Sommarprat i SDHL: Mira Jungåker, HV71
Publicerad: 2022-07-06
Sommarprat i SDHL
Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur denna sommar är Mira Jungåker, HV71.

Jag hörde en smäll från övervåningen och sedan ett ångestfullt skrik. Just då visste jag att det inte var någon vanlig smäll utan att något allvarligt hade hänt. Mitt namn är Mira Jungåker och nu ska ni få höra min historia och vad som format mig till den jag är idag.

Musik
Rihanna - Hate that I love you

Där hörde ni hate that i love you utav Rihanna och hennes musik har alltid varit en favorit hos mig. Tillsammans med min mamma och moster gick jag på min första konsert av just henne, det var fantastiskt. Överlag är jag en person som älskar alla typer av musik. Tyvärr har det inte funnits några musikaliska gener i min släkt, varken på mammas eller pappas sida men jag får nöja mig med den idrottande delen.
I min familj är vi fem stycken. Det är min mamma Jennie, pappa Johan, min äldsta bror Felix, min mellan bror Milton och jag. Sedan har vi även två katter som heter Jaxon och Rolf eller Roffe som han kallas. Roffe är brun och Jaxon är en svart/vit katt som har lite för mycket päls eftersom största delen av hans hår sitter på mina kläder. En period i livet var Milton ett stort fan utav Michel Jackson och där av namnet på katten. Tanken var inte att vi skulle skaffa två katter med så blev fallet. När vi var på katthemmet och tittade, så hade vi bestämt oss för Jaxon. Men Roffe var för söt för att pappa skulle gå ut ur katthemmet utan honom. Sedan har jag mina bröder vid min sida. Min äldsta bror Felix har nyligen fyllt 24 år. Han har flyttat hemifrån och har pluggat på högskolan i Borås och just nu i Växjö, vilket innebär att han sällan är hemma. Min andra bror Milton är 22 år och även han har flyttat hemifrån. I höstats flyttade han in till centrala Jönköping och utan mina bröder hemma har det varit tomt. Jag träffar inte familjen särskilt ofta eftersom jag tränar både innan och efter skola som ofta leder till sena kvällar, men man känner av det när det inte är två väldigt jobbiga bröder när man kommer hem på kvällen. Som ni säkert la märke till är mina bröder ganska mycket äldre än mig och ärligt talat ska jag vara glad över att jag finns. För ett tredje barn eller en hund var inget självklart val för mina föräldrar men hoppet om att få en flicka vägde lite mer. Jag blev en liten sladdis men jag tycker att det bara är fördelar med det. Mina bröder är nog lite avundsjuka och jag har fått smeknamnet “sessan” utav dem. Enligt dem är jag en liten prinsessa i familjen som får vad jag vill men det håller jag inte med om. En liten flicka blev det men om hon var så tjejig utav sig var tveksamt. Med två äldre bröder som tvingat mig till ett och annat gjorde att jag hellre sprang runt med målvaktsutrustning för landhockey än med dockor och prinsessklänningar. Men målvaktskarriären kunde jag snabbt utesluta när jag märkte att jag var puckrädd. Men just där och då fick jag bara gilla läget för annars fick jag inte vara med och spela.

Pappa ger mig mycket tips och saker att tänka på, sedan är jag väldigt dålig på att ta kritik från honom men jag lyssnar på det han säger för jag vet att det är sant
Jag har verkligen blivit en blandning utav mina föräldrar, jag har fått mammas kreativa sida och pappas sportsliga del. Mamma och pappa är mina största förebilder här i livet och jag är extremt tacksam över dem. Jag kunde inte önskat mig en bättre uppväxt när jag tänker tillbaka. Många gånger tyckte lilla tjurskalliga Mira att mina föräldrar var för hårda mot mig, mest när jag inte fick som jag ville. Men deras uppfostran har lett till att jag blivit en person som vet att man inte kan få som man vill, man måste jobba för att nå sina mål. Pappa har haft större inflytande på mig än vad han själv tror. Han var riktigt bra på hockey och spelade i HV71:s J20 innan han skadade ryggen och inte kunde fortsätta sin karriär. Han ger mig mycket tips och saker att tänka på, sedan är jag väldigt dålig på att ta kritik från honom men jag lyssnar på det han säger för jag vet att det är sant. Medan mamma aldrig har gillat idrott, hon har berättat för mig att hon inte var på en enda av idrottslektionerna i skolan, det var ansträngande och ingenting för henne. Däremot är hon extremt duktig på att tillverka egna saker och det är hennes intresse. Alltifrån lampor utav skedar till tomtar i betong, och jag vet att det låter konstigt men på något sätt blir resultaten nästan alltid bra.

Musik
Veronica Maggio - Mitt hjärta blöder

Allt började i den lilla orten Taberg som ligger strax utanför Jönköping, just på Malmgatan 31. Jag har bott i samma hus hela mitt liv. Det var ett underbart grannskap där man sprang mellan husen och körde alla möjliga lekar. Jag tycker de är skönt att de flesta faktiskt bor kvar. Alltid gjorde vi någonting tillsammans och min favorit var landhockey, bäst av allt när vi körde det på inlines. Vi alla hjälptes åt att soppa gatan för att inte ramla på gruset. Ibland behövde vi sluta spela för att flytta målen så att bilar skulle komma förbi. Även fast mitt lag inte alltid vann var det sjukt roligt ändå.
Under min uppväxt har jag testat flera sporter. Jag testade friidrott och jag tyckte var riktigt roligt men för mig var det för lite tävlingar, min favoritgren var 60 meter häck. Såklart skulle det vara en åldersgräns för att tävla i häck vilket gjorde att jag tappade suget för friidrott. Jag spelade innebandy med ett år äldre killar. Jag trivdes bra och har alltid gjort när jag spelat med killar men efter ett tag valde jag att börja spela med tjejer. Jag insåg ganska snabbt att det inte var något för mig när vissa tjejer ville prata med mamma på läktaren mitt under träningen. För en så tävlingsinriktad tjej som mig var innebandyn inte lika rolig längre. Redan när jag var fem år började jag spela fotboll och har alltid gjort. När jag började lira fotboll spelade jag i två lag, i både Taberg SK och Månsarp IF som är ett derby. När serien började skulle lagen mötas och jag var tvungen att välja, vilket slutade i Taberg SK. I efterhand var det ett väldigt bra val. Vi var ett lag med fantastisk sammanhållning och utöver det, väldigt bra på fotboll. Vi vann serien flera år och ett antal olika cuper tillsammans innan laget splittrades upp. Flera tjejer slutade, vissa gick upp i damlaget och några bytte klubb. Jag var en utav dem som bytte klubb även fast det var jobbigt att byta ifrån TabeKrg . Just då var fotbollen i mitt fokus och jag bytte klubb för jag ville satsa till 100% på fotbollen. Valet slutade på Jönköping Södra och egentligen kände jag inte någon av tjejerna i det laget men lärde känna många förvånansvärt snabbt. Vi började hänga utanför och håller fortfarande kontakten idag. Precis innan jag skulle välja gymnasium var valet mellan hockey och fotboll inte lika självklart som det är idag. Men jag valde hockey och jag tror att jag gjorde rätt val även fast det kändes som jag kastade iväg allt jobb och den talangen jag hade för fotbollen. Just idag har suget kommit tillbaka och jag har börjat spela lite i Tabergs damlag. Det är sjukt kul att lira lite igen och att hänga med gamla fotbollskompisar. När jag träffar mina gamla fotbollstränare tycker dem det var tråkigt att jag slutade för de trodde på att jag kunde nå toppen. Nå toppen det vill jag, men inom hockeyn.

Redan sedan jag föddes har mina föräldrar alltid varit intresserade av att resa och upptäcka världen. Det har även blivit ett utav mina intressen. Jag har varit i ungefär 17 olika länder och fler hoppas jag att det blir. Vi har nästan aldrig rest till samma land eller samma stad som vi redan varit i. Som barn blev alltid jag arg på min familj för att vi alltid skulle gå överallt. Jag kunde inte sitta still och ville bada i poolen eller havet. Lilla jag tyckte inte det var så intressant att bara titta runt men desto äldre jag blivit, desto mer vill jag utforska nya platser.
Min mest minnesvärda resa var när vi var i Thailand, Malaysia och Singapore under samma resa under jul och nyår. Det är så mycket som inte liknar Sverige. Ett minne som jag kopplar till denna resa är när vi skulle ut och snorkla. Under en hel dag låg jag i vattnet och såg alla olika typer av fiskar. En otålig Mira skulle självklart försöka kommer ner till botten för att se fiskarna. Jag var under vattnet så länge jag kunde varje gång innan jag hämtade luft igen. Just där och då var det coolt men det skulle jag få ångra på kvällen. Jag blev väldigt sjuk på grund av trycket under vattnet och den mängd saltvatten som jag fått i mig. Tryck i bröstet hela kvällen, men det var helt klart värt upplevelsen.
Jag saknar tiden som liten när man inte behövde tänka på hur man ska få ihop dagarna. När man tränar så mycket, måste man planera sin vardag och ta vara på tiden. En vanlig dag för mig brukar börja med morgonträning vid 8. Jag bor en bit ifrån stan och därför tar det typ 30 minuter för mig att ta mig till ishallen. Visserligen med moppebil som tar sin lilla tid att köra. Efter träningen rullar jag vidare till skolan. Sedan är det bara att ta sig tillbaka till hallen för fys och isträning med laget. Runt sju på kvällen är jag på väg hemåt och oftast med bra musik i moppebilen. I början tänkte jag att jag skulle klara av att köra denna sträcka varje dag men nu tycker jag det är rätt mysigt trots allt. Jag har alltid varit bra på att planera men jag ska vara ärlig. Mitt första år på gymnasiet har varit kämpigt. På grund av mycket träning, sena kvällar och långa bortamatcher har gjort att jag missat mycket i skolan och det vart svårt att hänga med. Men nu börjar terminen närma sig sitt slut och om man jämför min närvaro med de betyg jag fått är jag både förvånad och nöjd att jag klarat av det så pass bra. Jag tror att säsongen har gett mig lite extra motivation. När den tiden man lägger ner faktiskt visar resultat.

Musik
We got the world - Icona pop

Jag började inte spela hockey i ett lag förens vid åtta års ålder och jag vet, det kan låta sent men jag hängde i hallen varje helg ändå. Antigen spelade Felix eller Milton match i fantastiska Smedjehovs ishall som det hette för några år sedan, eller så var det allmänhetens åkning. Och det var ingen konståkning för mig utan jag skulle minsann vara med mina bröder och deras kompisar och spela match. Som ni redan vet är jag en liten sladdis men om jag skulle vara med och spela fick jag bara gilla läget. För jag skulle minsann visa att jag kunde vara med. Och det var inte alltid glada miner men när jag tänker tillbaka var det så sjukt roligt. Varje helg på hallen gjorde mig mer och mer sugen att börja spela hockey. Eftersom jag började mycket senare än alla andra satte de mig i hockeyskolan till en början men snabbt insåg att jag kunde spela med killarna i min egen ålder, och jag är otroligt tacksam att jag fick chansen att spela med HC dalens 05: or. Vi var ett fantastiskt gäng både spelare och ledare. Kortfattat så kunde det inte bli bättre och jag kunde inte önskat mig bättre förutsättningar. Killarna tog hand om mig och vi hängde även på vår fritid. För det mesta har jag hängt med killar under min uppväxt och det gör jag fortfarande. Jag vet inte varför jag valt att hänga med killar utan det har nästan alltid kommit naturligt. Det har varit mycket killar i min närhet så som pappa, mina bröder, deras kompisar och mina egna lagkamrater men jag trivs i den miljön.

Efter ett tag när jag var 12 år fick jag möjligheten att spela med damerna i Troja Ljungby, division 1. Det är få tränare som jag aldrig sagt något negativt om, men Johan, som var tränare i Troja Ljungby är en utav dem. Han gjorde bra saker både på och utanför isen som inte bara hjälpte mig, utan alla tjejer i laget och han är en stor anledning till min utveckling. Jag och ett härligt gäng pendlade ner varje tisdag för träning och sedan matcher på helgerna. I början var det ganska jobbigt med nya människor och en ny miljö men så är det för alla. Samtidigt under denna period spelade jag fortfarande med killarna och var med till och från i HV71. Och det var inte en lugn stund men jag älskade det. Ju längre tiden gick desto mer kom jag in i det och den bästa tiden på veckan var våra road trips ner till lilla Ljungby för att spela hockey. Det var hög musik men om låtarna var så bra kan jag nog inte hålla med om, jag var nog fortfarande för liten för att ha hört många utav dem men det var roligt ändå. Målvakten i Troja, Ellen Mejstedt var bland de äldre i laget och hon var som en mamma till mig. Under min tid i Troja betydde hon väldigt mycket och var en stor trygghet för en liten tjej som mig. En annan som gjorde tiden mer lättsam var Elin svensson, som jag även idag spelar tillsammans med i hV71. Hon gjorde alltid dumma saker som fick mig att skratta och det är sällan jag har så roligt som när jag hänger med henne.

Vi spelade för nästan tomma läktare och för mig var det roligare att spela en tight finalmatch med mycket publik och förlora, än att vinna utan publik
Mitt i allt detta var det dags för uttagningar till Smålandslaget och jag var riktigt taggad på att ta en plats, det gjorde jag redan mitt första år. Just denna typ av träffar var nästan som julafton för mig. Man möter kompisar som man inte träffar särskilt ofta och vi spelade hockey tillsammans, kunde det bli bättre? Jag var en utav de yngsta i laget men jag fick chansen att vara assisterad kapten. Det låter inte som något speciellt men det har alltid betytt och betyder mycket för mig att ha något på brösten eller runt armen, jag tror det är ett tecken på att man gör något bra både på och utanför isen som gör att det betyder så mycket för mig, en typ av bekräftelse. Just denna första turnering som lite påpassat spelades i Ljungby Arena var ganska speciell. Vi var inte tippade att komma långt och vi hade inget att förlora ute på isen. Vi gick ut och hade roligt som ledde till ett brons.
När stålbucklan bytte namn till TV-pucken var det dags för mitt andra år i smålandslaget tillsammans med ett fantastiskt gäng. Efter den prestation vi åstadkom under tidigare turnering visade vi att man inte kan räkna bort Småland. Vi kämpade oss till en finalplats som tyvärr slutade med en förlust mot dalarna. Revanschlusten byggdes inom mig och jag skulle inte avsluta mitt sista år utan att få lyfta bucklan tillsammans med laget. Ett favorittippat Småland tog två enkla vinster i kvart och semifinal. Nu var det bara en match till som vi skulle vinna. När jag tänker tillbaka, stör denna match mig något enormt. Jag spelade riktigt dåligt men tack vare laget fick jag chansen att hämta bucklan efter matchen och lyfta den tillsammans med dessa tjejer. Jag tror inte att någon missat att det varit en pandemi. Vi spelade för nästan tomma läktare och för mig var det roligare att spela en tight finalmatch med mycket publik och förlora, än att vinna utan publik. Det är ingen populär åsikt men det var känslan just då men även nu.
Jag gjorde min första SDHL match som 14-åring i HV71 och jag spelar även idag för samma klubb. Det var en upplevelse i sig att bara få dra på sig tröjan. Jag hade mycket tankar i huvudet och mycket fokus på att inte göra misstag. Jag gjorde inte heller några större misstag den matchen men min pappa har lärt mig att jag aldrig kommer bli bättre om jag inte vågar misslyckas. Jag gjorde bara fyra matcher den säsongen med just HV. Jag hade mycket med killarna och damerna så brist på matcher var det inte. Säsongen efter det skulle jag själv bara beskriva mig som en anonym spelare. Testade inte nya saker utan gjorde det jag bli tillsagd som i efterhand är ganska tråkigt. Vara lite mer kreativ till en lagom nivå är hur jag skulle beskriva säsongen som var. Vi var en tunn trupp redan från start men detta gav mig möjligheten till speltid och utvecklig. Jag kände ett förtroende från ledare och spelare som gjorde att jag byggde upp en grym känsla för hockey. Jag märkte att sommarens hårda träning har visat resultat och det var en genomgående motivation hela tiden. Jag fick chansen att vara en del av U18 landslaget under säsongen och utöver det vara med ett tillfälle med Damkronorna. För mig kom båda dessa som en chock och det var inget jag hade förväntat mig, men jag är glad och tacksam över att jag fått chansen. Nu återstår det att se om jag kan ta ytterligare kliv utan att vara nöjd. Jag tror att det kommer vara en utmaning, för samma stora utvecklig kommer jag förmodligen inte uppnå. Men att hela tiden bli lite starkare, lite säkrare och lite bättre kommer göra att jag når toppen om jag bara vill.

Musik
Epidemic - Polo G

Senare blir min bror utkörd på bår in i ambulansen till Ryhov som är sjukhuset i Jönköping och läget med Felix var fortfarande ovisst
Det var en helt vanlig dag på Malmgatan i Taberg. 9-åriga jag satt nere i gillestugan och tittade på TV medan mamma var i köket och min äldsta bror Felix gjorde chins på övervåningen, som han gjorde varje dag. När det plötsligt blir en kraftig smäll. Jag tänkte inte direkt på vad som kunde ha hänt och jag oroade mig inte särskilt mycket. Mamma gick upp på övervåningen för att kolla och där låg Felix, han var medvetslös och skakade. Inte förens jag hörde mamma ropa på hjälp insåg jag att det har hänt något utöver det vanliga. Felix hade gjort chins och stången som satt i dörrkarmen hade lossnat. Han ramlade ner och slog i bakhuvudet i golvlisten. Mamma ringer 112 och under tiden hon pratar med dem så dör telefonen. Detta gjorde att jag var tvungen att komma upp till övervåningen med en telefon till mamma och jag tror aldrig jag varit så stressad i hela mitt liv. Efter att jag lämnat över telefonen skickar mamma ut mig för att vinka in ambulansen. Sittandes på stenmuren runt huset, omedveten om vad som hänt var det en otroligt jobbig väntan. När ambulansen anlände kom en utav dem fram och lugnade ner en gråtandes och orolig Mira. Senare blir min bror utkörd på bår in i ambulansen till Ryhov som är sjukhuset i Jönköping och läget med Felix var fortfarande ovisst. Pappa var på sjukhuset med Felix och tanken på att det kunde vara en hjärnblödning skrämde nog oss alla. Efter flera kontroller på honom visade det sig att det var allvarlig hjärnskakning och tiden efter denna händelse var jobbig men framförallt för Felix. Han hade precis kommit in i HV:s U16 lag men hans hjärnskakning gjorde att han inte kunde fortsätta spela hockey. Under flera veckors tid låg han i ett mörkt rum för att undvika ljus och han hade ingen energi.
Jag tror att det är denna händelse som har gjort att jag inte kan se när folk skadar sig. Helst av allt hoppas jag att någon annan hjälper till så att jag slipper. Helt ärligt vet jag inte varför det har blivit så, kanske påminner det mig om känslan när jag såg Felix medvetslös och att jag inte vill att något sådant ska ske igen. Men jag vet att dessa situationer kommer uppstå i framtiden och jag hoppas att jag inte försöker ta mig därifrån utan stannar och hjälper till.

Förhoppningsvis har jag en lång resa kvar med nya människor och fantastiska upplevelser men man vet aldrig när saker och ting tar slut. Därför kommer jag njuta utav vartenda äventyr som väntar i framtiden. Jag har fått en fantastisk start på min resa som hockeyspelare men även som person. Men om jag får bestämma min resa är detta bara början och om jag tar mig hela vägen dit jag vill kommer detta äventyr bli fantastiskt roligt med mängder av utmaningar. Tack till alla runt om mig som gör livet till det bästa . Detta var mitt sommarprat och jag hoppas att det varit kul att lyssna på min resa fram till idag.

Svenska Damhockeyligan