betedde mig som jag gjorde efter slutsignalen.
Mamma har berättat ”Ni låg under med ganska stora siffror. Slutsignalen ljuder och jag får då se hur arg du är. Du vänder dig om och bara åker av isen så fort du kan, utan att tacka motståndarna. Jag har nog aldrig sprungit så fort från läktaren, ner runt isen. Jag tar tag i dig och säger ”även om man förlorar så ska man alltid tacka motståndarna för matchen. ALLTID.” Du säger till mig att du inte vill tillbaka in på isen. Det gick inte att prata med dig, du var så ledsen och arg så jag följde med dig in i omklädningsrummet och vi pratade ut.”
Mamma berättar vidare att hon inte visste vad som hände ute på isen men jag berättade efter matchen. Några av killarna i motståndarlaget hade åkt runt och kallat mig både det ena och det andra, det ena värre än det andra.

Den utskällningen kan jag än idag känna känslan jag kände där och då. Men gud vad jag burit med mig den
Efter någon vecka hörde faktiskt en kille av sig från Ulricehamns laget och bad om ursäkt för vad hans kompisar hade sagt och gjort. Han hade alltså inte sagt något men hörde ändå av sig, vilket var starkt gjort.
Ett par veckor senare kom Ulricehamn upp till Skövde och det var Skövdes tur att vinna den här gången. Då har även mamma berättat att jag bara hade en sak i huvudet. Att jag skulle jäkla mig visa alla, och då gjorde jag 3 eller 4 mål den matchen. Och där kom den där envisheten igen, precis som den där envisa flickan som när jag var 4 år. Mamma berättar att ”Jag har aldrig sett några så beskyddande Skövde killar runt dig. Så fort någon motståndare kom i närheten av dig så kom dem och tryckte sig emellan. Även de killar som var huvudet kortare än dig skyddade dig. Tror att detta är bland de få gånger du har blivit utsatt för något sådant. I övrigt tycker jag dem flesta har haft stor respekt för dig” Det här var alltså hur mamma såg och kom ihåg händelsen från den matchen och ja det har som sagt inte alltid varit enkelt att spela med killar. Men som min mamma nämner och som jag själv tycker, så har killarna i dem lagen jag spelat i, i Skövde, behandlat mig med väldig stor respekt vilket såklart betyder mycket.
Min hockeykarriär har varit en berg- och dalbana, eller iallafall under min tonårstid. Men jag har fått med mig mycket erfarenhet på vägen.
För att återgå till en av dem kanske bästa erfarenheter jag fått med mig, var just den gången jag nämnde i början. Det var under Finnkampen med U-18 landslaget, av tränaren Ylva Martinsen, fd Lindberg. Ylva Martinsen som senare efter den händelsen blev förbundskapten för Damkronorna och som själv varit en framgångsrik spelare i både klubb- och landslag. Ja, den utskällningen kommer jag alltid komma ihåg, men som jag bara idag kan säga tack för.
För att förklara lite mer vad som hände. Jag och min första flickvän hade gjort slut några dagar innan den här hockeycampen, och nu skulle vi spela ihop under turneringen. Ja, det var ingen lätt match om man säger så. Känslorna tog över och jag var extremt dålig ute på isen. Tror många känt känslan när sin ”sin första riktiga kärlek” tagit slut. Det var det enda jag kunde tänka på och det kändes som hela jorden vändes upp och ner. Och inte nog med det så skulle jag nu åka på ett landslagsläger och prestera mitt max samtidigt som jag var väldigt hjärtekrossad. Det var inte lätt att hålla alla känslor i styr, speciellt inte under matcherna när jag skulle försöka fokusera. Mina känslor inom mig var som en berg- och dalbana hela den turneringen.
Ylva, tränaren, visste inte om vad som hade hänt. Under den andra matchen mot Finland tog min energi totalt slut och jag kände ingen glädje och jag var väldigt dålig och ofokuserad den matchen, fruktansvärt dålig. Vilket Ylva också såg. Efter ett byte så hör jag Ylva skrika ”Lina!” Och hon lät inte alls glad på rösten. Så jag förstod att nu, nu kommer jag aldrig få spela med de där Tre kronorna på bröstet igen. Hon stod där och jag satt på bänken och då började hon säga ”Vad håller du på med? Du skiter ju i allt där ute, du åker inte skridskor, du backcheckar inte. Du ser nonchalant ut. Ska du ha de där A:et på bröstet så får du fan gå ut och visa det nu” och jag började gråta. Jag skämdes för dem andra i laget som hörde det.
Men eftersom matchen inte var slut bet jag ihop och gick ut och spelade hockey. Det var nervöst för jag var så rädd för att förstöra min chans till att få spela med U18-landslaget igen. Men, efter den utskällningen så började jag spela ishockey igen och gjorde det ganska okej där ute på isen resten av matchen.
Varför blev det bättre? Hmm, jag tror att det var för att jag verkligen fick höra att detta inte var okej, mitt beteende ute på isen var inte bra och skulle jag inte rycka upp mig kanske jag inte skulle få spela med den tröjan på mig igen. Jag kände nog där och då att det inte fanns något annat än att visa Ylva, men framförallt mina lagkompisar att jag faktiskt brydde mig om detta. Vilket nog kan ha med den där lilla envisa flickan jag var som liten att göra. Envisheten som satt kvar att ”nej nu jävlar” hur ledsen jag än var så kände jag någonstans att jag inte bara kunde ge upp. Allt det jag kämpat för i många år ska inte få bara försvinna på grund av detta. Så tack till den där envisa tjejen som fanns kvar i mig. Den utskällningen kan jag än idag känna känslan jag kände där och då. Men gud vad jag burit med mig den.
Jag och Ylva pratade efter matchen och det löste sig väldigt bra. Det hon sa då under samtalet var något som jag också är väldigt tacksam över att jag fick höra av henne ”Varför ska detta påverka det du älskar mest? Det är jobbigt men låt dig inte påverkas av det när du är där ute på planen och gör det du är bra på”. Just det där har jag burit med mig i både med-och motgångar att det som händer utanför hockeyn, ska inte göra så jag slutar med det jag älskar mest.
Jag vet att Ylva gjorde allt detta för att hon brydde sig om mig. Hon ville mitt bästa och hon visste att jag kunde så mycket mer än det jag visade där ute på isen den där matchen. Sen tror jag också, om det var någon i laget som kunde ta denna typ av utskällning så var det jag. Varför just jag? Oftast vet man vilka personer i ett lag eller i en grupp som kan ta hårdare kritik än andra. Vilket jag tror Ylva hade uppfattat att jag klarade av. Även om det var jobbigt för mig så tror jag ändå att Ylva visste om att jag på något sätt behövde höra det, vilket jag också gjorde.
Vi fick båda prata ut om det som hände och det ändrade inte på något sätt min syn på hennes ledarskap. Jag har haft henne i många år som tränare, från ungdoms OS i Lillehammer, med U-16 landslaget till U18-landslaget och sedan tillslut i Damkronorna. Vi har haft en lång resa ihop. Hon har väldigt mycket pondus och en bra ledarskapsstil. Hon är hård och rättvis på isen, förstående och vägledande utanför isen. Sedan tror jag att det betytt mycket att jag haft en bra kommunikation med henne utanför isen. Jag hade ett år då jag tackade nej till Damkronorna, då var det på grund av saker som hade hänt i mitt privatliv som jag var helt enkelt tvungen att prioritera. Den förståelsen Ylva hade var otrolig. En bättre tränare just då kunde jag inte haft.
Det kanske låter smörigt för många av er att säga så här om sin före detta landslagstränare men jag tror många av er som lyssnar har haft någon eller några som betytt mycket på olika sätt för er när ni haft det tufft. Vem det än är, är en annan sak, för mig var det just Ylva som betytt mycket för mig inom ishockeyn.
Idag vet jag att hockey är det bästa som finns och det som får mig lycklig. När jag tittar tillbaka på säsongen som varit och under varje sommar så saknar jag den där lukten av hockeysvetten man möts av när man kommer in i omklädningsrummet, eller inför varje match när man laddar upp med bra musik och sina lagkompisar bredvid en, eller när man åker ut på en nyspolad is inför både träning och match. Jag blir glad bara av tanken på att känna dessa känslor. Så varför ska jag sluta med det jag älskar mest av allt? Jag har iallafall bara ett ord att säga till Ylva - TACK!

Musik
Don’t forget where you belong - one Direction

Jag tackade nej till landslaget för att försöka hitta tillbaka till mig själv
Där hörde ni One Direction med Don’t forget where you belong. Jag var ett fan av dem förr. Men just den låten och texten ”Don’t forget where you belong, home” När det är tufft glömmer jag inte vart någonstans jag känner mig som mest hemma, på isen eller i ishallen för min del. Som sagt så har mitt liv varit väldigt upp och ner. Jag var som mest nere under min gymnasietid. Då jag mådde extremt dåligt och det hände många saker i livet som än idag sitter kvar djupt inom mig. Alla bär vi på några eller någon jobbig historia som man inte delar med sig av men som ändå har gjort dig till den du är idag. Sen kan jag inte heller mer än tacka mina lärare under min gymnasietid. För många är lärare, just bara lärare. Men för mig var dem något helt annat, något mer. Jag kan faktiskt inte förklara med ord hur mycket dem har betytt för mig. Jag kan nu i efterhand förstå att det nog inte var en lätt match att ha Lina Ljungblom som elev. Men jaja iallafall, stort tack till framförallt Tina, Lena, Åsa och Carolina. Ibland har jag funderat på att sluta, då har saker gått ut över hockeyn. Jag tror många elitidrottare har känt att dem någon gång velat sluta med sin idrott. Men att det funnits något där som hållit en kvar. Kanske vinnarskallen att bli bäst, kanske folk runt omkring som stöttat, eller att det finns någon liten tjej eller kille inom dem som haft drömmar och som verkligen älskar det man gör. Ja, den där envisa lilla flickan inom mig har nog fått mig att stannat kvar och även viljan till att bli bäst och kärleken till sporten.
Jag tackade som sagt nej till att representera mitt land, som är en elitidrottares stora dröm. Jag tackade nej till landslaget för att försöka hitta tillbaka till mig själv. Det är ibland okej att bara stanna upp och lyssna på sig själv. Idag är jag tacksam över att jag inte slutade när jag mådde dåligt. Att jag faktiskt tänkte på, om jag slutar så kommer jag aldrig mer känna den där känslan av att åka ut på isen innan matchen. Eller att jag kommer göra den där lilla Lina missnöjd efter alla drömmar hon haft, och all den tid hon lagt ner på ishockeyn. Det var känslor och tankar som jag inte ville bli av med vilket gjorde att jag fortsatte.
Och ett av mina bästa beslut hittills i karriären var när jag valde att flytta upp till Örnsköldsvik, där jag även bor just nu och spelar för MODO hockey. Varför valet föll på MODO, det kändes bara bra efter första samtalet med Björn Edlund som är huvudtränare. Jag minns när jag fick samtalet från honom, jag satt på Gotland och skulle gå ut och äta med familjen. Jag hade funderat länge var jag skulle spela härnäst och efter cirka 40 minuters samtal så kom jag ut till mamma och pappa på restaurangen och sa ”dit vill jag flytta och spela ishockey”. Jag kände att jag i alla fall inte ville spela kvar både i Skövde Ik:s J20, och med HV71s damer.

HV71 hade ett fantastiskt lag den sista säsongen jag spelade där och vi slog både poängrekord i grundserien och tog oss hela vägen till SM-final samt att vi vann den första matchen i finalserien. Vi hade alla möjligheter att vinna det efterlängtade SM-guldet men sen kom Corona i vägen och allt blev inställt. En enorm besvikelse som jag tycker är jobbigt att tänka på än idag. Jag spelade med många duktiga spelare i HV71 men kände att min istid inte räckte till för att jag skulle få den utvecklingen jag behövde. Jag ville flytta och jag kände att MODO och Ö-vik skulle bli perfekt, vilket det blev också. Idag älskar jag hockeyn lika mycket, om inte ännu mer än jag gjorde när jag var liten.

Sen vill jag tacka Doris. Min bästa vän och om man någon gång stött på en ängel i livet är det hon. Även om hon har fyra ben, en svans och väger 8 kg så är hon bland det absolut viktigaste i mitt liv. Vi har haft henne cirka 4 år nu och att säga att en hund nästan har betytt mest för mig under dem åren som gått kanske låter konstigt. Utan dig hade jag nog faktiskt inte suttit här idag - så tack till dig!

Många minnen har jag tack vare hockeyn, ungdoms OS-guldet i Lillehammer, historiska JVM silvret i Ryssland, guldet i Stålbucklan, som är motsvarigheten till det som senare blev TV-pucken. Alla resor med U-18 landslaget och Damkronorna runt om i världen, ja så mycket roligt jag fått vara med om. Mycket jag fått lära mig och med- och motgångar jag fått med mig som bara gett mig en massa erfarenheter.
Alla vänner jag mött inom ishockeyn och som än idag står mig närmast. Jag vet att jag kommer få mer minnen med hockeyn. Jag vill inte att min resa ska ta slut här. Jag vill så mycket mer. Jag har drömmar jag vill uppnå. Min hockeykarriär är inte slut än. Det vet jag. Det som är skönt att veta och som jag lärt mig under mina jobbiga år, är att hockeyn alltid kommer finnas där för mig, på ett eller annat sätt.
Nu kommer ni som avslutning få höra ”din tid kommer” av Håkan Hellström/ Otto knows. Som verkligen får mig känna känslan av att, har du det tufft någon gång så håll ut - din tid kommer.

Musik
Din tid kommer - Håkan Hellström