Sommarprat i SDHL: Linnéa Johansson, Linköping HC
Publicerad: 2021-07-28
Sommarprat i SDHL
Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Linnéa Johansson, Linköping HC.

Året är 2018.

Det är Finnkamp i Finland och vi är mitt ute i ingenstans och spelar i en liten lada. Vi spelar oss ur egen zon, jag åker diagonalt över isen och får pucken vid röd linjen. SMACK säger det - jag fortsätter att driva över offensiv blå och ner i sarghörnet.

Det går fort.

I ryggen har jag en lång finsk back som jag nu måste runda för att komma mot mål. Jag böjer benen för att få en så låg tyngdpunkt som möjligt, lägger vikten på mitt vänstra ben. Nu ska jag bryta in. Inbrytningen kommer dock lite sent och jag är nu nära sargen och med låg tyngdpunkt gentemot den långa finska backen, så åker vi tillsammans i full fart mot sargkanten. Backens armbåge följer med mitt huvud mot sargkanten och pang.

Det blir svart för en stund.

Jag minns hur jag ligger raklång på isen bakom det finska målet, men mycket mer minns jag inte mer än att jag tar mig av isen själv.
Jag sätter mig långt bak på bänken.
Jag har ont i ryggen och käken.
Vår fysio lägger sina händer mot mina axlar, böjer sig fram och säger,
“Linnea, du ska inte spela mer”.
Jag svarar något i stil med att “Det ska jag visst”. Adrenalinet pumpar, jag är inne i matchen och smällen kommer som en chock. Jag fortsätter att spela en hel tredje period och efter matchen kommer en huvudvärk som inte liknar något annat jag upplevt förut.

Mitt namn är Linnea Johansson, jag spelar till vardags i Linköpings HC och du är varmt välkommen till mitt sommarprat. Många brukar säga att det är svårt att förstå mig med min småländska dialekt, men jag ska försöka vara så tydlig som möjligt. Så sätt digvrid upp volymen - det kan behövas och spänn fast bältet för NU - ja NU åker vi.

Den femte april 2002, sent på kvällen föddes lilla jag, eller lilla och lilla - jag var 2 veckor sen ur magen och det krävdes ett kejsarsnitt för att få ut mig. Jag vägde hela 4400g och var 52 centimeter lång. Pappa Richard, fick otåligt vänta utanför operationssalen innan han fick upp mig i hans famn. Mamma Sandra, var nedsövd och fick inte se mig förens några timmar senare.

Dagen efter fick mina bröder, Robin och Richard komma upp och hälsa på mig för första gången. Robin var då 13 år och Richard 11, och ja man kan säga att jag var en liten sladdis. Men stoltast av alla det var nog min farfar Olle och farmor Ulla-Britt. Förberedelserna hade pågått i månader, det hade byggt spjälsängar, köpts cyklar som nog inte skulle kunna användas förens vid två års ålder - men det var av en annan betydelse tyckte farfar - det skulle jag ju bara ha. Farfar låg inne på sjukhuset i Lund på grund av cancer, men vid samma tid som min födsel hade han övervunnit sjukdomen och blivit utskriven.

Jag har haft en helt UNDERBAR uppväxt och jag ska inte sticka under stolen med att det har varit skönt av att vara minst. Allas uppmärksamhet var riktad mot mig.

Helst hade jag show i öppningen till vardagsrummet, och alltjämnt satt familjen vid köksbordet i köket och kollade på mig och mina moves.

Ibland till Shirly Clamp och ibland till Michael Jacksons Beat it.

Mina bröder och jag har inte samma pappa, men min pappa har varit med dem sedan de var små och jag har aldrig sett på mina bröder som några halvbröder. Konstigt nog har jag därmed två Richard i min familj, ja om ni blev förvirrade i inledning, min pappa och min bror, och för att göra det ännu konstigare så träffade min bror för några år sedan en tjej som heter Sandra - precis som mamma. Därmed har jag två stycken Sandra och Richard i min familj, ibland blir det lite stökigt men vi lyckas rätt bra med att urskilja dem vid tilltal.

Min bror Richard spelade ishockey i Troja Ljungby så det blev naturligt att jag satt i vagnen varje helg och kollade på matcherna. Höjdpunkterna på den tiden var dock inte själva hockeyn, utan det fanns två speciella tidpunkter under matchen som jag uppskattade mest - periodpaus 1 och periodpaus 2. Upplägget var enligt följande varmkorv och bröd i första pausen och vid andra pausen var det dags för popcorn och ismaskinen. Men det dröjde inte länge till att jag själv tog mina första skär på isen. Pappa brukade ta med mig ner till uterinken som vi hade i Ljungby på den tiden och jag älskade varje sekund jag var på isen. Längtan var stor till den dagen jag skulle få börja björnligan som hockeyskolan hette på den tiden. Men åldersgränsen var 5 år, så gick fick gott vänta.

Min mamma som hade två pojkar sedan innan hade en tanke om att “om man får en flicka så vill hon nog lära sig dansa”. Hon gjorde därmed ett tappert försök och inhandlade en rosa balettklänning med spets och tillhörande benvärmare. Linnea 4 år började studsa runt som en liten rosa elefant på köksgolvet och därmed kunde mamma konstatera att det inte skulle bli någon balettdansös av mig.

Men jag har provat på många sporter, det har jag. Min hemkommun Ljungby hade ett väldigt fint initiativ där alla barn som gick i lågstadiet fick prova på olika sporter utan kostnad, oavsett bakgrund och ekonomiska förutsättningar. Jag kommer speciellt ihåg när vi skulle prova på brottning. Efter uppvärmningen sa instruktören till oss att para ihop oss, två och två - jag som på den tiden var rätt lång och stor ville ingen bilda par med. Till slut var det jag och den minsta tjejen av de alla kvar på det blårödgula golvet - Hon hette Nelly och Nelly och jag skulle brottas mot varandra. När instruktören hade blåst i visselpipan tog det inte många sekunder förens jag hade brottat ner Nelly. Hon mot mattan och jag över Nelly. Nelly började självklart att gråta. Lokalen som vi brottades i var trång och alla föräldrar som hade kommit dit för att få se en liten skymt av sina barn brottas fick inte alla plats. Mamma hon var en av dem. När Nellys gråt nådde föräldrarna som stod utanför lokalen, så kom en annan förälder ut och upplyste mamma om att det faktiskt var hennes dotter som hade satt sig på Nelly. Men trots denna hemska händelse avskräcktes inte Nelly - idag har hon tävlat i både ungdoms och juniorlandslaget i brottning, så jag kanske kan få en liten eloge för att hon i alla fall fick en härdad start på karriären.

Jag älskade alla bollsporter som jag provade och höll på med bland annat fotboll, innebandy, tennis, golf och ishockey. Till slut var det golf och ishockey som jag tyckte var roligast. I tonåren började jag inte längre känna mig lika accepterad i mitt lag av vissa killar. och jag ska understryka att det verkligen inte var alla killar som var sådana, men det fanns några som inte var snälla mot mig. Klumpen och oron som jag hade i magen inför varje träning gjorde att jag övervägde att sluta med ishockey. Jag vill dessutom tillägga att jag under alla mina år har haft bra tränare som aldrig gjort någon skillnad på att Thea och jag var tjejer. Nog sagt om det och den tiden.

När jag var 13 år gammal fick jag ett samtal ett samtal av Conny Olausson som var tränare för Karlskronas damer i division 1. Han frågade om jag ville komma ner och provträna för dem och självklart ville jag det. Jag började äntligen känna att hockeyn var rolig igen.

Jag kombinerade spel i Karlskrona och med killarna hemma i Troja under det året. Året därpå startade Troja Ljungby ett damlag och därmed blev det naturligt att jag började spela där. I slutet av samma säsong blev jag och Thea utlånade till ett skadedrabbat HV71 i SDHL, något som var otroligt stort för mig. Min stora dröm sedan jag var liten hade varit att spela i HV71 queens som det hette på den tiden.

Jag kommer så väl ihåg första träningen med HV71, en resa från Ljungby som skulle ta 1h upp till Jönköping kändes som evigheter. Till slut var vi där, försiktigt öppnade vi dörren till omklädningsrummet och steg in - där var helt tomt - ingen spelare. Vi blev anvisade till våra platser av materialaren och där ställde jag ner min bag. Kollade upp - vem skulle jag nu sitta med? - platsen var bredvid den största av dem alla - Jenni Asserholt. När vi gick till gymmet för att värma upp satte jag mig på en av cyklarna, en annan i laget kom fram och sa, “det där är Asserholt och Fanny Rask cykel så sätt dig lite längre bort”. 14 åriga jag, steg självklart av cykeln och satte sig längre bort. Jag började cykla lätt när jag insåg att den cykel jag satt mig på inte fungerade, vikten var trasig och cykeln spann bara runt. Vid samma skede kom Asserholt och Rask in i gymmet. De kom fram och hälsade och gissa om jag var starstrucked? Det var ju dem jag hade sett på tv och någon som jag bara kunde drömma om att få spela med.

Jag vart så pass tagen av stunden att jag glömde bort att min cykel inte fungerade, så när jag började trampa igen gav cykeln ifrån sig ett sådant gnisslande ljud som spred sig i hela gymmet. Jag försökte se obrydd ut, men jag tror att alla inne i gymmet förstod att jag satt där och trampade luft.

Men detta var starten i SDHL och som jag trivdes med de äldre tjejerna, jag kände mig otroligt välkommen och hemma i deras gäng. Och där skulle jag göra allt för att stanna - för det var där jag ville vara - i SDHL med mina barndomsidoler.

Jag debuterade i SDHL när jag var 14 år gammal och samma år blev jag uttagen till min första landslagscamp med u18 landslaget. Campen hade gått jättebra, men det väntade en uttagning under sista dagen, där några skulle få åka hem och några skulle få åka till Ryssland för fyrnationsturnering. Vi alla spelare satt i ett konferensrum med utplacerade stolar och väntade på beskedet. Ingen sa något, det var knäpptyst i hela rummet, och man väntade bara tills namnet skulle bli uppropat för att sedan gå in i ett annat rum och få beskedet av dåvarande förbundskaptenen Ylva Martinsen.

Jag var så nervös att hela jag skakade. Hon började med “Tack Linnea för att du kom hit och för en bra genomförd camp” Jag tänkte direkt att nu säger hon att jag få åka hem, men hon fortsatte till min glädje, “Vi har valt att ta med dig till Ryssland”. Jag trodde inte att det var sant, att jag som yngst skulle få åka med till Ryssland och nu ta på mig den riktiga tre kronor tröjan - det är ett av mina bästa minnen under åren med u18 landslaget.

Men det bästa minnet kommer år 2018 när vi som underdogs ta JVM silver i Dmitrov, Ryssland. USA, Kanada och Ryssland - alla hade räknat ut oss. Men som vi överbevisade dem och tog oss till final. I finalen var USA bättre, men vi hade gjort något historiskt. Vi hade tagit JVM Silver.

Några månader senare spelade jag min fjärde och sista stålbucklan turnering, det som idag kallas för tv-pucken. Jag längtade och älskade varje turnering jag fick spela i Stålbucklan. Stålbucklan var och är en enormt bra inkörsport för unga tjejer som i framtiden vill spela i landslaget. Och jag vill skicka med det till alla unga tjejer som lyssnar just nu - ta verkligen chansen, visa upp dig, gör den där snygga finten du tränat på så länge och våga stick ut. För då är du som bäst.

Min högstadietid var nu över, jag skulle äntligen få börja ett nytt kapitel i mitt liv. Som jag hade längtat.

Det var dags för gymnasievalet och det föll på Linköpings HC. När man ska flytta som 16 åring gäller det att allt ska fungera runtomkring, till exempel skola, transport, träningar, lag och mycket mera. Hela denna resa skulle jag dessutom få göra med min bästa vän Malou Berggren. Vi hade turen att endast få bo några meter ifrån varandra, gå i samma klass och spela i samma lag. Vilken dröm!

Det är dock inte alltid lätt att flytta när man är ung, självklara saker som att maten stå på bordet och att det finns rena kläder i garderoben var inte längre självklara. Det byttes istället ut mot att planera, handla, laga mat, tvätta, städa och välja rätt buss vid rätt tid - i Ljungby hade jag aldrig åkt en buss förut men det skulle bli min vardag. Och det fina i det är att man lär sig - man lär sig så otroligt mycket av att hamna i en ny situation och i en ny vardag. Jag är så tacksam att det blev Linköping för mig, en helt underbar stad att komma till. Dessutom fick jag den finaste klassen jag kunde önskat mig, i en storstad är det annorlunda gentemot en liten stad som Ljungby - det hetsiga finns inte utan alla respekterar alla. Jag fick dessutom underbara och förstående lärare under mina tre år, jag har varit iväg mycket under åren på camp och turneringar. Men det har aldrig varit något problem för dem, har man bara varit tydlig i kommunikationen, så har det alltid löst sig.

Därutöver har jag kämpat med min prestationsångest. Jag har alltid velat vara bäst, prestera och få de bästa betygen. Något som inte alltid har varit hälsosamt. Jag kunde sitta från 8-16 i skolan, åka hem äta, för att sedan åka ner till träningen, komma hem vi klockan 10 på kvällen för att sedan sitta uppe långt in i nattimmarna för att säkerställa att jag kunde allt eller kände mig nöjd med arbetet. Mina lärare var väldigt tydliga med att jag måste må bra, det är inte värt att vända på dygnet som jag gjorde eller ha dem kraven som jag satte upp på mig själv. Jag har egentligen fått höra detta sedan årskurs 6, men i gymnasiet blir känslan mer påtaglig. Jag har nog nästan gråtit inför varje matteprov. Stackars pappa som har suttit på facetime och försökt hjälpa mig. Han har fått gå igenom en och annan tår med mig. Han brukade skämtsamt säga “Gråt nu innan vi börjar, så behöver du inte göra det sen”.

Kraven har jag endast målat upp själv, för jag vill alltid prestera på topp. Jag har blivit bättre på att hantera prestationångesten i slutet av gymnasiet och inför sista matteprovet grät jag inte en skvätt. Tänk det ni! Men det tog ända till trean och sista provet, tyvärr. Jag kommer nog alltid vilja prestera, jag tror att det är den drivkraften jag har som gör mig lite unik oavsett om det gäller sport, i vardagen eller på arbetsplatsen. Kraften kommer ta mig framåt, även om jag ibland behöver stanna upp och balansera den. Men framförallt så ska jag ha kul under resans gång, mår bra och njuta av livet.

Vi tar oss tillbaka till skogen, Finland och den lilla isladan där jag precis fått min smäll mot huvudet. Huvudvärken jag känner är inte någon vanlig huvudvärk, det är något helt annat som är svårt att förklara. Efter matchen hade vi en lång transport in till Helsingfors där vi skulle sova en natt innan vi skulle flyga hem morgonen efter. Jag kommer ihåg hur jag ringde mamma och sa,

”Mamma, det känns inte alls bra huvudet.” Hon svarade, “Du få åka hem och sen får du ta lite vila och se hur du känner”.

Vi la efter en stund på samtalet, i hjärnan snurrade alla möjliga tankar - JVM i Japan var ju bra 1,5 månad bort.

Jag tänkte två veckor tar det nog, men sen då är jag tillbaka.

När vi var hemma i Sverige igen gick jag till skolan dagen efter. Lärarna hade blivit meddelade att jag hade fått en smäll mot huvudet, min mentor Karin hade utan min vetskap skickat ut och informerat alla lärare för att jag inte skulle kunna pressa mig själv att vara kvar i skolan - jag kunde ju inte missa något nu när jag hade varit borta tänkte jag.

Första lektionen - företagsekonomi - framför datorn. Ljuset från skärmen gjorde huvudvärken värre och bokstäverna flöt bara ihop. Min lärare Maria frågade mig hur jag mådde, jag svarade att jag hade ont i huvudet men det går nog bra. Några minuter senare slog hon ner min datorskärm och bad mig gå hem.

Jag kom inte tillbaka till skolan på månader efter det. Jag blev sjukskriven och de där två veckorna jag hade planerat att jag skulle vara tillbaka på blev 6 månader. Jag var hos farmor, sov nog 17h om dygnet varje dag, kollade inte på mobilen, inte på tv:n, tog en promenad till postlådan då och då, annars sov jag.

Jag fick heller inte någon vidare hjälp av någon i klubben och jag som 17 åring hade svårt att avgöra hur jag skulle känna, vad jag skulle känna eller vad som menades med den värk jag upplevde. Det var en tuff tid - jag har sett smällen som gjorde att jag fick hjärnskakningen och på video ser det ut som en smäll mot sargen, men inte mycket mer. Men den tog mer än vad någon trodde.

Idag lever jag fortfarande med ett antal sviter från hjärnskakningen. Det är en stor respekt man ska ha för smällar mot huvudet. Jag har haft lagkamrater som det har gått värre för, några som inte ens kan hantera vardagen för att sviterna har blivit för stora. Det är hemskt, men jag är glad och stolt över att jag kom tillbaka, men kanske är jag främst stolt över hur jag själv hanterade den tiden tillsammans med min familj och farmor som jag tillbringade stund med.

När förra säsongen satte igång skulle vi få en ny tränarstab i Linköping och ny tränare blev Thomas Pettersen som också är förbundskapten för det norska landslaget. I början av säsongen kom han med sin glada norska och sa “Linnea jag tror du ska spela center”. Att spela center var något helt nytt för mig, jag hade alltid varit ytterforward under hela min karriär. Centerpositionen gjorde mig gott och Thomas pumpade självförtroende i mig, under förra säsongen utvecklades jag till en ny nivå och som kvitto på det så har jag fått göra min debut i damkronorna. Min största dröm sedan jag spelade landhockey på gatan och gjorde Linus Omarks fint om och om och om igen. Jag satt och pluggade matte när samtalet från förbundskaptenen Ulf Lundberg dök upp på mobilen, han hade valt ut mig till nästa camp och 2 landskamper. Det var svårt att hålla bort glädjetårarna som rann ner för kinden. En efter en. Bakom glädjetårarna fanns mycket hårt slit, många timmars träning, dem djupaste och mörkaste stunderna men likså dem ljusa och härliga stunderna. Att stå på blå linjen tillsammans med 22 andra spelare och sjunga nationalsången får mig att rysa vartenda gång. Den pirrande känslan kan man aldrig får nog av och det är något som hela tiden driver mig framåt. Jag vill stå där.

Till slut ska jag också nämna mina föräldrar, farföräldrar och familj. Tack för allt ni gjort och gör för mig, för att ni har rest land och rike runt för att se mig spela och för att ni alltid har ställt upp för mig oavsett vad.Utan er är jag ingenting.

Jag vill också tillägna en liten del av det här sommarpratet till vän Malou som jag har spenderat mina tre sista år med. Nu efter gymnasiet kommer vi gå skilda vägar då du ska flytta till Leksand för att spela. Jag vet inte vart jag ska börja för vi har gjort så många saker tillsammans, vi har nog framförallt skämt ut oss, vi har haft hjärnskakning båda två vid samma tid, vi har gått på ett antal lägenhetsvisningar, vi har planerat en omsättning för vårt UF-företag på en halv miljon kronor och nej vi hade inte i närheten av en halv miljon kronor i omsättning. Jag kommer sakna alla mörka vinterkvällar, då vi brukade dansa och göra fryst pytt i panna tillsammans. För Malou det finns ingen annan som kan få mig att skratta så mycket som du gör.

Nu har vi tagit studenten och nu väntar ännu ett nytt kapitel i mitt liv. Det finns mycket att se fram emot under nästa säsong, jag mår bra och jag är redo för vad som väntar.

Tack för att du har lyssnat på mitt sommarprat, ha en underbar sommar och glöm inte bort att njuta av livet.

Malou - den här låten är för oss

Svenska Damhockeyligan