• Huvudsponsor

Lördag Lör 22 Februari Feb
Söndag Sön 23 Februari Feb
Onsdag Ons 26 Februari Feb
Lördag Lör 29 Februari Feb
Söndag Sön 1 Mars Mar
Onsdag Ons 11 Mars Mar
Lördag Lör 12 September Sep
Söndag Sön 13 September Sep
Måndag Mån 14 September Sep
Fredag Fre 18 September Sep
Lördag Lör 19 September Sep

Sommarprat i SDHL Lova Blom, Djurgårdens IF

15 juli 2020 08:49
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Lova Blom, Djurgårdens IF.


Jag kommer ihåg varje sekund.

Jag kollade på klockan titt som tätt under de sista minuterna i finalen, jag var fortfarande i min bubbla som jag alltid är under match. Sakta men säkert började bubblan försvinna. Jag är på isen och klockan slår 19.56 och sedan 20.00. Slutsignalen ljuder i hela arenan, alla kastar av sig hjälmar och handskar och alla slänger sig i den så kallade Stålbucklanhögen. Ni lyssnar på mig, Lova Blom och nu ska ni få höra min historia.

Jag är faktiskt född i Stockholm men flyttade redan som 1-åring och då gick flyttlasset till Nyköping med mamma Lena, pappa Anders och storebror Måns.

Vi är en familj som är väldigt tighta, vi gillar att hitta på saker och varje sommar åker vi på en utlandssemester. Förra året var vi i Florida i två veckor och besökte flera olika städer. Min storebror är 3 år äldre än mig och det var grymt kul att växa upp med en storebror. Han har lärt mig mycket genom åren och inte minst om hockeyn. Vi körde väldigt ofta egen träning ute på gatan där han visade mig nya tekniker och hjälpte mig till att utvecklas. Många skulle nog beskriva vår familj som ”familjen sportintresserad”. Pappa har spelat hockey hela sitt liv, min bror han spelar fortfarande hockey och så mamma, hon spelade fotboll hela sitt liv, vilket jag också gjorde en stor del av min barndom.

Men så kommer man till det där valet, ville jag fortsätta med fotboll eller hockey? Det gick inte längre att kombinera. Jag valde att fortsätta med hockey, och som jag är glad över det, än idag.

Men hur tog egentligen min hockeykarriär fart?

Jag följde med min storebror och pappa när jag var 4 år på en allmänhetens åkning på Rosvalla Arena i Nyköping. Det snörades på ett par skridskor på mina fötter men när jag kom ut på isen ramlade jag runt… …trots svajiga ben och säkert ett och annat blåmärke efter alla hårda fall på isen tyckte jag att det var väldigt kul och från den dagen var jag helt enkelt fast.

Där vi bodde, bodde det många barn och ungdomar som även dem spelade hockey. Väldigt ofta slutade det med landhockeymatcher utanför vårt hus. Det var allt från barn till äldre killar som spelade i juniorlaget, faktiskt även a-laget. Och nu kanske ni tänker, vadå var det bara killar som var med? Och ja.

Jag var den enda tjejen som spelade där på gatan

Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt skönt och uppskattade att ingen tänkte på eller kommentera att jag var tjej. Det visste jag gott och väl att jag var, det behövde ingen säga.Vi spelade alla för att vi tyckte det var kul. Men åren gick och det där härligt enkla försvann och plötsligt var det som att påpeka att jag var tjej var en tävling.

Ju fler år som gick desto mer började killarna i laget lägga kommentarer och påpeka att jag var tjej samt kunde jag få höra sexuella trakasserier.

Jag ska lägga till att det såklart inte var alla killar som betedde sig så, killarna jag spelade med i alla år från att jag var 6 år till U16 betedde sig fortfarande schysst och la inga kommentarer. Dem var alltid fantastiska mot mig och behandlade mig som vem som helst i laget.

De nya spelarna som kom lite då och då, dem däremot visste inte hur dem skulle bete sig eftersom det var en tjej med i laget och ja, ville visa sig coola inför sina nya lagkamrater gjorde att jag fick ta en del skit. När detta hände under stor del av träningarna så valde jag att vara tyst om det. Jag ville inte gå och berätta för tränarna vad som händer och vad som sägs till mig under varje tränDetta gjorde att jag inte ville gå på träningarna längre, jag tyckte inte det var kul. Jag bar med mig en stress till varje träning och visste samtidigt aldrig hur personerna skulle bete sig just då. Det gjorde att jag i längden inte mådde bra vilket ledde till att jag ville lägga av med hockeyn. Hockeyäventyret i Nyköping avslutades trots detta bra.

Vi samlade ihop de killar jag hade spelat tillsammans med sen vi var 6 år. Det var allt från spelare som flyttat till andra städer för att spela hockey till killar som hade slutat under årens gång och såklart några som jag fortfarande spelade med. I en avslutnings cup i Nyköping utgjorde vi ett lag där min pappa ställde upp som coach tillsammans med en annan i lagets pappa. Det var ett fantastiskt sätt att avsluta ungdomshockeyn på. Fantastiska killar och vänner och ett fantastiskt minne som jag alltid kommer bära med mig. Vi hade så roligt under cupen som väckte minnen från alla tidigare cuper vi hade spelat tillsammans när vi var yngre. Vi lyckades vinna brons i cupen men det såg jag bara som en bonus till upplevelsen som jag bär med mig.

Stålbucklan var som TV-pucken fast för tjejer.

Numera heter det TV-pucken för både tjejer och killar vilket jag tycker känns väldigt rätt i tiden. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara att Stålbucklan var motsatsen till killarnas TV-pucken. Nu kommer alla veta vad det är och tjejernas turnering får mer uppmärksamhet, både av media och folk runt om, vilket känns väldigt positivt. Jag hade fantastiska år med Sörmlandslaget som jag representerade hela 5 gånger. Jag har spelat TV-pucken med killarna en gång och sedan har jag representerat Södermanland 4 gånger i stålbucklan.

Första gången jag tog på mig en Sörmlandströja var jag 12 år. Jag blev kallad till en träningscamp. Jag var så sjukt nervös inför det eftersom alla var så mycket äldre än mig, men det släppte rätt snabbt när jag fick komma ut på isen och in i min bubbla. Men det var inte förrän året efter som jag spelade Stålbucklan, det året blev Uppland och Södermanland ett lag som deltog i Stålbucklan. Vi lyckades ta oss vidare till slutspel. Jag var så väldigt liten men en rolig upplevelse eftersom att jag tidigt satte upp det som mål.

Förra året 2019, mitt fjärde deltagande i Stålbucklan tog vi, Södermanland GULD. Det var helt fantastiskt. Vi var en grym grupp som hade så otroligt roligt tillsammans och jag tror det var en av nycklarna till att vi tog guld. Att vi hade så roligt utanför isen gjorde att vi tog med det ut på isen och spelade för varandra. Vi hade en bra ledarstab som under alla träningar och camper visade oss en tydlig plan som de verkligen trodde på och som vi spelare följde under varje match och varje träning. Mange och Micke som de två coacherna hette var tydliga med vad de ville med stålbucklan 2019, och det var att ta GULD. Vi hade många träffar med Sörmlandslaget under säsongen och gjorde allt för att bli ett så kompakt lag som möjligt. Det gjorde att vi fick en väldigt bra sammanhållning inom laget och alla spelade med hjärta.

Sekunden då klockan tjöt i sista perioden var helt magisk, jag åkte i full fart och hoppade i famnen på målvakten Tindra. Allt eftersom låg hela laget i den högen och skrek av lycka. Jag tror knappt någon av oss förstod där och då vad som hände. Vi hade kämpat SÅ hårt hela säsongen och där stod vi:

Vinnare av Stålbucklan 2019

och inte nog med det så var det även sista turneringen under det namnet.

Vi ställde upp oss på linjen efter en stund och jag som kapten fick äntligen åka fram och hämta bucklan. Jag har drömt om det och visualiserat det så många gånger och nu hände det äntligen. Jag åkte mot laget och såg allas fantastiskt glada ansikten. Den 5 timmar långa bussresa hem bestod av skratt, sång. Jag tappade även rösten när vi hade kommit fram till Nyköping, men det är bara ett tecken på att jag har haft kul och skrikit och sjungit.

Under sista säsongen i Nyköping var jag runt och besökte olika gymnasier.

Jag kom in och valde Djurgården.

För min del kändes de rätt att välja Djurgården av flera anledningar. En bra skola, verkade intressant samt det är en bra förening med en tydlig målbild med damhockeyn vilket var väldigt viktigt för mig.

Eftersom jag inte har spelat mycket damhockey tidigare var det en stor omställning att göra, dels omställningen ute på isen men också nya lagkamrater vissa engelsktalande vilket kan vara väldigt nyttigt för mig. Men det som var den största omställningen var ute på isen, det är ett helt annat spel och tänk. Det jag ansåg var svårast att ställa om var tacklingarna. Jag har till största del av mitt liv spelat med killar där jag fick ge tacklingar och därmed ta emot tacklingar. Ibland kan jag sakna det tuffa spelet där det är okej att tacklas. Jag skulle velat att det skulle vara samma regler för killar som för tjejer och att det hade varit så ända från början.

Självklart får man trycka till axel mot axel i damhockeyn, men för mig har det varit svårt att gå från killhockeyn till damhockeyn just på grund av att jag var van med att ge och få hårda tacklingar, vilket också var en stor del som jag gillade med killhockeyn. Under säsongen fick jag även chansen att spela U18 landslaget, då jag fick vara med på olika Camper under säsongen samt spela ett u18 VM i Slovakien. Det var mitt 3:e JVM. Då jag tidigare har spelat JVM i Ryssland och Japan.

JVM I Ryssland var väldigt stort för mig eftersom det var mitt första. Jag har alltid satt som mål att få spela i landslaget. Det som också var speciellt med mitt första JVM var att jag inte fick så mycket speltid, men trots det så kände jag mig delaktig i laget, vi var en väldigt bra grupp som stöttade och peppade varandra i med och motgångar. Vi lyckades ta JVM Silver vilket var enormt stort, historiskt faktiskt. Det var ett sånt tryck på läktarna som var mäktigt. Det var en grym upplevelse som jag kommer bära med mig.

Året efter fick jag chansen igen till Landslaget, med samma upplägg så som camper under säsongens gång. Sedan var det JVM i Japan, det var en fantastisk upplevelse att få vara där och spela, dem har en helt annat kultur vilket var roligt att få uppleva.

Fredag den 13e. Otur sägs det

För mig var det allt annat än otur fredag den 13e september 2019. Det var seriepremiär mot AIK och jag skulle i min första seniormatch i SDHL alltså få representera Djurgården och spela ett klassiskt stockholmsderby. Jag var väldigt nervös innan jag skulle gå ut på isen, men nånstans var det som jag hade förväntat mig. HELT annat spel jämfört med killhockeyn. Det gick fort, snabba passningar och otroligt duktiga spelare. Men det är det spelet jag tycker om.

Såhär i efterhand var det en väldigt bra säsong även om det var mycket nytt som t.ex. klara skolan, bo själv och klara sig på de sättet, men det har varit väldigt nyttigt då jag känner att jag har tagit stora steg och växt oerhört mycket som person. Ett av mina största mål som jag haft sen jag var liten är att få spela i damkronorna. Att få ta på sig landslagströjan med Damkronorna.

VM och OS är mitt tydliga mål härnäst.

Tack för ni lyssnat på mig, hoppas vi ses i någon ishall framöver. Trevlig sommar!