• Huvudsponsor

Söndag Sön 19 September Sep
Onsdag Ons 22 September Sep
Fredag Fre 24 September Sep
Lördag Lör 25 September Sep
Söndag Sön 26 September Sep
Onsdag Ons 29 September Sep
Lördag Lör 2 Oktober Okt
Söndag Sön 3 Oktober Okt
Lördag Lör 9 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Josefin Bouveng, Brynäs IF

21 juli 2021 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Josefin Bouveng, Brynäs IF.


Att känna mig väl förberedd, trygg, veta att det här kan jag och nu jädrar ska köra mitt bästa! Den känslan älskar jag att ha när jag kliver ut på isen. Och för att känna så krävs det flera saker men en sak är extra viktig för mig. Att jag har en bra balans mellan den jag är som person och mina prestationer. För har jag en trygg grund i mig själv har jag bra förutsättningar för att kunna prestera på max. Men det är också så att det jag presterar inte definierar mig som person. Jag är inte lika med mina prestationer, dem är såklart en del av mig men inte allt. Det här måste jag jobba med hela tiden och det är inte så konstigt när samhället ställer skyhöga krav, framförallt på oss yngre människor. Vi blir ju hela tiden matade med bilden av att resultat och framgångar är det enda som räknas. Därför behöver jag ha den här balansen där jag vet att jag inte måste vara bäst på allt hela tiden. Jag är okej som jag är. Varken mer eller mindre värd än någon annan människa utan jag är den jag är och det räcker.

Musik
Det kommer bli bra- Laleh

Mitt namn är Josefin Bouveng, jag fyllde nyss 20 år och det här är mitt sommarprat. Jag vill berätta om min resa, mina tankar och hur jag jobbar med helheten som idrottare. På vägen hoppas jag kunna dela med mig av några bitar som jag tycker är värdefulla och jag vill hälsa dig varmt välkommen att lyssna.

Jag föddes i Uppsala och växte upp på min mormor och morfars gård en bit utanför stan i ett rött hus med vita knutar tillsammans med min mamma, pappa och lillebror. Morfar var bonde och jag åkte ofta med i traktorn när han sådde och plöjde åkrarna. När vi kom hem hade mormor allt som oftast dukat fram saft och nybakta bullar som hon älskade att göra. Förutom mormor och morfar var mina närmsta grannar hästarna i stallet. Där hade min mamma tillbringat otaliga timmar när hon var yngre så jag fick av naturliga själ testa på att rida i tidig ålder. Men det var inget för mig eftersom jag bara var rädd för de enorma djuren. På fritiden tyckte jag mer om att pyssla, hoppa hopprep eller studsmatta med mina kompisar. Men jag hade också ett annat stort intresse. En dag när pappa hämtade mig på förskolan frågade jag ivrigt med den snällaste rösten jag kunde:
-Pappa, kan jag snälla få ett dataspel?
-NEJ, svarade han bestämt. Du är alldeles för liten för det.

Jag började storgråta. Jag ville ju verkligen verkligen ha det här spelet. Tillslut fick han lite dåligt samvete för att jag var så himla ledsen och frågade:
-Okej, men vad är det för spel du vill ha egentligen?
-”Lek & Lär” heter det, det är ett mattespel där man lär sig att räkna, svarade jag.

Jag tror att jag hade det där spelet i min hand bara några timmar senare. Jag fullkomligt älskade att klura på mattetal och när jag började lågstadiet visste jag redan hur jag kunde beräkna cirkulära areor med hjälp av radien och pi. Då blev det fruktansvärt tråkigt att på lektionerna behöva räkna plus och minus med äpplen i en fruktkorg. Tack och lov hade jag en fantastisk lärare i Marianne. Hon gav mig svårare utmaningar och jag är än idag så tacksam för att hon förvaltade mitt driv och min hunger av att lära mig nya saker. För det drivet har jag haft med mig sedan dess och det än idag är det en av mina absolut största drivkrafter i livet.

Idrottsmässigt har jag inte hållit på med så många sporter. En termin i den lokala pingisklubben när jag var sju år är det jag har på meritlistan. Men när jag var 9 år kom min tre år yngre lillebror Linus en dag hem med en lapp från förskolan om Wings hockeyskola som han ville testa att vara med på. Jag bestämde mig för att åka med och titta på. Det såg väldigt roligt ut så till veckan efter hade vi lånat ihop lite utrustning så jag själv kunde få testa. Och jag tyckte att det var så roligt. När tränaren för killaget i min egen ålder, frågade om jag ville börja spela i laget blev jag överlycklig. Men redan på första träningen märktes det hur långt efter jag låg i utvecklingen jämfört med alla andra eftersom de flesta killarna redan hade spelat i några år och jag var bara en nybörjare. Min pappa har berättat i efterhand att han trodde att jag max skulle vilja hålla på en vecka, men så fel han hade. Tack vare att jag blev väldigt schysst bemött kunde jag fokusera på det som var roligt. Att spela hockey och hela tiden utvecklas. Jag tittade mycket på de killarna som var bättre än mig och försökte ta efter vad de gjorde bra. Jag fick verkligen utlopp för mitt inre driv av att hela tiden ta mig framåt och bli bättre. Det var en fantastisk miljö för mig. Jag spelade i laget fram till jag var 16 och skulle börja gymnasiet. Jag tror inte jag insåg då hur tacksam jag skulle vara för det schyssta bemötandet jag fick under alla år i laget. Jag blev verkligen från första början behandlad som vilken annan spelare som helst. Den respekten betydde allt.

När det sedan var dags att söka gymnasium möttes jag av en lite annan verklighet. Jag ville egentligen spela kvar i Wings och hade kämpat till mig en plats i J18 elitlaget. Men skolan som då hörde till var inte speciellt lockande för mig utan jag ville gå ett annat hockeygymnasium och träna där på morgnarna men fortfarande spela med Wings på kvällarna och tillhöra laget som alla andra. Jag försökte anmäla mig till tryouten för den andra skolan, men var inte välkommen. Det var skolans rektor som i ett mail skrev att det inte var någon idé att jag kom och visade upp mig eftersom de ändå inte skulle ta in mig för att jag var tjej. Det gjorde mig arg och frustrerad. Fine om jag inte hade varit tillräckligt bra, men nu fick jag ju inte ens chansen att visa upp mig. Sådant här fördomsfullt bemötande är jag trött på och jag tycker vi alla behöver tänka till vilka strukturer vi skapar, framför allt gentemot barn.

Utan den fina respekten jag hade i Wings vet jag inte om jag hade spelat hockey. Jag är i alla fall väldigt tacksam för att de gav mig möjligheten. Någon som också gav mig möjligheten att spela var min morfar. Han var så omtänksam och det var han som i början skjutsade till alla träningar så att jag kunde få göra det som jag tyckte var roligt. Han fanns alltid där och lyssnade när jag ville berätta om saker och gav mig många kloka råd tillbaka. Han var inte så gammal, bara 60 år, men hade en hemsk sjukdom som heter Parkinson. Egentligen märkte jag inte att han var sjuk för han utstrålade alltid sådan styrka och värme. Men på slutet gick det rätt fort. Han blev snabbt sämre och en dag fanns han bara inte längre vid min sida. Jag hann i sista stund hälsa på honom på sjukhuset och på något hemskt sätt fick vi ändå ett fint avslut även om livet ibland känns så fruktansvärt orättvist. Det är så obeskrivligt tomt utan honom, samtidigt som alla fina minnen lever kvar. Han var den bästa morfarn jag hade kunnat önska mig och jag saknar honom fortfarande varje dag.

Musik
Some die young- Laleh

Efter tiden i Wings gick jag tre år på hockeygymnasium i Stockholm och spelade i Djurgården. I början blev det en rejäl omställning med att flytta till en ny stad och bo i en egen lägenhet där jag behövde sköta alla hushållssysslor själv. Jag började i en ny skola där jag inte kände någon alls och träningsmängden ökade. Vi tränade både på skoltid och kvällarna nästan varje dag och det mest utmanande var att få tiden att räcka till. Jag behövde verkligen anstränga mig för att kunna hålla bra kvalité på alla träningar, hinna med skolan och samtidigt ha balans i livet runtom. Jag fick lära mig hur jag skulle planera mina dagar och ha en långsiktig plan men lärde mig samtidigt också hur viktigt det är att ha fokus på det som är här och nu. För det är egentligen det enda man kan påverka.

Innan jag slutade jag slutade gymnasiet hann jag med att debutera i damkronorna, spela ett ungdoms OS där vi vann guld och spela tre JVM varav ett av dem minns jag som igår. Det är JVM i Ryssland 2018. Som lag hade vi en enormt stark gemenskap och tillsammans gjorde vi en sjukt häftig resa både inför och under det mästerskapet. Under året genomförde vi många lekfulla sammarbetsövningar, tävlingsfokuserade isträningar och gemensamma löpturer som stärkte oss mentalt. Vi lyckades skapa en känsla i laget som är svår att beskriva och sätta ord på men där alla hade tillit och verkligen gjorde allt för varandra. När själva VM drog igång hade vi en tuff grupp med giganterna Kanada och USA och värdnationen Ryssland. Men tack vare att vi plockade historiska poäng mot USA redan i första matchen kunde vi ta oss vidare från gruppspelet och gick direkt till semifinal. I semifinalen ställdes vi mot värdnationen Ryssland i en fullsatt arena med tusentals högljudda ryska supportrar. Trycket var enormt och vi visste att det var en VM final som stod på spel. Mitt bland publikhavet hade vi en liten fläck av ett tiotal svenska supportrar i gula tröjor. Vi alla visste hur mycket de trodde och hejade på oss och det gav oss extra styrka. När vi stod uppradade på blålinjen innan nedsläpp och lyssnade på den svenska nationalsången ställde vi oss riktigt tight som en mur. Vi ville visa både oss själva och motståndarna att det här kommer vi göra tillsammans. Matchen drog igång och inleddes tufft och det är inget annat man kan förvänta sig när man möter Ryssland. Tiden gick och det var jämt, vi skapade offensivt och hade en målvakt som storspelade. När vi äntligen fick chans i numerärt överläge kunde jag sätta dit pucken på mitt favoritställe som jag tränat på så många gånger innan. 1–0 till oss, yes. Men matchen var långt ifrån slut. Ryssland kvitterade till 1–1 och allt var fortfarande öppet. Vi lyckades behålla tålamodet och fortsatte att tro på våran gameplan. Vi skapade flera heta målchanser men det gjorde dem också. Ganska sent in i 3:e perioden tog vi äntligen över ledningen igen. Och nu var det vara bara att hålla i. Ut med pucken ur egen zon och våga hålla i den. Dem orden matade vi oss själva med. På något sätt kändes det ändå som att minuterna bara rullade på i vår favör. Alla gjorde sin roll det bästa de kunde och tillslut gick slutsignalen. Lyckoruset som spreds i kroppen var helt magiskt och vi alla kastade oss och kramade om varandra i en stor hög på isen. Det var det här vi hade drömt om. Vi hade tagit oss till en historisk VM final.

Musik
On top of the world- Imagine dragons

I finalen mot USA inledde vi med att göra 1–0 efter bara några minuter och precis allt kändes som att det gick våran väg. Men inte långt senare kom USA ikapp och de blev tillslut för svåra för att stå emot. Vi förlorade matchen, men vann trots allt ändå ett VM silver. Sverige har aldrig tidigare eller senare varit i en VM final någonsin på damsidan och bara det är häftigt att få ha varit med om. Medaljen vi vann är supercool och jag har till och med låst in den i ett kassaskåp, men det är den grymma resan bakom som jag kommer minnas för resten av livet.

Idag står jag här med en ny vunnen silvermedalj, fast från årets SM med Brynäs. Det är min första säsong i klubben och det känns lite snöpligt att vi inte lyckades gå hela vägen. Vi hade ju ett så bra läge men det var små marginaler som avgjorde. För min egen del var det resultatmässigt den tveklöst bästa säsongen hittills. 65 poäng på 43 matcher, vinnare av hela slutspelets poängliga och utsedd till bästa junior. Alla framgångar är såklart superroliga men det som också gör mig stolt är hur jag lyckats få ihop hela pusslet. Jag klev in i säsongen med en helt annan fysisk grund och kapacitet och i klubben fanns det bra träningsmöjligheter. Ledarna och laget gav mig bra förutsättningar för att prestera och jag hittade en fantastisk kemi med mina kedjekamrater Lara Stalder och Katerina Mrazova. Men det som är viktigt att komma ihåg är att det inte bara är nu som detta har skett utan många av bitarna har jag jobbat med under väldigt lång tid.

Under alla år jag har spelat har jag varit noga med att det är jag som måste göra jobbet och styra min egen utveckling men också varit medveten om att jag behöver personer i min omgivning som hjälper mig på vägen. När jag var 14 år hamnade jag av en slump på ett företagsevent på Solvalla i Stockholm. Jag fick sitta längst fram i den stora konferenslokalen och kände mig för stunden lite felplacerad bland alla vuxna. Jag hade dessutom helt missat klädkoden och mina svarta träningskläder stack ut bland alla skjortor och blusar. Men när första föreläsningen på scen drog igång riktades min fulla uppmärksamhet dit. Det var EM, VM och OS- guldmedaljören i sjukamp Carolina Klüft som gjorde mig helt fängslad. Vad jag inte hade någon aning om då var att hon sex år senare skulle vara min mentor. För några år sedan träffades vi över en lunch på hennes jobb i Stockholm. Jag var ganska nervös inför och glömde nästan bort alla frågor som jag försökte memorera och ville ha svar på. Men så fort vi började prata kändes det som att vi klickade bra. Vi diskuterade alla möjliga saker och mycket var kopplat till idrott och prestation. Sedan det här mötet har vi lärt känna varandra bättre och har idag byggt upp ett mentorskap som jag är väldigt tacksam för. Det är värdefullt för mig att ha henne att bolla saker med. Visserligen höll hon på med en annan idrott, men har massor av erfarenheter som hon delar med sig av. Hon har upplevt många liknande situationer som jag ställs inför och kan därför hjälpa mig med hur jag ska hantera dem. Ibland diskuterar vi en specifik matchsituation eller en del i träningen men det kan också handla om saker runtom som är viktiga för helheten. Jag tror att oavsett vem man är eller vad man håller på med så behöver man personer i sin omgivning som kan ge perspektiv på saker och hjälpa en att forma sin egen väg framåt. Det gäller att hitta de personerna som man litar på och som kan ge råd som passar för just en själv. Carro är för mig en fantastisk person och hon har lärt mig så många viktiga saker. En av de som jag håller hårdast i är att jag ska våga sätta höga mål, men vara noga med att hela tiden göra mitt bästa, ha roligt och njuta av resan för då vet jag att jag vinner oavsett vad resultatet i slutändan blir.

Musik
Jag lever livet- Carola

När jag tänker på framtiden känner jag mig ibland lite vilsen av alla möjligheter som finns men samtidigt tacksam att jag har dem. Det är bra att ha ett långsiktigt perspektiv med framtida mål och en riktning, men man får inte ha en redan utstakad väg. För som idrottare måste man klara av att hantera när förutsättningarna runtom förändras eller när det uppstår plötsliga hinder. Jag själv hade ju siktat på att spela på college borta i USA redan förra året, men då kom, som vi alla vet, covid-19 pandemin och satte stopp. Jag fick navigera om och såhär i efterhand har hela situationen givit mig flera viktiga lärdomar. Jag har lärt mig att ha en plan, men att det aldrig i förväg går att veta vilka val som är rätt eller fel. Jag brukar se det hela som ett schackbräde. Jag står i en ruta och måste välja vilken jag ska gå till. När jag kommer till nästa ruta har jag ett nytt val att göra och på så vis formar jag min väg framåt. Jag kan aldrig i förväg veta vilka hinder jag kommer stöta på eller hur den exakta vägen kommer att se ut. Men gör jag de valen som känns bäst för stunden för att jag ska ta mig mot mina mål måste jag vara trygg i det och så får jag dra lärdomar längs med vägen.

Så det enda jag egentligen vet om framtiden är att det jag gör här och nu kommer leda mig dit. Därför jobbar jag hårt med att inte låta mina prestationer definiera mig som person eftersom jag behöver den balansen. Och jag gör mitt allra bästa för att i framtiden känna den där känslan när jag kliver ut på isen. Jag vill känna mig väl förberedd, trygg, veta att det här kan jag och nu jädrar ska köra mitt bästa!

Musik
Albin Johnsén - Tack för idag