• Huvudsponsor

Söndag Sön 20 Mars Mar
Måndag Mån 21 Mars Mar
Onsdag Ons 23 Mars Mar
Torsdag Tor 24 Mars Mar
Fredag Fre 25 Mars Mar
Lördag Lör 26 Mars Mar
Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Lördag Lör 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep

Sommarprat i SDHL: Erika Grahm, Brynäs IF

19 augusti 2020 11:30
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Och sist ut är Erika Grahm, Brynäs IF.


Året är 1999 och jag har precis fyllt 8 år. Jag sitter i skräddarställning, mitt framför den tjocka vita tv:n nere i den svala källaren hemma i Frånö. Det är match, det är mitt favoritlag Modo Hockey mot rivalen Brynäs IF. En finalserie där vi, jag, min mamma, pappa och storebror inte missat en match. På hemmamatcherna stod vi på Kempehallens ståplats, jag och brorsan på upp och ner vända röda läskbackar, för att någorlunda kunna se något. Det var fullsatt varje match och mitt Modo hockey var på väg mot SM-guld men så blev inte fallet. Istället slutade finalserien med en otröstlig 8 åring som min mamma fick vagga till sömns, i tårar…

Jag ser än idag framför mig när någon av Sedinarna kommer fri och Honken i Brynäsmålet går ner i spagat eller bara när Tom Bisset och Ove Molin kommer på tal så kommer en känsla av missnöje. Efter det var de, många år senare då jag själv spelade i MODO var det med glädje vi spöade Brynäs match efter match. Och än skönare när Brynäs under många år var en riktig ärkerivel och de laget som jag alltid ville slå. Jag kommer ihåg efter en match då lokaltidningen skrev ”Brynäsdödaren slog till igen – fyra gånger”, då hade jag gjort fyra mål i en och samma match vilket ofta hände mot Brynäs. Kanske inte fyra men det blev ofta mål från min klubba. En extra skön känsla! Idag är det något helt annat. Mitt namn är Erika Grahm och jag är den spelande sportchefen, för Brynäs IF. Välkommen till en stund med mig och mitt sommarprat. Jag ska berätta lite om mig och min resa och vad jag tycker och tänker om mycket, mest damhockey då. Såklart. Vi får se hur det blir. Jag tror det blir långt i alla fall.

För att gå tillbaka till min inledning så skämtas det väldigt mycket om min historisk med Brynäs, både i min familj men även på jobbet. Jag kommer ihåg när jag sa till min mamma att jag fått jobbanbud från Brynäs, ”Ja, Erika. Du kommer väl ihåg vad du alltid tyckt om Brynäs?” Sa hon med glimten i ögat. Jo, jag hade det i bakhuvudet men det är ett bevis på att min passion och kärlek till sporten ishockey är betydligt större än ett klubbmärke. Dock ska jag inte sticka under stolen med att MODO hockey alltid kommer ha en stor del i mitt hjärta, kanske störst. Men det gick rätt snabbt att bli Brynäsare också. Delaktighet och samhörighet kommer man väldigt långt på.

Jag tycker vi börjar från början. Jag, Erika Maria Grahm är född den 26 januari 1991 (Jo, jag fyller snart 30) Mitt i de Ångermanländska skogarna hittar vi Kramfors, den staden jag är uppvuxen i, närmare bestämt i en liten by vid namn Frånö. Enligt mig den finaste platsen av dem alla. Just för min extremt trygga och roliga uppväxt i den vita sutteräng tegelvillan uppe på höjden med Ångermanälven rinnande nedanför och en hockeyrink med träsarg 50 meter från huset. Sedan alla grannar, alla jämnåriga kompisar som jag tillbringade oräkneligt många timmar utomhus med, gjorde inte saken sämre. Ett stort förlåt dock till grannen snett över. Lasse! Det fanns inget roligare än att försöka hoppa igenom din häck, ibland bar det, ibland brast det. Det känns skönt att åka förbi idag och se att häcken repat sig och att den fortfarande står stadigt i blom. Men oj så kul vi hade, på den så kallade gräddhyllan i Frånö.

Min familj består av mamma Ulla Karin, pappa Thomas och mina syskon, min fyra år äldre bror Nils och nio år yngre syster Elin. Till en början i min uppväxt var vi fyra i familjen innan vår lilla sladdis kom till världen år 2000. Det var häftigt att bli storasyster och jag kommer ihåg det än idag. Min syster, Elin har det alltid varit speciellt med. Från att ta hand om henne när hon var bebis, till att hon var en jobbig lillasyster, till att hon blev en rolig tonåring och nu en vuxen tjej. Trots vår stora åldersskillnad har vi alltid haft roligt, på ett eller annat sätt. Idag är Elin en av mina bästa och tryggaste punkter i livet och jag är glad att vi växer ihop mer och mer för varje dag. Som för många andra var min största förebild under uppväxten min fyra år äldre storebrorsa. Jag ville göra allt med honom, och gärna allt precis som honom. Det är tack vare han som jag spelar hockey, också lite pappas förtjänst. Hockeyn har varit med mig egentligen hela livet men jag har också testat på andra idrotter. Fotboll spelade jag under hela uppväxten och handboll testade jag i unga år. Det folk inte vet, eller kanske tror är att jag tävlingsdansat bugg i över 8 år. Den ni! Men i tonåren blev det för mycket och buggkarriären las på hyllan.

Min hockeykarriär startade i Kramfors Alliansen, egentligen började själva karriären på den lilla hockeyrinken hemma på Envägen i Frånö. Där har jag och barndomsgänget spenderat timmar i både kyla, blåst och snöstorm. Och föräldrarna hjälpte alltid till med skottning. På somrarna var det tävling om vem som kunde gå balansgång längst på den smala sargkanten av plankor. Den gamla rinken har gett mig mycket och det är med sorg jag ser den idag. Igen vuxet, murket och fallfärdigt. Suck!
Föreningsmässigt startade det någon gång på mitten av 90-talet i Latbergshallen. Jag hängde alltid med på brorsans träningar då pappa var tränare för hans lag vilket gjorde att jag började väldigt tidigt med hockey. Även att jag var rätt storväxt för min ålder så blev det naturligt att jag började spela med Kramfors Alliansen Team 90 dvs ett år äldre grabbar. Jag var ensam tjej i laget, eller hela föreningen men det var aldrig några problem. Det laget, spelarna, ledarna och ja, egentligen hela Kramfors Alliansen har jag att tacka för ALLT. Vilken drömstart på en hockeykarriär, hade aldrig kunnat fått det bättre. Jag är så stolt över min moderklubb, Kramfors Alliansen och allt de gjort för mig.

Nu hoppar vi lite och året är 2005, jag går i årskurs åtta då en barndomsdröm blev sann. Jag fick spela min första match i den röda tröjan, i MODO Hockey. Det laget som alltid varit mitt favoritlag och nu fick JAG spela i det laget. Eftersom det på den tiden inte fanns speciellt många tjejer som spelade i Ångermanland blev det naturligt för mig att ansluta till MODO-laget. Mina två första säsonger då jag fortfarande gick högstadiet hemma i Kramfors så pendlade jag de 8,5 milen enkelväg till Ö-vik några dagar i veckan. Pappa och jag, det har åkts många timmar över Skuleskogen genom åren. Tack pappa, för alla gånger du skjutsat mig de där otaliga milen.

2007 startade MODO ett nytt hockeygymnasium, endast för tjejer. Vilken timing då jag just skulle välja gymnasium. Det blev naturligt för mig, att söka mig dit då jag redan spelade i MODO. Även om jag också var skaplig i fotboll och kom in på fotbollsgymnasium så blev hockey ändå det självklara valet. Flyttlasset gick och jag lämnade flickrummet i Frånö för storstaden en timme norrut, Örnsköldsvik. Livet lekte på det så kallade Valla för alla i Ö-vik, i en fyrarummare med min vapendragare Annie Svedin. Det som inte hänt i vår lägenhet under gymnasietiden, ja du. Allt, och oj så roligt vi hade.

Fyra år på gymnasiet gick fort. Ja, jag fick fyra år på samhällsprogrammet på Nolaskolan. Anledningen till fyra år var att jag missade mycket med hockeyn och därför fick jag läsa klart några kurser på ett fjärde år, ett tips från mig till alla som läser gymnasiet nu. Är ni högpresterande i både idrotten och skolan och har möjligheten att gå ett fjärde år, gör det. Mitt bästa beslut. Jag tog studenten med min årgång men gick tillbaka till skolan och läste klart de sista kurserna. Jag gick i skolan två dagar i veckan och jobbade resterande, och det på max hamburgerrestauranger. Ett perfekt förstajobb. Jag lärde mig mer än att bara steka och dressa hamburgare eller säga ”Hej och välkommen till Max, det går bra att beställa”. Jag lärde mig hur det funkar i arbetslivet. Erfarenheter får man aldrig för mycket av. Efter en kort sejour på max och med mitt slutbetyg i handen efter fyra gymnasieår fick jag chansen att börja jobba på MODO Hockeys kontor, en arbetsplats jag stannade på tills jag flyttade till Gävle. Det var en ära att få börja jobba där med tanke på mitt stora MODO-hjärta, det var hösten 2011 men bara en månad innan hade jag gått igenom livets match. En tid jag idag ser tillbaka på med en stor stolthet och trott eller ej, glädje. För den har givit mig så mycket insikter, erfarenheter och jävla-annama. Först lyssnar vi lite på musik sen ska jag berätta om min kamp utanför isen den där konstiga sommaren 2011.

Många har redan hört om min brokiga sommar 2011 och jag ska försöka göra en lång historia kort. I början på sommaren började jag känna mig trött och hängig, i och för sig inte mer än vanligt i tuffa barmarkstider. Jag hade några månader innan spelat mitt första A-VM i Zurich och min motivation för ishockeyn var max. Det var under en lätt joggingrunda jag började känna de första symptomen, symptom som jag trodde var solsting eller en strulande rygg som jag så många gånger haft innan. Det stack och strålade från rumpan och ryggen men jag joggade mig igenom turen och tänkte inte mer på det. Dagen efter skulle jag köra ett hoppass såsom jag så många gånger tidigare gjort. Hoppade upp, och kunde knappt landa utan att benen ville vika ihop sig. Äh, någon nerv i kläm tänkte jag. Dagarna rullade på och jag började få extrem huvudvärk och även värk i rygg och leder.

Jag tog kontakt med en sjukgymnast och knäckte till rygg/bäcken. Nej, inget blev bättre. Det fortsatte och jag blev allt sämre för varje dag men testade ändå tjurig som jag är att träna. En dag blev det droppen. Jag var på min pappas jobb och skulle träna. Jag hade några lätta hoppövningar, i uppvärmningen. Jag kunde inte lyfta från marken nästan. Det fanns ingen kraft, koordination eller explosivitet. Jag föll ihop och började storgråta för första gången. Då hade det gått ca 1½ vecka från första symptomet. Det blev ett uppvaknade, någonting står inte rätt till och det var nog dags att berätta för mina föräldrar.

Jag fick tid hos vårdcentralen för att ta prover, kanske en bakterie i kroppen då jag hade varit utomlands veckorna innan. Men nej, inget fel på mig. Det gick ytterligare dagar och jag blev allt sämre. Jag kunde knappt lyfta mina fötter utan jag hasade mig framåt. Huvudvärken hade tagit sig till en ny nivå, så pass att jag varje kväll fick lägga två alvedon bredvid sängen för när jag vaknade på morgonen höll mitt huvud på att explodera. Jag tog alltid två alvedon när jag vaknade och somnade om för att sedan kunna kliva upp någorlunda i sick några timmar senare. Känseln i mina ben började även sakta försvinna och i mina händer. Nu var det dags att åka till sjukhuset och jag åkte till akutmottagningen på Sundsvalls sjukhus. Där fick jag träffa en doktor, ta lite prover och det konstaterade snabbt ”Åk hem och vila ett tag. Eftersom du är elitidrottare så är du övertränad”.
Va? Vila? Det enda jag gjort i 2 veckor. Arg, ledsen och uppgiven lämnade jag sjukhuset och detta var en fredag. Det fortsatte att bli värre och tanken på alla träningstimmar jag missade gjorde mig stressad. Jag försökte aktivera mig men min ork, lust och energi var helt borta. Det blev söndag och jag vaknar med sådan huvudvärk att jag knappt kan öppna ögonen, och jag tar mig inte ur sängen själv. Jag ringer mamma, storgråter och är så ledsen och uppgiven. Det var droppen.

Min dåvarande svärmor satt mig i bilen, körde mig till akuten på Sundsvalls sjukhus och körde in mig i en rullstol. Den där jäkla rullstolen fick mig att känna mig så sjuk men jag tror även att det var den rullstolen som fick doktorerna att ta det på allvar. De förstod nu att jag inte var övertränad utan att det var något så mycket större. Där och då började veckorna med undersökningar och skytteltrafik in och ut från sjukhuset. 4789 miljoner olika blodprov, magnetröntgen, nervtester, ryggmärgsprov men efter varje undersökning ”Nej Erika, vi hittar inget och vi vet inte vad som är felet”.

Varje besked lika tungt och förvirrande. Vad är felet på mig? En dag ringde läkaren och ville att jag skulle komma till sjukhuset. Väl där, sittande i rullstolen sa doktorn ”Nä, Erika vi har gjort allt här i Sundsvall och vet inte vad du har för fel. Vi har skickat en remiss till en MS-specialist i Umeå”. MS-specialist, MS, MS ja just ja MS. Multipel skleros, en kronisk sjukdom som inte alls garanterar att jag kan leva som jag gjort tidigare.. MS MS MS, googla inte.. Jag googlade. Allt stämde.

Det var 10 dagars lång väntan innan avfärd till Umeå. Under de 10 dagarna upplevde jag förhoppningsvis för första och sista gången en riktig panikångest. Jag kommer ihåg det som igår. Ångest för att inte få leva. Jag kommer ihåg och känner lukten från rummet jag befann mig i…. Hockey? Nej, det fanns inte ens på kartan längre. Kommer jag någonsin kunna leva mitt liv igen? Det var min ständiga fråga som snurrade i huvudet.

Solen sken den där fredagen då jag och mamma satt oss i bilen mot Umeå. Det sista jag gjorde var att krama pappa hejdå på trappen, med gråten i halsen. ”Det kommer bli bra, sa pappa och strök mig över ryggen”. Min familj. Utan dem, det vill jag inte ens tänka på… Min syster var bara 11 år och rätt oförstådd om vad som hände med mig. Men hon kommenterade gladeligen efter 7 veckors sängliggande min då lilla rumpa. ”Erika, din rumpa är lika platt som mammas nu”. Och ja, som resten av den vältränade kroppen som fullkomligt försvann då jag endast åt godis, snabbmat och låg inne och såg på skilda världar hela dagarna. Men jag kunde inte bry mig just då.. Det var som ändå skönt att min syster var oförstådd och höll humöret uppe på mig.

Väl i Umeå fick jag träffa världens bästa neurolog, Anders. Han konstaterad väldigt snabbt att jag inte hade MS men han kunde ändå inte förstå vad felet var. En aktiv 20 åring med så spretiga symptom. Han bestämde att jag skulle utredas igen upp i Umeå. Jahapp, alla dessa tester igen. Ruta ett men med en peppande mamma vid min sida klarade jag allt. Mamma, jag vet iaf vem jag har fått min tjurighet ifrån. Du är den starkaste jag vet.

I alla fall så fick jag den bästa hjälpen i Umeå och efter alla nya tester var Anders lika förvirrad, men han bestämde att jag skulle få en antibiotikabehandling, intravenöst i 5 dagar. Mitt immunförsvar var så nedsatt att jag skulle få vita blodkroppar som skulle kicka igång allt igen. Jag lades in på sjukhuset i Umeå och fick en dos om dagen. Efter första dagen spydde jag som en dåre. Jag var helt förstörd, tom, knäckt och bara grät. Det var verkligen botten. Men med mamma vid sjuksängen så höll jag humöret uppe.

Sedan, på dag 3 hände det något. Solen sken så jag och mamma skulle ta oss ut för lite frisk luft. Jag sätter ner fötterna och börjar hasa mig framåt varav mamma säger ”Men Erika, du kan ju lyfta dina fötter”. Ja, vilken känsla. För första gången på 9 veckor kunde jag lyfta mina fötter från golvet. Lycka!

Efter sista dosen gjorde dr Anders en undersökning på mig och märkte att mina muskler och min funktion svarade igen. Han sa ”Åk nu hem och vila upp dig, om du får symptom tillbaka inom 1 månad så har du fått något kroniskt annars bör du repa dig”. Jag åkte hem och funderade aldrig på något koniskt. Jag såg bara framåt. Det var den 6 augusti 2011, min friskdag. Den firas varje år, som en liten extra födelsedag för mig.

Nu undrar ni ju såklart vad jag drabbades av den där mystiska sommaren. Dr Anders kunde inte sätta en 100 % diagnos men det liknande mest Guillian Barres nervsyndrom. En nervsjukdom som sätter sig i det periferiska nervsystemet dvs nervtrådarna. För att göra det enkelt så blev mina nervtrådar till baksidalår och rumpa inflammerade, typ som en öroninflammation fast det satt sig i nervrötterna. Och hur kunde jag få det? Ingen vet. Idag är jag ändå glad, stolt och tacksam. För resan tillbaka, den är jag glad över att få gå igenom och jag tror att den gett mig mycket av den starka målmedvetenheten jag besitter idag.

Ja, resan tillbaka då. När jag skulle kliva på isen igen kunde jag knappt ta mig framåt. Märklig känsla men en utmaning… Det var tidig uppstigning varje morgon och direkt till gymmet för att bygga upp kroppen igen och komma tillbaka till mitt gamla jag på isen. Vissa dagar gick lättare än andra. Det var svårt att acceptera att jag var samma spelare i huvudet men långt ifrån samma spelare på isen. Det var en utmaning för mig varje dag och även det något som jag tagit med mig vidare, att kämpa trots motgång och också lära sig att hitta de små positiva grejerna i varje motgång. Idag gillar jag utmaningar, undra varför? Hehe.

Resten är egentligen bara en saga. Jag kom tillbaka succesivt under säsongen och krönte den med mitt enda SM-guld och även en plats i VM-truppen. När jag ser tillbaka på det så är det typ osannolikt att på så kort tid efter 9 veckors sängliggande under sommarträningen, minus nästan 10 kg i muskler och ändå lyckas komma tillbaka till nästan samma nivå som tidigare.

Men där och då var jag så fast besluten om att jag skulle greja det. Sedan hade jag såklart inte klarat det utan min familj, vänner och alla fantastiska lagkamrater som accepterade min situation och gav mig tid och utrymme. Även ledarna jag hade under den här perioden och det medicinska teamet. Har tackat er alla tidigare men kan aldrig tacka er nog. Ni är hjältar!

Nu ska vi prata om vad som hände för ett år sedan, i augusti 2019 då jag och resten av Sveriges bästa hockeyspelare på damsidan valde att tacka nej till en 4 nationsturnering i Tjeckien. För oss handlade det aldrig om bojkott, strejk eller vad nu alla vill kalla det. För oss handlade det om respekt och rimliga OBSERVERA rimliga förutsättningar. Punkt.

Jag vill egentligen sätta punkt där men eftersom många skapar sig en egen bild av hur det gick till så tänkte jag berätta lite hur jag ser på det. Innan jag berättar så vill jag förtydliga att detta är min bild och mina åsikter, inte kollektivets även om många beslut och uttalanden kom ifrån just gruppen. Det som sägs här är mina ord och åsikter.
En sak kan vi börja att med att förtydliga. När vi väl valde att tacka nej till turneringen så gjorde vi det exakt samtidigt via våra sociala kanaler. Alla spelare som ville la ut exakt på samma klockslag för att berätta om att vi tackat nej. I många medier står det att JAG var den som förmedlade via mina kanaler att vi tagit beslutet. Nej nej. Vi alla gjorde det tillsammans och jag tackade inte nej mer än någon annan men sen att media valde att kontakta mig och prata med mig är en annan sak. Bakgrunden till det hela startade egentligen för många år sedan och har vuxit fram med tiden. Det blev väl som en form av pik då vi sorgligt nog åkte ur A-VM förra våren. Och med all rätt tänker många säkert att, hur kom vi på att ”strejka” just efter ett sådant nederlag? Att vi åkte ur VM har vi spelare såklart en stor skuld till men för mig är det mycket större än så. Medan vår nation åkt rakt ner i källaren under mina 12 år i landslaget så har andra nationer hela tiden tagit steg framåt. Hur? Varför? VAD HÄNDE?

Mitt sommarprat skulle behöva vara ca 2 dygns långt för att reda ut och diskutera en sådan fråga men för mig/oss var det droppen och en signal på att nu måste det göras något. När vi också i samma veva fick reda på att vi inte skulle få någon förlorad arbetsinkomst för att åka och representera vårt land så blev det tvärnit. Jag säger inte att vi vill ha eller ska ha massa pengar för att spela i landslaget men vi ska väl ändå inte behöva gå minus? Att då förbundet i det här fallet säger att damkronorna ska skötas precis som Tre kronor gällande verksamheten blir för mig bara pinsamt och skämskudde rätt upp i ansiktet. Som alla vet, och förstår ser vår verklighet lite, bara lite annorlunda ut än våra manliga kollegor. Egentligen orkar jag inte ens gå in i ämnet och diskussionen för jag tycker inte att vi ska jämföra herr-och damhockey då det är två helt skilda värdar.
Jag tycker och vill att vi ska prata om hockey, idrotten hockey och hur vi kan göra denna fantastiska sport bredare och bättre. Varför inte hitta varandras styrkor istället för att hitta fel, hinder och problem? Nej, vi är inte lika snabba, starka eller kanske skickliga som herrspelare men konstigt vore de väl, om så fallet var. Vi är kvinnor och vi är skapta som vi är. Vi gör vårt bästa utifrån våra förutsättningar.

Men hur är egentligen förutsättningarna? Tror folk att det går att utvecklas till att bli sitt bästa jag om det krävs ett heltidsjobb/studier på sidan av en elitkarriär? Är det rimligt? Nej, det är det inte. Genom att fortsätta med icke förutsättningar slutar spelare innan de är 20 år och/eller bränner många ut sig och tappar glöden för de dem älskar mest av allt, ishockeyn.

Vi kommer aldrig bli bättre om vi inte får och skapar förutsättningar för att utöva hockey samtidigt få en balans för återhämtning. Jag säger inte att vi ska ha heltidsjobb som hockeyspelare, att vi ska tjäna massa pengar på det men jag är 100 % säker på att skapas det bättre förutsättningar kommer det också bli bättre sportsliga resultat. Vi kommer bli fler och fler spelare som spelar längre och det blir en annan bredd, konkurrens och kanske inte detta tjat om alla utländska spelare.

Nu kanske det är dags att vara lite konkret istället. För att komma ihåg är damhockeyn relativt ung, för bara 50 år sedan startades de första damlaget i Sverige och ja, ishockey är kanske en idrott i grund och botten för män. Men hallå, det är 2020 nu. Samhället idag, oavsett vad du sysslar med, är för alla. Fast nej, men det jobbas mot det. Även ishockeyn. Sen säger jag inte att hockey på elitnivå ska bli 100 % jämställd lönemässigt för det är typ omöjligt inom vår livstid, men förutsättningarna för en fyraårig kille och tjej ska inte behöva vara annorlunda och börjar vi där, i barnsben och skapar förutsättningar kommer det att bära frukt för framtiden.

Det ska heller inte vara onaturligt för en tjej att spela hockey. Om vi tänker rekrytering. När det ska rekryteras ute i skolorna till hockeyskolan. Hur många tjejer i en klass känner att hockey är en sport för henne? Säkerligen inte så många medan alla killar känner att det är en sport för dem. Jag hoppas och tror att snart, snart, snart är vi där. Att 100 % av barnen i klassen känner att hockey är något de vill testa och prova på. Tänk när vi är där. Det jobbar jag för.

Tillbaka till förutsättningarna.
Okej 1. Vi har generellt inte stora intäkter på publik. Har det blivit bättre? Ja. Kan det blir bättre? Ja. Finns det potential? Ja. Jag tror många fortfarande, tyvärr, lever med lite fördomar mot damhockeyn därför tror jag att förstagångsbesökarna är viktiga. Vårt spel är kanske en annan typ av hockey, men det är förde inte tråkigt att titta på. Det svänger och det är kul. Kom och titta! Kanske är det tom en annan målgrupp vi borde eller ska vända oss emot. Jag tror att klubbarna kommer växa i fan base om damverksamheterna involveras mer i klubben.

Okej 2. Sponsorintäkter. Drar vi in pengar? Svar JA. Och det mer och mer för varje år. Det finns inte många stora företag idag som går in med stora belopp i en idrottsklubb om de inte jobbar med exempelvis då jämställdhet. Så snacket med att damverksamheterna BARA är en kostnad är bullshit och brist på insyn. Visst, hur ska folk veta? Därför berättar jag nu då jag sitter på ganska stora insikter i ämnet. Damhockey och damidrott är framtiden och en stor potential att få föreningar och klubbar att växa ännu mer. Damlagen är viktiga i sina klubbar. Punkt! Och helt ärligt hör ni? Jag har ska snart börja min 16 säsong på högsta nivå i Sverige. Måste jag berätta vad som hänt på dessa 16 år för att ni ska få en klarare bild? Nej, för det är helt orimliga framsteg. Från att jag fick sälja salamikorvar för att ens få tillhöra ett elitlag på damsidan till att idag tjäna pengar på att spela, och har det som ca 25 % arbete. Då ska jag lägga till att det finns spelare som har det betydligt mer som arbete än vad jag har. Lägg då till 16 år till på det. Klart som tusan att damhockeyn kommer vara ännu större, starkare och bättre men då måste vi också fortsätta att investera och tro på det. Förbundet, SDHL, klubbarna, supportrarna, media. Ja, alla måste dra åt samma håll. Små steg, hela tiden.

Detta stycke började med att jag skulle prata om strejken men det kom mycket i mellan. För att avsluta de snacket så ska jag förtydliga lite. Ville vi inte ha massa pengar, vi ville ha respekt med oss, precis som vilken människa som helst. Var värt det? Var det rätt eller fel? Ja, ingen vet. Min känsla är i alla fall att folk fick sig en funderare. Och egentligen handlar det bara om en sak:
Vi är tjejer/kvinnor som älskar att spela ishockey och vill bli respekterade för det. Det är faktiskt grundbulten. Sen pengar hit, och pengar dit. Vi kräver inte pengar för att spela men vi behöver ekonomi/förutsättningar för att kunna utvecklas. Våga investera, jag lovar att alla unga tjejer (mina år är förbi, tyvärr) men de kommer ta varenda chans för att bli så bra de kan bli. Nu jävlar ger vi nästa generation chansen!

Nu när jag röjt på här med massa åsikter och tankar så vill jag bara säga att jag inte vill eller har på mig någon jädrans offerkofta. Jag är fullt medveten om hur och var damhockeyn står sig, och att det ska och behöver bli bättre. Mycket, allt och lite till. Jag brukar säga små steg, hela tiden. Precis som de senaste 16 åren jag varit med. Jag lever och andas damhockey 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Både som spelare ute på isen och i mitt arbete som damansvarig/sportchef i Brynäs. Det är inte lätt alla dagar men för mig är det så otroligt inspirerande och givande. Jag drivs av att skapa förutsättningar, göra saker bättre, få bort orättvisor, bryta mönster. Inte bara för tjejer utan även för en ung kille, herrspelare eller vilken hockeyspelare som helst.

Det finns en speciell kultur inom hockey, eller egentligen inom de flesta idrotter eller rörelser. Den inkörda kulturen i hockeyn tror inte jag kommer generera lika många hockeyspelare på sikt. Det finns många talanger och barn som älskar sporten vi tappar på vägen, mest för det hårda klimatet, jargongen och attityden. Ska hockey på sikt vara hållbar måste en sån sak tas på allvar och det inspirerar mig, att skapa en idrott för alla. Både på och utanför isen!

Jag funderar ofta varför jag tycker och tänker som jag gör. Vad har påverkat mig? Det jag har kommit fram till är att när jag växte upp och spelade i mitt pojklag så var det ingen skillnad, inget var annorlunda för att jag var tjej. Jag var en i gänget och det var så naturligt. Lika naturligt som jag tycke allt var under min uppväxt med killarna, lika naturligt vill jag att alla ska känna när de börjar spela hockey. För mig var det aldrig konstigt och jag förstod egentligen inte orättvisorna och synsättet/attityden förrän jag blev tonåring och kom in i damhockeyn. Någonstans tror jag att det har speglat mitt mind set hela tiden, lite av drivkraften. Det är kanske därför jag också idag drivs av mitt jobb, att få jobba emot just detta och skapa den miljön som jag själv är uppvuxen i. Vissa säger att det inte kommer att gå men jag vill försöka.

Nu har det blivit mycket om mina tankar och åsikter kring damhockeyn vilket många av er vet att jag brinner för och kommer fortsätta att göra. Men jag har ju faktiskt också en hockeykarriär som varit lång, händelserik, ibland tråkig men framförallt rolig. Den karriären börjar dock lida mot sitt slut, efter 16 år på högsta nivå, 2 OS, 6 VM, 2 J-VM, över 200 landskamper, SM-medaljer, mål, assist och kanske det bästa, vänner för livet.

Jag känner att karriären börjar lida mot sitt slut då drivet att utveckla och hjälpa andra är större än att utveckla mig själv. Jag känner hur jag vill hjälpa spelare att bli deras bästa jag, både på och utanför isen. Och det bästa av allt i min unika roll som både spelare och sportchef är att jag kan hjälpa spelarna både på och utanför. Genom att tävla med dem varje dag på isen, ge tips och vara en bra förebild och under dagtid ge dem så bra förutsättningar som möjligt för att de ska lyckas. Ingen har väl missat att jag älskar båda mina jobb?

Med det sagt, jag är på sluttampen men jag tycker fortfarande att det är bland de roligaste som finns, att kliva ut på isen och tävla. Den dagen jag inte ens tycker det, då är jag klar. Men det tar vi då.
Men än är det inte slut och jag ska ta vara på varenda sekund av min karriär. För är det något jag lärt mig med åren så kommer den inte igen. Jag njuter av att spela hockey, den roliga lagsport som det är men den här säsongen vill jag vinna. Som vi säger i Gävle, Nu Gävlar kör vi.

Och så fort coronan lugnat ner sig, då ses vi ute i arenorna. Nu avslutar jag det här alldeles för långa sommarpratet med min gamla vapendragare, Lars Winnerbäck. Sköt om er!