Sommarprat i SDHL: Sofia Engström, MODO
Publicerad: 2020-08-05
Sommarprat i SDHL
Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur är Sofia Engström, MODO.

Året var 2003. Det hemskaste året i mitt liv än så länge.

Mamma, jag och mina syskon knöt ännu starkare band och vi blev oskiljaktiga. Jag minns bara parkeringsplatsen och hur mamma parkerar bilen utanför ishallen i Kungsör.

Jag lyfter ur min hockeyback och går mot omklädningsrummet och möter laget som är på plats. Jag spelar klart matchen och direkt efter berättar mamma att vi ska skynda oss till pappa. Han ligger sjuk på Västerås lasarett men han hade ju verkligen velat sett att jag spelade den här hockeymatchen. Det här var dagen innan vår pappa lämnade jordelivet. Vi hann fram och fanns hos honom hans allra sista timmar i livet. Jag har inget som helst minne kvar av matchen men väldigt många fina minnen av vår far… Ni lyssnar på mig, Sofia Engström och nu ska ni få lära känna mig och höra min historia.

Där hörde ni låten Bailando med Paradisio. När jag och mina bröder var små anordnade Surahammars kommun varje år ett evenemang som kallades ”Småstjärnorna”, där fick barn och ungdomar framföra sina uppträdanden. Det var dans, musik, mimik och massa roligt där det också utsågs en vinnare av en jury. Jag glömmer aldrig min lillebror Linus bara fyra år gammal framförde ”Kung för en dag” med Magnus Uggla och lillebror Jonas var inte sämre han som framförde Jumper och tapetklister vid samma ålder.

Och hur kan man någonsin glömma när storebror Mattias vann som John Travolta och låten Grease Lightning eller när jag själv iklädd turkosa tights och sporttopp samt en röd hatt dansade och mimade till Bailando. Det finns vänner än idag som förknippar den låten med mig och vill gärna se mig dansa precis som då. Under min barndom lekte jag allt som oftast eller jag skulle vilja säga alltid, med killar. När jag började förskoleklass några dagar efter alla andra av någon anledning, då kom jag in och fick välja bord själv. Jag valde givetvis ”killbordet”.Jag tjatade på mamma och pappa om att jag ville ha pojkdockor. Jag minns en gång, en killdocka med snopp som jag så gärna ville ha. Mamma och pappa köpte den till mig och den har jag kvar än idag. En dag kanske jag får egna barn som får ärva den som betydde så mycket för mig.

Hur som helst så var jag lite ”rivig” av mig när jag var liten. I mina dockvagnar har det inte funnits så mycket plats för dockorna. Där valde jag istället att köra sten, grus och pinnar och lite racing förstås, gärna med något utav mina syskon i vagnen. Jag lekte mycket tillsammans med mina syskon, vi var indianer, cowboys och byggde kojor i skogen och spelade landhockey och fotboll. När vi spelade landhockey singlade vi klubbor och delade lag. Vi var alltid tillräckligt många för att kunna dela upp oss i två små lag också, hur perfekt var inte det.

Hela gården var full av träklubbor, puckar, mål och olika matchtröjor. Garageporten var inte längre vit och hel, den var istället svartfläckig, nästintill helsvart faktiskt med lite hål här och där. Idag tror jag skottramperna hemma på gårdarna ser lite annorlunda ut för jag kan inte längre se några sönderskjutna garageportar var än jag går. Vi spenderade oändligt mycket tid utomhus med landhockey. Vi var ofta många som spelade både syskon och kompisar till oss. Till en början var jag familjens målvakt så att brorsorna hade någon att skjuta på. Jag hade ju superbra hjälp med precis allt av mina syskon. Dem klädde på mig målvaktsskydd och ställde mig i buren, sen sköt dem som galningar och när jag ramlade omkull hjälpte dem mig upp på benen igen då jag inte kunde resa mig upp själv. När jag sedan fick välja position jag ville spela helt själv, blev det inte målvakt. Jag såg ju såklart upp till mina bröder och valde att spela back istället, just precis som några av dem.

Jag är född och uppvuxen i Surahammar. Vi bodde på landet i ett rött hus med vita knutar med utsikt över Västersjön. Jag föddes som nummer fem i en syskonskara med sju bröder, ja, det är sant, så många bröder har jag eller jag har faktiskt två till bröder som min pappa hade när han träffade mamma i skolan. Halvbröderna var också väldigt sportintresserade och även duktiga i simning. Vem trodde väl att det skulle komma en flicka till världen efter så många pojkar på raken? Där kom jag ut tre veckor efter beräknad ankomst. Mamma har berättat att hon bakade bullar och grät de tre sista veckorna innan jag kom. Hon ville ju att allt skulle finnas hemma och vara klart men alla åt ju upp bullarna hela tiden.

På somrarna var vi ofta ute på ängen utanför huset, det var en fin plats. Där stod höhjässor uppställda och vi hade en grillplats där som vi många gånger grillade korv vid efter vi kommit hem från skolan. Vi gick ofta till bäcken som låg ute på ängen vid det stora huset på landet. Där stod jag i gummistövlar och trosor med spaden i högsta hugg och försökte fånga paddor medan en utav mina småbröder grät frenetiskt och förskräckt över dem stora paddorna och sprang in och hämtade mamma och pappa. Jag var väl inte rädd för paddor inte, jag hade ju ett mål att fånga dom, så många jag bara kunde. Och det bästa kompisarna visste var att komma ut till oss och övernatta i vår skojkoja som vi hade byggt tillsammans med mamma och pappa uppe i träden. Vi sov där ute på liggunderlag och med sovsäck.

Med sju stycken ishockeyspelande bröder kändes sporten ganska given för mig också.

Jag ville vara som mina brorsor, jag ville också sporta och träna precis som mina förebilder och idoler. Jag ville göra allt det dem gjorde. Jag hade till och med samma idoler som brorsorna. Wayne Gretzky var en och Mario Lemieux en annan. Jag stoppade alltid in tröjan i hockeybyxan precis som Gretzky. Det var viktigt också att den var instoppad på just höger sida. Jag visste exakt var rätt sida var när jag stod på hallgolvet med ögonen mot ytterdörren och redo att åka på hockeyträning. Mamma har berättat för mig om när vi åkte till Ludvika för att köpa ett par skridskor till mig. Inne i butiken stod mamma och höll i ett par vita skridskor med vitt ludd på. Jag var inte intresserad av vad hon stod och höll i och det dröjde inte länge innan jag fick syn på vad jag ville ha. Mamma tittade bortöver mot mig, där hade jag krupit in i skyltfönstret för att hämta ett par riktiga skridskor. Svarta och vita var dem, utan ludd och krimskrams. Nöjd och glad traskade jag och mamma ut tillsammans med mina nya hockeyrör.

Mamma klädde mig i väl strukna klänningar och kjolar med volang tills jag var ungefär tre år. Därefter när jag fick välja själv blev det fotbollshorts och t-shirt. Jag minns en dag när vi skulle ha skolfoto i förskoleklass. Mamma hade sytt en klänning till mig, den var blåblommig med vit spets på. Till den, hade jag vita fina strumpor, också med spets. Och såklart ett par finskor som jag egentligen önskade var gympaskor. Klänningen var verkligen vacker och den fina blåa färgen passade perfekt till mina blå ögon och mitt ljusa blonda hår. Så fort skolfotot var taget gick jag till min plats och hämtade min ryggsäck. För gissa vad jag hade packat med mig? Jo, ett ombyte såklart!

Mamma fick en chock när hon hämtade mig och mina bröder och hon frågade om jag inte hade haft klänningen på fotot!? Såklart hade jag det, mamma! Nu låg den vackra klänningen nedtryckt och i hopknölad i min ryggsäck och där stod jag i fotbollsshorts och t-shirt redo att åka hem. Det var inte bara jag som var redo att skynda mig hem. Grabbarna i klassen tävlade om vem som skulle hinna hem först för att ringa mig och få med mig på landhockey. Jag är ganska säker på att under mina första år i barndomen tändes min vinnarskalle. Jag kämpade med alla grabbarna och var alltid accepterad för den jag var.

Jag fick lära mig vad kämpaglöd, gemenskap och glädje var. Jag hade alltid roligt, även om jag blev nedsprungen så fick jag stöttning att komma upp igen. Jag kunde bli tacklad eller skjuten på, flera gånger om, men vi bara fortsatte att köra och peppade varandra. Om jag ska lyfta några fina lagkamrater jag haft under åren så skulle jag vilja säga, mina bröder! Även alla grabbar i Surahammars IF som jag spelade ihop med från björnligan när jag var 5 år tills att jag var 15–16 år. Tack för att ni härdat mig så att jag kunna tacklat och bemött alla tuffa situationer jag kantats med på vägen. Tack för att ni gett mig så många fina minnen att blicka tillbaka på. Ni har gett mig allt jag behövt för att tagit mig dit jag är idag.

Ett starkt minne jag har är från min första fotbollsmatch när jag spelade 7-mannafotboll. Jag var forward och gjorde dem 7 första målen innan mina tränare bytte ut mig och sa att jag skulle spela back när jag kom in igen. Jaha tänkte jag, "sätt mig där på bänken du". Jag blev inbytt igen, på backposition istället, men jag tog bollen och sprang och gjorde mål igen. Ni som känner mig redan vet att jag alltid har haft målgester. Det blev några handvolter den matchen. Jag har alltid velat vinna till vilket pris som helst och jag stannar inte upp bara för att laget leder med 9–0, jag fortsätter tills matchen är slut. Jag tror vi vann den matchen med 12–0. Att jag är en vinnarskalle har jag mest hört från andra. Och jag tror det stämmer!

I grundskolan var jag fortsatt en så kallad ”pojkflicka” i andras ögon. Jag var ingen som lade ner massa tid att spegla mig innan skolstart. Jag tog på mig det jag tyckte var skönt och helst skulle det vara sportigt och bekvämt. Idag handlar mycket om normer och hur man borde vara klädd eller se ut. Jag har sällan tänkt på vad andra tycker och tänker utan har varit trygg i mig själv, för det mesta. Jag blev ju alltid sedd som en pojkflicka just för att jag umgicks med pojkar och klädde mig ibland i något ärvda kläder som mina bröder haft tidigare. Det var inga konstigheter med det.

Den sista stunden i pappas liv var på något vis så himla vacker då vi alla var samlade vid hans sida och höll hans händer tills han tog sitt sista andetag.

När jag gick i åttan, jag var alltså 14 år, då gick på Skogslundsskolan i Surahammar hände det mest fruktansvärda. Pappa blev sjuk. Han var sjuk en längre tid. Ett tag var han så sjuk att läkarna trodde hans sista tid var inne men stark som vår pappa var, återhämtade han sig. Jag spelade hockeymatch i Kungsör. Mamma var med mig. Och mina syskon var hos pappa på sjukhuset. Efter matchen berättade mamma att vi ska åka direkt till pappa och mina syskon som var på sjukhuset. Jag hörde på mammas röst att det inte var bra. Pappa hade blivit sämre igen, jättedålig. Den sista stunden i pappas liv var på något vis så himla vacker då vi alla var samlade vid hans sida och höll hans händer tills han tog sitt sista andetag. Det kändes samtidigt som att jag aldrig någonsin skulle kunna göra någonting igen. Jag ville inte. Jag ville ingenting utan pappa. Vi visste alla att den här dagen snart skulle komma men det vi inte visste var, hur stor påverkan det fick på oss.

Där hörde ni Metallica med Nothing else matters. En låt som blivit familjens låt. Dels för att alla älskar Metallica men också för att texten i den här låten beskriver så mycket om oss som familj och vad vi gått igenom tillsammans. Det är många låtar som kommer att följa oss livet ut men just den här behöver vi bara lyssna på tillsammans och vi förstår varandra utan att behöva säga något mer. Mina betyg i skolan sjönk utan att jag ens märkte det efter pappas bortgång. Jag levde i sorg och förtvivlan. Det fanns många som stöttade och fanns vid vår sida men mest av allt har vi funnits för varandra. Det har faktiskt till och med kommit gott ur det hemska som inträffat, vi knöt allt starkare band till varandra genom att vara mer öppna, visa mycket mer känslor för varandra men alla på olika sorters vis. Idag pratar vi om många fina minnen om vår far och besöker hans grav ibland i Borlänge vid Stora Tuna Kyrka. Alla önskar såklart alltid att han var med på alla stora livshändelser som vi är med om för vi vet att han hade älskat det. Pappa hann aldrig uppleva det. Men året efter att han gick bort så blev han farfar för första gången. Idag är han farfar till femton härliga individer. Jag tror han ler jättestort med oss allihop och vi med honom.

Gymnasietiden började 2005 på Västerås Fria Gymnasium och jag hade samlat ny kraft och tyckte skolan blivit roligare igen. Jag gjorde en mycket bättre prestation i skolan under min gymnasietid än i grundskolan. Jag läste omvårdnad med inriktning räddningstjänst. En praktiskt och mycket rolig linje där jag fick prova på mycket inom Räddningstjänstarbetet, sjöräddning och fjällräddning. Första året genomgick vi en rad olika brandmanstester vilket var riktigt häftigt. Vi fick också rökdyka och bland annat släcka brinnande bilar vid en stor övning. Andra året fick vi lära oss om räddning i vatten. Vi badade isvak och fick känna på att åka snabba sjöräddningsbåtar samt att vi fick vara i vattnet med våtdräkt och livrädda varandra. Sista och tredje året var vi i fjällen. Vi fick lära oss om laviner och eftersök i snön. Vi lärde oss också att bygga en bivack eller snögrotta om ni vill kalla det så, jag tror vi höll på i åtta timmar, där sov vi sen över natten uppe på fjället. Ljudet i snögrottan var obefintligt och det kändes så lugnt och skönt.

I inledningen av skolgången i Västerås spelade jag också för första gången damhockey i Västerås damlag. För att sedan två av åren pendla till Örebro och spel där. Jag var inte på alla träningar under veckodagarna då jag kunde träna på hemmaplan men på fredagarna åkte jag för att träna och sen spela match på helgen. Säsongen 2006 tog vi SM Brons med Örebro Vipers. Det var nog ganska överraskande. Eller vi hade ett riktigt bra lag men vi var unga. Jag minns inte att vi var något topplag utan det var MB, Mälarhöjden Bredäng ett Stockholmslag, som allt som oftast vann med tvåsiffrigt mot oss. SM-bronset kändes rätt stort då efter att ha vunnit över Brynäs.

Jag fick många nya vänner under min gymnasietid, varav en väldigt nära vän, en barndomskompis Christian ”Bengan” Bengtsson som jag gått i samma klass som sedan 9 års ålder. Att vi sedan fick ta studenten tillsammans 2007 var en lycklig dag! Vi hade hållit ihop så länge och funnits där för varandra jämt. Idag har vi fortfarande lite kontakt och det är fantastiskt roligt att ha sådana viktiga människor kvar i det vuxna livet efter skolan. Tack Bengan för att du är en sådan bra polare!

I oktober 2007 ringde min telefon. Det var från Dalarna och Leksand. Jag hade precis kommit hem från en hockeycamp. Tränaren i Leksand hade fått upp ögonen för mig på isen och kontaktade mig för att erbjuda en plats i deras trupp. Jag minns samtalet. Mamma stod bredvid och hörde allt. Hon sa bara; -”Säg ja, säg ja” så hon nästan överröstade tränaren på andra sidan luren. Det tog inte lång tid innan jag bestämt mig. Jag flyttade upp till Leksand 14 dagar senare.

I november 2007 fick jag min första lägenhet i Leksand. Jag var 19 år gammal. Jag kom till en förening som jag skulle förälska mig i och som jag skulle stanna i, i hela 12 år! Jag älskade hockeyn i Leksand, själva byn, människorna, kulturen och alla traditioner. Platsen är fantastisk, naturen och miljön, nära till det mesta och vänliga och glada människor. För att inte tala om arenan och fansen, all uppslutning som är kring föreningen är svår att sätta ord på. Jag har levt hela mitt vuxna liv i fina Leksand och skapat oerhört många och fina relationer. Jag har varit på en fantastisk arbetsplats i lika många år som säsonger i Leksandströjan, dvs 12. Jag har haft förmånen att arbeta med fina kollegor och vänner på Arenans Förskola som bedrivs i Tegera Arena. Jag har mött så många grymma föräldrar och så otroligt härliga barn. Så många möten som jag kommer att bära med mig var jag än hamnar i livet. Relationer som varar i över sju år brukar hålla livet ut sägs det. Jag tror det stämmer väldigt bra. Ett annat levande bevis på att det stämmer är min allra bästa vän Hanna Lindqvist. Hon och jag har varit vänner i över 14 år och lagkamrater i 12 år. Jag har ingen annan vän som Hanna som jag delar så många minnen och upplevelser med. Ingen annan vän känner mig så bra som Hanna. Jag är glad att jag har en vän som dig!

Jag har stortrivts i Leksand och har därför inte haft några planer på att flytta på mig tidigare.Jag tänkte många gånger, kommer någon eller någonting kunna få mig att våga prova flytta härifrån och om, vad kommer det kunna vara? Jag har hunnit med att fira både 200 och 300 matcher i Leksandströjan. Dem matcherna fick jag vara extra stolt och glad. Jag försökte njuta lite extra och suga in all uppskattning och ta åt mig av hyllningarna. Det är få förunnat att få spela så många matcher i en sån fin och anrik förening som Leksand.

År 2012 debuterade jag i Damkronorna som 24-åring, en dröm hade slagit in.

När jag stod på blålinjen mot Ryssland och den svenska nationalsången spelades ägnade jag en tanke åt pappa innan jag fokuserade på min uppgift som stod framför mig. Min debut var ”sen” i jämförelse med andra spelare. Jag vet egentligen inte varför men jag var antagligen inte tillräckligt bra innan jag var 24. Jag hade dock en ganska bra självinsikt och jag var medveten om att jag inte var allt för långt borta att kunna prestera internationellt. Jag körde på och försökte prestera ännu bättre på hemmaplan i Leksand. Jag visste och jag hoppades hela tiden att det en dag skulle de se mig och att jag skulle få chansen och att jag skulle vara redo att förvalta den på bästa sätt.

Det tog inte lång tid annan jag fick uppleva ännu en dröm, de Olympiska spelen i Sochi 2014. Vilken upplevelse och vilken resa dit. Träningspassen hemma, alla läger, testerna och prestationsångesten, klädprovning och andra roliga aktiviteter. Allt detta i kampen om en plats i den slutgiltiga truppen som skulle få åka på sitt livs största mästerskap som du kan vara med om som idrottskvinna eller idrottsman. Det är få förunnat.

Känslorna kommer jag alltid komma ihåg, hur benen kändes när jag klev in på isen den första matchen, nervositeten, ljudnivån i matchen mot Ryssland, vi hörde knappt varandra, varken på bänken eller på isen. Och tillslut den snöpliga förlusten i bronsmatchen mot Schweiz. Jag kunde inte prata med min familj på flera timmar efter den matchen, för jag skulle bara bryta ihop och gråta. Lika glad som jag kan bli av framgång och uppfyllda drömmar dubbelt och trippelt så ledsen och besviken kände jag mig efter den tyngsta förlusten i min ishockeykarriär. Jag var bara tom och kände mig helt slut. Det kändes som jag blev sjuk i samma ögonblick som matchen var slut och som om inte förlusten var nog så skulle jag också dopingtestas för andra gången under det mästerskapet. Jag ville bara sova. Men mest av allt ville jag bara ha tid. Tid som redan passerat…

Där hörde ni Journey med Don’t stop belivin´. Den här låten har blivit min egen låt då jag verkligen aldrig slutat tro trots att det kan ta lång tid att uppnå sina drömmar och mål. Ibland får man inte ens uppleva dem drömmar man allra helst vill uppnå.

Jag har ett jättefint tal skrivet av min storebror Mattias där min lillebror Tobias och min vän Putte spelar låten på gitarr i bakgrunden. Mattias valde den musiken i ett tal och framförde det på min 30-årsdag för att han visste att det var min låt och efter det så har den fått en ännu större betydelse för mig. Det var nog inte ett öga torrt i den lokalen under det talet. Efter 330 matcher i leksandströjan tog jag ett stort beslut i min karriär. Jag ville prova något annat, byta miljö och utvecklas mer som individ och ishockeyspelare. Jag var lite trött och småless och ville ha lite mer utmaning och kliva lite utanför komfortzonen.

Jag blev nyfiken att se mig om och jag hamnade i Örnsköldsvik och MODO. Min första säsong där blev inte som varken jag, mina lagkamrater eller föreningen hoppats och satsat på. Säsongen kantades av många skador och sjukdomar och jag fick stå på sidan av i fem veckor.

För första gången i min karriär blev jag borta ifrån isen under en tid pga en skada. Det var något nytt för mig. Jag blev stressad av att inte kunna göra allt som jag brukade. Första veckan trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka, i alla fall inte under en väldigt lång tid. Men det gick snabbare än vad som befarades. Jag påbörjade min rehab andra veckan efter olyckan skedde och jag fick bara göra väldigt små rörelser i början. När jag gick in på tredje veckan kunde jag känna att det blev lite bättre, de två sista veckorna av min rehab var jag ivrig och ville på is men det fungerade såklart inte.

Jag fick istället köra fys på gymmet när laget var på isen och det kändes tråkigt att inte kunna vara med gänget på samma sätt. Efter fem veckor var jag spelklar igen. Fem veckor som kändes som en evighet. Det var lite läskigt i början men så fort jag fått mig en tryckare så kändes det okej igen. Det var ett bevis på att jag höll ihop. Så det var bara att köra.

Nu har jag just blivit klar och skrivit på för en andra säsong i Modotröjan.

Jag trivs i stan och i föreningen. Jag vill nå högre resultat med MODO och därför bestämde jag mig för en säsong till. Skam den som ger sig. Jag har framtidsdrömmar efter min ishockeykarriär också. Jag drömmer om att bilda familj, köpa hus och få vara med om att skapa en saga och berättelse precis som min, fast unik såklart. En saga om en pojke eller flicka som besegrar motgångar och rädslor och får erfara lyckan att övervinna andra svårigheter och som får omges av så många fina människor. Var den sagan kommer utspela sig kan jag bara fantisera om men det får tiden utvisa. Jag älskar Leksand som ort och den kommer så länge jag lever alltid ligga mig varmt om hjärtat var jag än befinner mig i världen.

Innan nya berättelser skrivs tänker jag först kräma ur det sista jag har för att jag älskar ishockey. Jag har mål och drömmar på klubbnivå och internationellt men även som individ. Skulle jag ge mig själv ett tidsspann på hur långt jag har kvar av min aktiva karriär så skulle jag smått gissa på 2 år, minst.

Men tiden är inget vi kan styra över, så jag tänker inte lägga någon energi på det. Jag väljer att lägga min energi på rätt saker. Att gå runt och beklaga sig hur dåligt man tycker saker och ting är, kommer inte leda till någon förbättring men att fortsätta kämpa, komma med idéer och försöka visa vägen för framtiden kommer bidra till något positivt. Tro mig. Jag har spelat ishockey i 27 år och jag har också likt många andra önskningar om att damhockeyn tar kliv med förutsättningar, respekten och stoltheten osv. Tänk bara att få diskutera damhockey utan att nämna löner, tacklingar, dåligt tränade, hobbynivå, gnäll och trams. Låt oss börja att prata om hur många duktiga ishockeyspelare vi har i Sverige, som tränar hårt, som gör fina prestationer, som håller huvudet högt och kämpar för att göra svensk damhockey bättre. Lägg ner allt gnäll och försök att bidra till något positivt istället. Var en bra förebild och glöm aldrig bort varifrån du kommer! Ge inte upp!

Svenska Damhockeyligan