När jag fick frågan att få spela in ett sommarprat så började jag självklart fundera på vad jag skulle prata om. Hur mycket ska jag dela med mig och vad vill folk höra? Jag är ju lärare och kan ju inte hålla en monolog utan att ha en Point med den. Det blir också några roliga historier längs vägen. Det jag hoppas ni får ut av det här är att ta lärdomar från det jag gått igenom. Om du vill satsa på din hockey eller något annat i livet gör inte mina ”misstag”. Jag heter Hanna Blomqvist och det här är mitt sommarprat.
Min historia startar i lilla Munkedal i mellersta Bohuslän. Nu undrar alla var det ligger. Jag brukar få beskriva det som västkusten, en timme norr om Göteborg eller ganska nära Smögen. Munkedal är inte så stort ca 10 000 invånare i kommunen och 5000 i själva samhället. Här är jag i alla fall uppväxt med Mamma Siv, Pappa Sigge och de 1,5 år yngre syskonen Jonas och Kajsa. Yes, de är tvillingar. Vi är ganska nära i ålder som ni hör och det har gjort att det blivit lite bråk oss emellan men också att vi har haft och har väldigt roligt ihop. Nu bor jag och mina två syskon i Stockholmsområdet och mamma och pappa bor kvar i Munkedal. Mamma och pappa önskar säkert att vi bodde lite närmare men då får vi tänka att alla bor i alla fall på samma ställe. Vi är inte utspridda över hela Sverige. Jag flyttade upp till Täby efter jag slutat gymnasiet och har snart bott här i 11 år.
Att vara tre syskon väldigt nära i ålder gör att det alltid funnits någon att tävla med och det har jag älskat
Vi var väldigt aktiva barn alla tre och har testat på många idrotter. Vi alla tre fastnade för ishockey och fotboll. Det passade perfekt med att ha en idrott på sommaren och en på vintern. Det var full fart hela tiden och det var alltid någon som skulle hämtas eller lämnas. Både i hockeyn och fotbollen spelade jag under några år med två lag regelbundet. Jag kommer ihåg någon gång i hockeyn när damlaget hade bortamatch i Grästorp och sen efter matchen var det bara för mig och två till att åka till Borås för där hade U16 match. Att vara tre syskon väldigt nära i ålder gör att det alltid funnits någon att tävla med och det har jag älskat. Vi har tävlat i allt som gått, kort, springa runt huset, trixningar. Det har ju varit ett och annat argument från alla dessa tävlingar kan man säga. Det har byggt mig som tävlingsmänniska. Jag hatar att förlora men det jag har större problem med är när jag tävlar mot någon och jag märker att de inte ger allt. När jag skulle spela padel med några kollegor och jag hade inte spelat så mycket innan så jag var inte så bra. Jag märkte att min kollega slog bollen i nät med flit för att jag skulle komma ikapp. Jag blev förbannad och förlorade tillslut rättvist istället. Vilket inte var kul men bättre.
Som storasyster har jag blivit väldigt ansvarstagande. Jag var ofta den som fick ta ansvaret att skala och koka potatisen när vi kom hem efter skolan, så att vi skulle hinna äta innan alla träningarna började. Det blev inte bra alla gånger. Jag kommer speciellt ihåg en gång jag hade, som vanligt, skalat och satt potatisen på spisen. Jag satte mig sedan framför tv:n och kollade på någon serie som gick där. Vanligtvis kom jag ihåg att i någon av reklampauserna gå ut och kolla till potatisen men inte den här gången. Jag hör hur pappa svänger in med bilen på uppfarten och tänker SHIT POTATISEN. Jag känner då också lukten av bränt. Jag rusar in i köket och kollar i kastrullen. Vattnet hade kokat bort och potatisen var bränd. Allt detta händer innan pappa nått ytterdörren. Det slutar med att jag står på balkongen och säger till pappa ”Jag glömde potatisen och den brände fast”. Oftast gick det ju bra men då satt jag nog också i köket. Jag är nog inte så bra på att göra fler saker samtidigt. Det är något som jag och mina kollegor diskuterar ibland. De har så många saker som de gör och jag vill fokusera på en sak i taget. Vilket gör att jag kanske har lättare att fokusera men de kan ha fler saker igång. Olika styrkor som är bra att ha. Jag gör inget halvhjärtat utan det är allt eller inget. Vilket jag ser som en stor styrka. Varför göra något om du inte ska göra det ordentligt. Det tar jag med mig till hockeyn och till jobbet. Som jag nämnde tidigare är jag ansvarstagande och jag gillar att ta och få ansvar, det betyder att någon tror på dig. Det kan nog bli för mycket ibland för att jag ska må bra. Det är en svår balans att hitta.
Musik
I lived - OneRepublic
Jag är snart 30 år och spelar ishockey i SDE. Jag är även lärare i idrott och hälsa samt specialidrott på gymnasiet. Gymnasiet jag jobbar på ligger i Täby. Vilket gör att det inte är långt mellan jobbet och ishallen i Enebyberg. Jag tycker om mitt jobb. Det är väldigt givande att lära ut och hjälpa människor att utvecklas. Det betyder inte att det inte är krävande. Det är mycket jobb och när jag är trött och egentligen inte vill vara glad och på bra humör får jag försöka vara det ändå. Det är ju inte elevernas fel att jag kom hem 01.30 från en bortamatch och inte sovit ordentligt. Då får bara leendet åka på och tålamodet ibland tänjas till sitt yttersta. Förutom att jag ska lära eleverna hur du ska lyfta något från golvet eller grunderna i ett träningsprogram så handlar det mycket om att få dem att se saker från olika synsätt, hantera klasser där personer känner sig utanför eller pubertetens humörsvängningar. Det handlar väldigt mycket om människor med andra ord. Jag tror att, för att de ska acceptera och respektera mig som lärare handlar det om att jag ser dem som individer. Jag lär mig alltid namnen på mina elever på högst två veckor efter jag träffat dem första gången. Varför gör jag det? Jo, de ska veta att jag ser dem och jag uppmärksammar vem de är. Det jag tycker är viktigast i livet är att vara en bra människa, både jag och människor som jag omger mig av. För mig är en bra människa någon som är snäll, respekterar och accepterar andra människor för dem de är.
Jag hade spelat hockey kortast tid och var absolut sämst men tyckte det var hur kul som helst
Jag startade min hockeykarriär i Munkedals BK när jag var 8 år. Jag var med och åkte skridskor på Jonas, min brors, träningar och tyckte det såg kul ut. Sen dess har jag varit fast. Efter ett tag med att träna med min brors lag så gick jag upp till de i min egen ålder. Jag hade spelat hockey kortast tid och var absolut sämst men tyckte det var hur kul som helst. I laget fanns redan två tjejer, Anna och Kristin, de var bäst i laget. Det var ingen som tyckte det var konstigt att det var tre tjejer med och alla motståndarlag i vår serie var vana att vi tjejer var med. På skogs (Munkedals ishall) hade vi alltid ett eget omklädningsrum på något sätt med dusch. När vi var på bortamatcher fanns det inte alltid ett omklädningsrum tex på cuper då de flesta omklädningsrummen var upptagna har vi bytt om på kanslin och i korridorer. Jag blev sakta bättre och bättre men har aldrig varit lagets stjärna. Vi hade ett damlag i MBK och där fick jag debutera 12 år gammal. Där spelade och tränade jag parallellt med killaget fram tills jag gick ut gymnasiet och flyttade från Munkedal.
Killaget var inte det bästa och vi förlorade ganska mycket medan med damlaget vann vi nästan alla matcher vi spelade. När vi skulle börja U15 med killaget så fanns det ingen serie för det och inte tillräckligt med spelare, då slogs vi ihop med de i åldersgruppen över och spelade i en U16 serie. U16 serien var en Göteborgsserie och det blev längre resor och nya lag att möta. De lagen vi mötte var inte vana att möta tjejer och de blev inte så glada när man tacklade dem. Det var också väldigt svårt för sekretariatet att förstå att det stod Hanna, Anna och Kristin i laguppställningen. De sa ofta Hannes, Kristian eller Anders, det var ju otänkbart att det var tjejer med och spelade ishockey. Jag spelade med killar i U16, J18 och damhockey i MBK tills jag flyttade till Täby.
Musik
Rais your glas - P!nk
Under den här tiden spelade vi distriktscuper med distriktslaget och där har jag några av de bästa minnena från hockeyn. Jag har också träffat några av mina närmsta vänner här. Vårt distriktslag hette Bohuslän/dal. Numera tror jag det är sammanslaget med Västergötland. Bohuslän/dal är ett litet förbund överlag, totalt är det sju lag som det går att ta ut spelare ifrån och långt ifrån alla har tjejer som spelar. De fyra eller fem åren jag var med så fanns det ganska bra med tjejer i rätt ålder. Framförallt från vår klubb som hade minst en tjej i varje åldersgrupp samt damlag. När jag säger ganska bra med tjejer i rätt ålder menar jag att vi tog alla i rätt ålder och det räckte till ett lag. Vi spelade matcher fredag, lördag och söndag för det var väldigt många distrikt som hade tjejer som spelade. Vi möte de distrikten som var i region syd. Detta var oftast säsongens höjdpunkt, spela hockey och umgås med sina bästa vänner. Vi var också väldigt duktiga, vi kom tvåa flera gånger. Väldigt surt dock med en andra plats. Sista året vi spelade kom vi tvåa. Vi förlorade i sista matchen och kom inte etta. Då brast det antagligen pga trötthet och mentalt slut men jag började gråta och kunde inte sluta. Det fortsatte tills jag kom ut ur omklädningsrummet och Kajsa, min syster, efter en stund sa ”Du, vad skulle göra dig glad? Vi kan ta Jonas tangentbord och drämma det i huvudet på honom.” Gråt byttes till skratt väldigt fort. Vi gjorde inte detta men den komiska bilden av det gjorde att jag slutade gråta i alla fall.
En av distriktsturneringarna spelades ett år i Munkedal. Hemmaplan. Vi skulle bo i skolan jag vanligtvis gick i och det här såg jag fram emot. Vi startade på fredagen med två matcher och sen gick vi till skolans matsal för att äta middag, kyckling och ris. Efter det var det dags att sova för vi hade en tidig match dagen efter. Efter kanske en-två timmar vaknar jag och känner att något är fel. Jag går upp och ut ur klassrummet mot toaletterna. Det var tur det, väl där kräks jag och börjar inse att jag har nog feber. Jag får ringa mamma och pappa och de åker för att hämta mig. Undertiden jag väntar kommer en ledare i något annat lag fram till mig och frågar hur jag mår och om hon kan göra något för mig, om jag ska läggas i ett separat rum eller något sådant. Jag svarar att jag bor i Munkedal och det är bara 5 min för mina föräldrar att hämta mig. Tur i oturen att det var nära hem för jag blev ordentligt magsjuk. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att jag kanske kan spela på söndagen men mamma var bestämd att du kan smitta andra så det får du inte. Hon sa garanterat något om att det inte var bra för mig men det visste hon nog också att det inte skulle bita, utan andras mående kunde jag relatera till och förstå att dem kan jag inte smitta. Sen dess har jag inte kunnat äta kyckling. Jag har testat några gånger men det går inte jag har fått upp det varje gång, så nu äter jag bara inte kyckling längre.
Musik
Din tid kommer - Håkan Hellström
När jag gick sista året på gymnasiet så visste jag att jag var tvungen att söka mig någon annanstans om jag ville fortsätta spela ishockey
Jag mailade lite olika lag och Helene Åström, SDE damlags nuvarande sportchef, svarade att jag kunde komma på tryout hos Ormsta/SDE. Jag åkte upp och visade upp mig och fick en plats i laget. Det var ett tufft år då vi åkte ur Riksserien ner i division 1. Många skulle lämna för college spel och det blev jag och några få andra kvar. När jag kollar tillbaka på det så var det en bra tid för mig, jag fick utveckla olika delar av mitt spel och ta mer ansvar. Nu blev det enbart SDE och inte Ormsta längre. Vi spelade två säsonger i division 1 och kvalade sedan upp till Riksserien igen genom att vinna kvalet. Det är nog ett av de bästa hockeyminnena jag har. Vi är fortfarande två spelare som spelat i SDE sen kvalet, jag och Magdalena Winbo.
Under den här tiden pluggade jag på GIH i Stockholm till lärare i idrott och hälsa. Det fungerade bra att kombinera med hockeyn. Jag fick på skoltid lära mig anatomi, fysiologi men även att göra en bakåtvolt på trampet. Det var simning, skridskor, dans och bollspel på schemat. För en person som älskar idrott är detta drömmen. Vi skulle kunna vissa saker men också hur man lär ut det. På somrarna åkte jag hem till västkusten och sommarjobbade på ett pappersbruk som ligger där. Jag hade superkul och hade roliga kolleger. Detta innebar att jag jobbat skiftarbete, 2 nätter, 2 eftermiddagar, 2 förmiddagar och sen fyra dagar ledigt. Jag har också truck och travers kort. Jag lärde mig även köra en av skärmaskinerna. De maskiner som skär de stora pappersrullarna till ark i olika mått. Det var mycket bra erfarenheter jag skaffade mig här. Det ska vara roligt att jobba, jag klarar av skiftjobb och det är bra att spara lite arbete till kl.03.00 på natten för annars finns det risk att jag somnar.
De första säsongerna i Riksserien/SDHL var tuffa och vi förlorade mycket men vi lyckades tillslut vända trenden och har tagit steg varje år till att bli ett etablerat lag i SDHL
Det finns säkert många som hade lämnat laget innan trenden vände men anledningen till att jag har stannat är personerna i och runt laget. Vi är ingen stor organisation men med väldigt mycket hjärta. Det är en familj på något sätt vilket startar från lagledningen. Jag har spelat över 320 matcher för SDE och över 250 i SDHL. Jag fick äran att vara lagkapten under tre säsonger, vilket jag tycker var häftigt men jag var nog inte helt redo för det ansvaret när jag tittar tillbaka på det. Jag ville göra allting själv och skulle delat mer på ansvaret. Jag är ju lärare och fått lära mig mer om ledarskap under utbildningen och av erfarenheter i klassrummet vilket gör att jag idag är en bättre ledare även utan en bokstav.
Det är viktigt att ha personer som stöttar dig och det är viktigt att stötta andra. I ett lag så behöver alla respektera varandra och se varandra, anser jag, för att laget ska lyckas. Blir du inte sedd eller respekterad så kommer du inte tycka att det är lika kul att gå till rinken. Vi måste komma ihåg att ishockey är det roligaste som finns och miljön vi är i ska göra oss glada. Jag är inte alltid glad när jag gör ett grispass men jag och mina lagkamrater kan göra det bättre genom att peppa varandra. Det är också saker som, är du i ett lag är du inte viktigare än någon annan, ALLA ÄR LIKA VIKTIGA. Om du gör flest poäng eller om du inte gör några poäng, alla har vi olika roller. Alla gör alltid sitt bästa, varför skulle man göra något annat? Tips till alla unga spelare ta hand om era lagkamrater, säg hej till alla, var en bra kompis, alla är människor först och behöver bli seeda och respekterade. I mitt liv och hockeyn försöker jag alltid följa detta och jag hoppas och tror det gör mig till en bra lagkamrat. I hockeyn är min största tillgång annars min vilja och det är den som tagit mig där jag är nu. Jag har under min uppväxt spelat med bättre spelare och personer med mer talang än mig men jag har velat det här mest. Det har gjort att jag tagit mig längst inom hockeyn.
Musik
This is me - Keala Settle
Under min karriär har jag gått igenom skador och andra typer av motgångar. De flesta går igenom något och detta är vad jag har gått igenom. Jag fick 2017 en ljumskskada och den än nog så bra den kan bli nu. Jag drog ljumsken på två ställen och en var precis i fästet. För att få ordning på den här skadan har jag varit hos 4 sjukgymnaster, 2 kiropraktorer och 3 doktorer. Jag har gjort ultraljud på ljumsken, laser behandlat skadan, gjort en MR på hela ryggen och otaliga timmar rehab. Ljumskskadan gjorde att jag började belasta benen olika, som ledde till en obalans och andra problem. Jag fick under början av säsongen 18/19 körtelfeber och blev väldigt dålig. Jag blev så svullen i halsen och det gjorde så förbannat ont att svälja att jag inte fick i mig någon mat. Jag blev tillslut inlagd några dagar för att jag skulle få i mig näring via dropp. Det hjälpte och där vände sjukdomen för mig och jag började bli bättre. Detta hade dock brutit ner min kropp och mina muskler. Den säsongen gick inte bra, tröttheten från körtelfeber kan sitta i länge och jag var påverkad ett bra tag. Mina prestationer på isen blev väldigt ojämna.
Efter den säsongen så började jag försäsongsträningen och det kändes som om jag hade dragit hela utsidan högerben en dag. Jag fick tipset att åka till Bosön och träffa en sjukgymnast som heter Britta. Jag var hos henne i över ett år och första 7–8 månaderna var det varje eller varannan vecka. Hon hittade alltid något nytt kändes det som. Att jag tappat muskler under körtelfebern och sen haft en obalans i kroppen efter ljumskskadan gjorde att jag fick börja om helt från början. Exempel på vad jag skulle göra var övningar för att aktivera inre magmusklerna eller vänster skinka. Vi trodde ett tag jag kunde haft något diskbråck eller en buktande disk, därav MR på hela ryggen men som tur var fanns det inget sådant. Britta fick min kropp till 90 % och sen den här säsongen har jag träffat en kiropraktor, Peter, som har lyckats fixa 5 % till och jag är så tacksam till dessa båda för deras tålamod och kunskap.
Under sådana här perioder är det viktigt att omge sig med människor som du tycker om. Jag gjorde jobbet men min familj har varit väldigt stöttande. De har kört mig om jag behövt det, hjälpt mig hitta doktorer och funnits där att prata med. År ett och två var jobbiga pga ovissheten. Jag visste inte när jag skulle bli bra eller om jag skulle bli bra. Jag kommer ihåg tillfällen på sommarträningen, som jag gjorde själv, då jag kom till gymmet och inte kunde göra något för ångesten var för stor. Jag satt där inne och väntade på att jag kunde åka hem, så jag kunde säga till de där hemma att träningen gått bra. Just då orkade jag inte prata om det. Det var först senare som jag gjorde det och det kändes skönt då. Detta har lärt mig att ta skador på allvar och inte fortsätta köra på även om jag är småskadad. Jag tyckte att jag var “bra” i kroppen men det kom tillbaka för att det var inte helt 100. Detta läge har jag satt mig i själv så om du får en skada låt det ta tid.
Musik
Long long way, Mando Diao
Det byggde upp en stress att inte veta eller förstå varför min kropp betedde sig på det här sättet
I juni förra året efter alla betyg var satta så åkte jag till västkusten för att spendera två månader i familjens sommarstuga. Första två veckorna var jag utmattad, sov middag varje dag. Under sommaren kände jag av förkylningsliknande symptom en gång i månaden ca 1–2 veckor i stöten. Det var tjockt i halsen och jag var väldigt trött. Ibland kändes det som att jag inte fick luft och kroppen ville kräkas, samt dålig aptit. Jag gick till doktorn i augusti och de hittade att jag hade en järnbrist och jag fick börja äta järntabletter. Det är inte ovanligt att idrottande kvinnor får järnbrist. Efter ett tag tycker jag att jag fick lite mer energi tillbaka men aptiten gick fortfarande i vågor. Jag är normalt en person som äter mycket mat och det är vad dagarna kretsar runt, så att inte ha någon aptit var oroande. Det tog också väldigt lång tid att äta väldigt små portioner mat. Det gick lite fram och tillbaka men i december blev det bara värre och värre. Jag fick inte i mig mat, det gick inte pga illamåendet. Jag kämpade kan jag säga. Jag satt och grät för att det inte gick att äta och jag var hungrig. Det byggde upp en stress att inte veta eller förstå varför min kropp betedde sig på det här sättet. Speciellt då jag under den här perioden fortsatte träna på elitnivå.
På isen har jag dock fått något slags andrum. Jag är inte säker på varför men jag mådde inte dåligt på isen. Jag var inte illamående. Vilket gjorde att jag fick en paus. Jag tror det var att jag älskar hockey och tycker det är det roligaste som finns. Jag var självklart helt slut på träningarna efter ett tag men jag fick ändå någon slags paus just på isen. Det var viktigt för mig, men jag är inte dum. Jag vet att inte kunna äta tillräckligt och träna på elitnivå inte går ihop i längden. Mina lagkamrater under den här perioden var väldigt viktiga. Vissa satt med mig på bussen när jag försökte äta och distraherade mig med att prata om allt och inget, andra hjälpte mig att fixa mat hemma.
Någonstans inser jag att jag behöver hjälp men kanske inte vågat be om den riktigt
I kursen idrott och hälsa 1 på gymnasiet så finns det en del som handlar om ergonomi och det handlar om den fysiska arbetsmiljön men även den psykosociala arbetsmiljön tex stress. Jag stod och föreläste för mina ungdomar och kom till delen om stress. I powerpointen så har vi symptom på långvarig stress listade och jag började känna igen flera av dem. Jag stod där och pratade och det började klicka i mitt huvud. Kan jag vara påväg att gå in i väggen? En vecka senare tar en av mina kolleger mig på en fika och börjar prata med mig om att de har märkt att jag inte är mig själv. Jag blir lätt irriterad, kan inte fokusera och jag hade pratat med dem om maten tidigare. De tycker jag verkar stressad. Jag har svårt att hålla ihop det under det här samtalet. Han undrar om det är okej för honom att prata med min chef om detta och det tycker jag det är. Någonstans inser jag att jag behöver hjälp men kanske inte vågat be om den riktigt. När han erbjöd hjälpen blev det mycket enklare.
Jag fick på så sätt kontakt med företagshälsovården, en samtalsterapeut och en läkare. Jag har här fått hjälp att börja ta mig ur stressen. Jag behövde bli sjukskriven helt under en period för att fokusera på att få i mig mat samt på mig själv. Min vardag innan var träning kl.6-8.30, jobb kl. 9-17 (ibland mer beroende på rättning) och sova kl.21 för att göra samma sak igen nästa dag. Det fanns ingen tid eller energi att tänka på Hanna och det fanns ingen tid att sluta oroa sig för saker. Jag är påväg tillbaka och gick som tur var inte hela vägen in i väggen utan det var personer som fångade upp mig innan dess.
Musik
Human, John ”The ragin cajun” Jones
De senaste åren har varit väldigt upp och ner som ni kanske förstår. Vissa som lyssnar undrar säkert varför jag inte har slutat med hockeyn vid det här laget. Det är för att det är det roligaste jag vet och jag älskar det. Det var efter en säsong som jag funderade på att sluta då hade jag rehabat nästan hela säsongen och inte fått spela när jag väl kom tillbaka. Då ställde jag frågan till mig själv om det var hockeyn i sig som jag inte tyckte om längre eller omständigheterna runt omkring med rehab och den säsongens tränare. Jag bestämde mig för att ge det en säsong till och det var det bästa beslutet jag tagit. Det var en av de roligaste säsongerna jag haft. Jag älskar att spela hockey och tillhöra ett lag. Om jag spelar en eller tre säsonger till vet jag inte. Den här säsongen har fått mig att inse att jag inte kan jobba som lärare 100 % och spela hockey på den här nivån. Jag tar nog och utvärderar efter varje säsong men nästa säsong ser ni mig på isen igen.
Det jag vill avsluta med är de lärdomar jag har fått under mitt liv och karriär så här långt samt att tacka personer i min närhet som hjälpt mig.
1.Du behöver bra personer som stöttar dig längs vägen.
2.Du klarar inte hur mycket som helst. Alla har en gräns.
3.Det är viktigare vem du är än vad du gör.
Tack: Till Helene Åström som tog chansen och gav mig en plats i SDE där jag hittat en andra familj. Till mina idrottslärarkollegor som såg att jag mådde dåligt och hjälpte mig, men som också alltid fyller mina dagar på jobbet med mycket skratt. Till mina lagkamrater som har tagit hand om mig lite extra under den här säsongen. Till mamma, pappa, Jonas och Kajsa ni är guld värda och jag älskar er!
