• Huvudsponsor

Lördag Lör 22 Februari Feb
Söndag Sön 23 Februari Feb
Onsdag Ons 26 Februari Feb
Lördag Lör 29 Februari Feb
Söndag Sön 1 Mars Mar
Onsdag Ons 11 Mars Mar
Lördag Lör 12 September Sep
Söndag Sön 13 September Sep
Måndag Mån 14 September Sep
Fredag Fre 18 September Sep
Lördag Lör 19 September Sep

Sommarprat i SDHL: Sofia Reideborn, SDE

8 juli 2020 08:05
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Sofia Reideborn, SDE.


Twitter. Ja det är nog därifrån ni hört talas om mig om ni har det vill säga. Har ni inte hört talas om mig så är ni bara som majoriteten av Sveriges befolkning. Men absolut jag hatar inte Twitter.

Twitter är en plattform för 280 tecken. 280 tecken som gott och väl räcker för att ta ställning i en fråga.
Vad kommer andra tänka? Det är aldrig en tanke som korsar mitt huvud när jag ska uttrycka en åsikt. Ibland kommer det ut, lite för fort och utan eftertanke. Det ska jag inte sticka under stolen med.

För mitt konsekvenstänk sträcker sig lika långt fram som min brorson Bens när han ska klättra ner från en fåtölj med huvudet först och inte inser konsekvenserna. Och blir alltid lika förvånad varje gång när det går åt helvete.
Men, jag står för det jag säger. Det kan ni ger er på. Mitt namn är Sofia Reideborn och det här är min historia om hur jag blivit den, vad dem säger kontroversiella hockeyspelaren.

Den kontroversiella hockeyspelaren. Ja det är många som säger det men det får stå för dem. Jag ser mig själv som en människa som är sann mot mig själv och mina ståndpunkter. Jag kan inte låtsas ha andra åsikter än de jag faktiskt har. Men det är dock inte där vi ska börja just nu för det är inte början.

”Nu fick jag äntligen som jag ville, inte en till kille”. Det var min mammas första ord när jag äntrade världen. Men det, det har hon bittert fått ångra.

Hela min barndom har bestått av lek, sport och hån. Ja, det är så jag skulle beskriva den.

Det är så det blir när man växer upp med två äldre bröder och en pappa som aldrig lämnade tonåren. Jag skulle vilja säga att det är mamma som styrt hushållet och tagit hand om oss alla. Även pappa. Så tack mamma för att vi alla står här idag.

Men, om vi då ska ta allting från början. Jag föddes den 24 Mars 1999 och som jag sa tidigare så var det en befrielse för mamma och pappa att äntligen få en flicka. Främst för mamma som äntligen fick en partner. Nu var det 2 mot 3, i ALLA diskussioner.

Och låt mig bara intyga att jag och mamma må vara en mindre på vår planhalva men vi vinner alltid. Eller det är iallafall min känsla av det hela i alla fall.

Och i Sverige är det aldrig tillåtet att förminska eller ifrågasätta någons känslor eller upplevelser så pappa, Andreas och Adam ni har tyvärr inget att sätta emot.

Vi har sedan 1995 bott på Stora Essingen och ni som då inte är som jag och är matematiskt kvicktänkta kan lätt få ihop att jag bott i det huset hela mitt liv.

Ett gult tvåvåningshus på Stora Essingen. Idylliskt, underbart och den bästa ön Stockholm har att erbjuda. Att få växa upp just där har nu när jag ser tillbaka på det, varit helt optimalt. Ett hus med trädgård, nära till vatten, en skola precis på ön och en helt fantastiskt familj.

Det kan inte varit ha varit jobbigt tänker ni. Det har det dock också varit.

När jag frågar pappa om hur min barndom var så svarar han,

”Brutal”.

Men det är inte riktigt min upplevelse så jag tror vi håller oss till min story, iallafall den här gången.

Absolut den har i viss mån varit hemsk, låter det hårt? Faktum är att så är fallet. Jag har växt upp med två individer som hade varit toppkandidater till Nobelpriset i ”att reta någon till den ser svart” om det nu funnits en sådan. Andreas och pappa, detta är inte en komplimang även fast jag vet att ni tar det så.

Det mesta jag kommer ihåg av min barndom är hur jag och Adam har lekt, konstant. Det behövde inte vara hockey eller innebandy. Det kunde vara allt ifrån slalom på inlines som blev tävling till handboll och en golfrunda ute på gräsmattan.

Är det någon som varit en kreativ lekledare så har det verkligen varit Adam.

En händelse som nog tävlar sig in bland ”Saker jag aldrig kommer glömma” och som även är ett kvitto på hur Adam alltid tog sig tiden att leka med mig som liten.

Vi hade spelat NHL på playstation. Hur gammal kan jag varit? 8 år kanske. Vi bestämde oss för att spela bandy i vårt lekrum hemma på Stora Essingen, för evigt kallat ”bandyrummet”.

Adams favoritlag på den tiden var Detroit Red Wings vilket också ledde till att det var laget som vi fick vara. Vi satte oss därefter eller, Adam gjorde. Jag ska inte ta åt mig något cred för det där. Och satte upp ett helt spelschema med vilka lag vi skulle möta i grundserien. Därefter Stanley Cup Slutspelet.

Vinnare av Stanley Cup Bucklan det året? Detroit Red Wings såklart.

Det som dock kan vara värt att tillägga, vi mötte spöken. Eller ja, inga motståndare alls. Det beror helt enkelt på hur man ser det. Frågar du 8-åriga Sofia så var det NHL spelare som bara var förklädda som spöken. Men vann gjorde vi, så det så.

Adam har under hela min barndom varit min beskyddare när Andreas och Pappa visat sin värsta sida. Bästa om ni frågar dom. Men han har även varit min kompanjon och vapendragare. Vilket även gjort att han alltid varit min största förebild. Genom allt i livet egentligen. Det är han också än idag.

Han är den där killen som man bara inte kan ogilla. Han har inte ett ont ben i sin kropp. Jag vet att ni Luleå fans säger annat men ni har, helt ärligt, inte en jäkla aning.

Han är så ödmjuk, snäll och jordnära. Alla motgångar han haft under sin hockeykarriär som han kommit stärkt ur är verkligen det som jag konstant försöker ta med mig på vägen. Framgång kommer inte över en natt och det har han verkligen bevisat. För är det något som Adam besitter som ingen annan har i familjen Reideborn och speciellt inte jag så är det tålamod. Adam har under min uppväxt varit min allra bästa vän, den jag konstant försökt efterlikna på isen. Medvetet men också omedvetet.

Frågar du mina föräldrar så ser vi exakt likadana ut på isen. Frågar ni mig så undrar jag om inte mamma och pappa behöver högre styrka på deras glasögon. Men absolut lite saker gör vi nog lika, bara att han gör allt 100 gånger bättre. Det kanske är en underdrift. Till och med.

Men Adam var alltid den som i ett omklädningsrum inte sa vad han tyckte, han gjorde som han blev tillsagd och klagade aldrig. Det var alltid något jag såg upp till och ville eftersträva. Jag tror ni förstår att jag hade det rätt kämpigt att lyckas med det där. Tyvärr så kom sanningen ikapp mig tillslut. Jag var och är inte precis likadan. Tacka gudarna för det känner jag så här 10 år senare.

Förlåt Adam men ibland är det faktiskt bra att ha en åsikt också.

"Håll bara käften så har du inget problem"

Men det finns dagar än idag där jag tänker ”hur skulle Adam varit i denna situation eller vad skulle Adam gjort”. För att jag vet hur fantastisk han är som människa. Även fast det i slutändan ofta blir att jag gör precis tvärtom.

Men det är såklart inte bara Adam som har en stor del i min barndom och hur jag blivit idag. Det är inte Adam som har föregått med frispråkigheten. Det vet nog alla som känner eller har träffat honom.

Det kommer nog från Andreas, så tack för det Andreas.

Andreas har aldrig givit mig mycket av ett val, tyck rätt eller så skickar jag ut dig från balkongen. Solklart inte sant? Problematiskt kanske ni tycker.

Men nu är det ju så att balkongen bara är två meter ovanför marken och åsikter mellan mig och Andreas brukar ha en tendens att vara ytterst lika. Men Andreas har kommit att bli viktigare och viktigare för mig med åren. För är det någon som funnits där och stått upp för mig, backat mig och stöttat mig i vårt och torrt så är det Andreas.

För är det så att det någon gång uppstår ett drev på twitter är det Andreas man hör av sig till. Man ringer inte Adam för man vet att svaret blir,

”Håll bara käften så har du inget problem”

Men att hålla käften ligger inte riktigt för mig och det kommer nog ursprungligen från Andreas. Han är också den mest intellektuella, logiska och snabbtänkt människa jag någonsin mött och jag skulle aldrig någonsin visa möta honom i en debatt.

Han säger det han tycker och tanker och skulle väl inte kunna bry sig mindre om motparten tycker om det han säger. Det är hans åsikt och då är det rätt. För är det något uttryck Andreas verkligen lever efter så är det,

”Andreas har alltid rätt”.

Ja, han myntade det själv.

Är det något bortsett från pappas musik som jag alltid kommer ta med mig från min barndom är hur mycket kärlek som ändå funnits kring mig trots alla hån och elaka skämt.

För nu, några år senare sjukt nog så är jag oerhört tacksam för alla hån jag fått ta emot från mina bröder. För hur hade jag annars tagit mig ur de senaste året? Ja, säg det.

Only the dead fish follow the stream med Louise Hoffsten. Min absoluta favoritlåt det senaste året. Jag skulle också säga att det är väldigt signifikativt för mig inom damhockeyn. Missförstå mig rätt, jag vill att damhockeyn ska utvecklas, bli bättre och givet att förutsättningarna ska bli och vara bättre.

Men.

Vägen dit skiljer sig med vad många andra tycker. För det finns saker att ta tag i innan den önskan kommer uppfyllas.

Jag är den första att erkänna min delaktighet i den problematik jag tycker finns inom damhockeyn. Och det är något jag tror de flesta glömmer bort i all den kritik jag faktiskt riktat mot damhockeyn och dess kultur.

Varje gång jag pekar ut ett problem som finns eller har funnits om det så är att jag anser hockeyn vara för dålig eller bristen på professionalism så är jag en del av den kulturen.

När jag säger att jag tycker damhockeyn är för dålig så är även jag inkluderad. Jag står inte här med några räddningsprocent på 97. Jag är okej. Och jag tror det är viktigt att förstå.

Jag har varit ytterst delaktig i att inte vara professionell och det ligger endast på mig. Jag har flutit med och ansett att det ska var så här. Så jag tror att det är viktigt att förstå att jag sätter mig varken över någon eller tycker mig vara bättre.

Men jag tror det finns saker att ändra på i damhockeyn och kulturen som faktiskt genomsyrar den dagliga verksamheten. För jag tror verkligen det är viktigt att kunna diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut. För det är endast då man kommer kunna utveckla Svensk Damhockey från grunden.

Det var någon gång förra säsongen som jag började ifrågasätta några få grejer som jag kunde se. Det var främst hur relationer spelare och ledare emellan porträtterades i media som något fint. Det hände hösten 2018 och det är någonstans där som det började.

Där såddes ett frö.

I Augusti förra året kom bojkotten ut, jag gick på jobbet och såg hela instagram översvämmat med den där svarta bilden. Det var någonstans där som jag kände att kräva något från förbundet när man 1 precis åkt ner till B-vm och inte visat på någon sportslig prestation för att vara värd det och 2, inte bedriver verksamheten på ett professionellt sätt. Inte var varken rimligt eller något som jag kunde stå bakom.

Så det är väl någonstans där som hela den här soppan hade sin början.

För damhockeyn måste någonstans välja väg. Vill man komma till träningar eller matcher för att bara ha en trevlig och rolig tid. Absolut kör hårt. Men vill man som under förra säsongen kräva förutsättningar, pengar eller respekt behöver man nog se över hur det faktiskt fungerar i den dagliga verksamheten.

"Vi spelare har ett ansvar"

Jag har sagt det förr och jag kommer säga det igen, svensk damhockey är idag inte tillräckligt bra. Det är inte bra nog för att varken konkurrera med andra stora nationer och vi är inte bra nog att locka människor till våra matcher. Damhockeyn är för dålig just nu. Det är inte taskigt. Det är sant.

Jaha så vad ska man göra då, tänker du? Ja, jag har ju inte facit men jag har en ganska tydlig åsikt i hur jag tycker det borde vara.

För någonstans i det här så har vi spelare ett ansvar. Vi är ju faktiskt ytterst ansvariga för våra prestationer. Och det är väl också avsaknaden av ansvar som jag tycker blivit beundransvärt de senaste åren och även hämmat svensk damishockey. Ja, är det inte Leif Boorks fel så är det förbundets. Vi spelare är ytterst ansvariga, och det är inte att förglömma. Genom att inte ta ansvar och skuldbelägga andra tar vi bort drivkraften att bli bättre.

Jag tror det absolut viktigaste för svensk damhockey är att börja om från grunden. Tänka om och tänka nytt. Ta efter herrarna, ha kravställande miljöer och inte tillåta några offerkoftor. Vi har valt att hålla på med idrott, en idrott som inte har ett stort antal supportrar. Det vet vi, men vi har ändå valt att spela damhockey då kan man inte tycka synd om sig själv för att vi inte har lika bra löner eller förutsättningar.

Vilket jag också tror hade ändrat anseendet utåt mot supportrar. Ändra attityden, sluta vara rättighetsstyrda och var mer ödmjuka.

Jag tror respekten för damhockeyspelare hade ökat och därefter även publikantalet.

Men som jag sagt tidigare fokusera på att bli bättre på att spela hockey, att bli bättre på isen.

För det en av de största problemen i min mening är just att vi inte är lika bra på sporten hockey. Vi är inte lika skickliga på att behandla pucken, vi är inte lika bra på att åka skridskor eller skjuta. Några av de mest grundläggande för den sporten vi håller på med. Och som är så enkelt att jämföra. För man måste vara beredd på att vill vi jämföra lönerna mellan män och kvinnor så måste vi också kunna jämföra underhållningsvärdet.

Därför tror jag inte heller att försöka locka de hockeyintresserade som redan går på herrhockey till damhockeyn. Det är inte dom som kommer ta sig till arenorna.

Vi måste någonstans hitta en annan målgrupp att locka. Kanske fler kvinnor, kanske mer barnfamiljer. Och därefter hitta sätt att arrangera arrangemang runt matcherna riktat till just de målgrupperna.

För supportar som går på herrmatcher för att dricka bira med polare och titta på intensiv, fysisk och snabb hockey lockas inte av damhockey just nu. Speciellt inte när vi har regler emot tacklingar.

Så innan vi utvecklat hockeyn är det nog en annan publik och målgrupp som vi bör rikta oss till.

Så sammanfattningsvis det som jag egentligen inte står bakom är kraven. För i Sofias värld, alltså min värld går det inte att kräva någonting förrän man visat att man gjort sig förtjänt av det och det tycker jag att vi minst sagt inte bevisat.

För det är som sagt viktigt med ansvar och jag tycker det är viktigt att påpeka att det inte är någon annans fel än vårt eget att vi inte tjänar pengar på att spela hockey eller inte har samma förutsättningar som herrarna. Vi har inte gjort oss förtjänta av det.

Vi måste lägga in jobbet innan vi kan få något tillbaka. Det handlar inte om att det är ojämställt. Det är inte könsfråga.

" Ett policydokument"

En annan parameter som jag även tycker spelar en stor roll i varför man inte kan varken kräva eller förtjänar något är bristen på professionalism. För i min värld går inte professionalism och relationer hand i hand. Jag vet och jag hör folk prata om relationerna i sdhl som något fint och eftersträvansvärt. Något för herrhockeyn att ta efter. Till er säger jag, ni har inte sett det på första parkett.

Samma gäller här, damhockeyn måste välja väg. Vill man ha pengar, förutsättningar eller respekt så kan inte ett lag i högsta ligan besitta 5 stycken par. 10 personer som ingår i en relation med varandra. HALVA laget.

Viktigt att tillägga, paren byts ut år efter år så gärna har man några ex-partners också. Vilket gör det hela än mer komplext.

Eftersom jag sett hur detta påverkar den dagliga verksamheten och gruppdynamiken kan jag meddela er här och nu att det medför mer komplikationer än något annat.

Varför då tänker ni?

Jo, för det hela blir otroligt relation och känslostyrt. Eftersom det blir först och främst ett helt annat hänsynstagande. Både spelare och ledare bör ta hänsyn till relationer inte för att i första hand förbättra någon form av sportslig prestation utan för att undvika konflikter spelare emellan.

Exempelvis kan det till och med vara på det viset att kedjor eller femmor kan behövas att ändras på grund av en relationsbaserad konflikt. Vilket innebär att det förändras utifrån en privatsak. Och det blir väl summan av det hela, att spelare tar med privatlivet till rinken och tillåter det att påverka den sportsliga prestationen.

Det är även inte lätt att sätta upp konstellation vid rumindelning på bortamatcher, även där bör tränare ha relationerna i åtanke. Eftersom svartsjuka, konflikter eller dylikt inte riktigt är önskvärt dagen innan match.

En situation som uppstått under mina år i SDE var när ett par hade bråkat samma dag. Vi skulle möta AIK hemma och de står på varsitt håll under uppvärmningen och gråter. Vilket innebär att en annan spelare blir tilldelad medlare. Resten av laget?

Ja de står givetvis och undrar vad det är som händer. Vart tror ni fokus låg?

Inte på matchen i alla fall.

Och det är sådant här som under mina år i SDHL fascinerat mig alla mest. Att det inte ifrågasätts. Just för att det är så vanligt förekommande. Det är normalt i denna värld.

Varför reagerar ingen? Den tanken har slagit mig alldeles för många gånger.

Och hade jag fått bestämma, hade jag försökt att tillämpa någon form av restriktion för relationer inom lagen. Ett policydokument.

Jag förstår att ni hoppar ur era stolar nu.

Men någonstans i det här måste man gå ut till det extrema för att få stopp på denna utveckling. Jag är dock fullt medveten om att förbjuda relationer skulle innebära att SDE som lag hade fått upphöra. Så jag inser att det inte går att förändra över en natt.

Men jag tror det är viktigt att iallafall implementera någon form av riktlinje som visar på att när man kommer till ishallen så är man professionell och att relationer inom lagen varken är eftersträvansvärt eller önskvärt.

Vill vi någon gång tjäna pengar, få respekt eller förbättra förutsättningarna för kommande generationer så måste vi börja bedriva verksamheten som ett jobb. För just nu är det bara en hobby. Eftersom vi endast behandlar det som just det.

Jag har ju som ni kanske märkt, aldrig varit den som synts för mina prestationer så hela min karriär är väl nästan som ett svart hål för er alla. Men även fast jag kanske synts lite här och var för att ha talat utan att tänka så har även jag en karriär som lett mig upp till SDHL.

Den började kan man säga min tredje dag i livet, det var i alla fall då jag för första gången befann mig i en ishall. Mina bröder, Adam och Andreas har under hela min uppväxt spelat hockey vilket gjort att det fallit sig väldigt naturligt att även jag började.

Hockey var den enda sporten jag utövade som liten då fotbollen inte kan räknas in i den kategorin. Eftersom att göra sandslott på fotbollsplanen inte är en del av sporten.

Älgklivet, dåligt tillslag och två vänsterfötter utan talangen att kunna skilja på vänster och höger var även inget som talade för att satsa på en karriär inom fotbollen. Vill även tillägga att vänsterfoten är min talanglösa fotbollsfot.

Hockey har helt enkelt alltid var mitt nummer ett.

Det gjorde även att jag tidigt började i Hockeyskolan i AIK och redan som 3-åring tog jag mitt första skär. Stapplandes på skridskorna kände jag mig som Adam och Andreas. Precis lika cool. Precis lika bra. Om någon bara hade kunnat spräcka den hybrisbubblan.

Det var mitt första steg till det jag är idag, en medioker målvakt i SDHL. Men det har hänt saker på vägen.

Ska jag även vara helt ärlig så är min karriär lik intressant att lyssna på som att se målarfärg torka skulle jag vilja påstå. Men jag tänker att ni ska få en summering åtminstone. Jag har under hela min uppväxt spelat med killar. Vilket jag också ser tillbaka på som den bästa tiden i min karriär. Jag älskade varje sekund av den tiden. Att spela med killar var verkligen som hemma för mig. Det var samma slags hets som hemma. Det fick mig varje dag till att vilja bli bättre. För blev man bättre och tog fler puckar kunde man ju hetsa och håna tillbaka.

Det var det absolut bästa, det var ju det man ville. Och jag har nog också min gamla tränare Tobbe att tacka för att den tiden blev så bra som den blev. Han fick mig att stå upp för mig själv och satte ALLTID ner foten när de behövdes. Så tack Tobbe. Du hade större inverkan på min uppväxt än du tror. Just för att han kände mig så pass bra. Han visste precis vad han skulle säga till mig

Jag kommer specifikt ihåg en träning på Ritorp. Jag släppte in allt, jag läckte som ett riktigt såll och blev bara mer och mer frustrerad. Han stoppade övningen och åkte fram till mig och sa,

”Lugna ner dig. Andas.”

Som vanligt gjorde det mig bara än mer irriterad. Men då säger han,

”Blunda Sofia och tänk på att din pappa går på stranden och råkar kliva på en riktigt vass snäcka.”

Jag började givetvis garva just för att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Detta ändrade hela mitt mindset. Jag blev avslappnad och började ta puckar igen. Sedan dess är detta något jag använder mig av när jag bir frustrerad och tappar tålamodet.

Så ja, Tobbe var nog den bästa tränaren jag haft skulle jag vilja påstå.

Och jag är så tacksam för dom över 10 åren jag fick med killarna och så tacksam för Tobbe men samtidigt så ledsen att den tiden är över.

Efter mina år med killarna så gick jag direkt över till damlaget i AIK. Ska jag var helt ärlig så kommer jag inte ihåg jättemycket från den tiden. Den kändes mer som ett mellanår mellan killarna och SDE som jag nu ska gå in och göra min 5e säsong med.

Sedan klivet från killarna till SDHL så har ändå SDE känts hemma. Jag har trivts så bra med organisationen och människorna runt omkring. SDE är det bästa som kunde hända mig. Jag fick speltiden och förtroendet jag inte skulle fått någon annanstans och det kommer jag varit evigt tacksam över. Det är verkligen den föreningen som varit absolut bäst för min individuella utveckling.

För är det något som präglat hela min karriär så är det nog de människor som funnits runt mig, både tränare, spelare och familj. Det är det som jag kommer ta med mig när jag en dag säger hejdå till hockeyn.

Men är det på något sätt jag vill avsluta det här sommarpratet så är det hur mamma alltid varit den som hållit samman och fått detta gäng idioter att stå här idag. Ja de där speciella barnen och pappan som har ett så starkt barnasinne kvar att jag tror tamigfan nästan att han är på min brorson Bens nivå vissa gånger.

Ben är 1 år gammal.

Men mamma, jag vet att jag pratar för hela syskonskaran Reideborn när jag säger det här TACK för allt du gjort och gör för oss, utan dig hade varken jag, Adam eller Andreas varit där vi är idag.