• Huvudsponsor

Onsdag Ons 30 Mars Mar
Fredag Fre 1 April Apr
Söndag Sön 3 April Apr
Tisdag Tis 5 April Apr
Torsdag Tor 7 April Apr
Fredag Fre 16 September Sep
Lördag Lör 17 September Sep
Onsdag Ons 21 September Sep
Idag 24 September Sep
Söndag Sön 25 September Sep
Onsdag Ons 28 September Sep
Lördag Lör 1 Oktober Okt
Söndag Sön 2 Oktober Okt

Sommarprat i SDHL: Mariam El Mahmadi, MoDo

13 juli 2022 09:00
Sommarprat i SDHL

Sommaren är här i avlånga landet Sverige och hockeysäsongen känns som vanligt den här tiden på året väldigt långt bort. För att råda bot på längtan efter att se spelarna åka in på isen tar vi nu spelarna till hörlurarna genom "Sommarprat i SDHL". Näst på tur denna sommar är Mariam El Mahmadi, MoDo.


Ljusne - En gammal bruksort i Hälsingland med 1991 invånare som ligger 15 km söder om Söderhamn precis vid Ljusnans utlopp till Bottenhavet. Ett ställe som jag numera förknippar med ett fantastiskt lugn. Däremot när folk frågar mig vart jag är ifrån brukar jag oftast svara Söderhamn, det ligger en hel del lathet i det svaret ska jag vara ärlig att säga. Jag orkar nog inte förklara vart det ligger men det ligger också en självbevarelsedrift där någonstans. Det är den plats där jag är uppvuxen och just ens uppväxt och allt vad det innebär är någonting som jag väljer att hålla för mig själv många gånger.

Vi kommer att komma tillbaka till Ljusne senare när vi går in på min hockeykarriär. Först och främst skulle jag vilja gå in på min inställning till att tacka ja till det här sommarpratet och det ämne som jag många gånger kommer att beröra, vilket är rasism. Det ligger en hel del rädsla hos mig när det kommer till att prata om det här ämnet, en rädsla som förmodligen bottnar i rädslan av att vara annorlunda på något sätt. När jag fick frågan om att sommarprata valde jag att tacka ja dels för att gå emot den här rädslan, belysa ett viktigt ämne samt för att visa kommande generationer att gräset många gånger faktiskt är grönare på andra sidan.

Mitt namn är Mariam El-Mahmadi och det här mitt sommarprat.

"Went through hell and back"

För att få en förståelse för hur min resa började tänkte jag berätta lite om min familj. Mamma och pappa är båda uppvuxna i Irak men flydde 1991 till Sverige på grund av det krig som då pågick. Pappa flyttade hit först och sedan kom mamma hit ett år senare med fyra av mina syskon. Jag är född och uppvuxen i Sverige och ju äldre jag blir, desto mer beundrar jag mina föräldrar och den resa de har gjort för att ge mig och mina syskon så bra förutsättningar som möjligt. En resa som får alla mina problem att verka som en droppe i havet. Jag må ha fått höra rasistiska kommentarer under min uppväxt, men jag har aldrig behövt stå i ett främmande land. Utan språk, inkomst, familj eller annat som välkomnar. Jag nämnde tidigare att min uppväxt många gånger är någonting som jag håller för mig själv och jag tror någonstans att det här är det som ligger till grund för det. Vetskapen om att mina föräldrar bokstavligt talat ’’went through hell and back’’ för mig, gör att jag vill skydda deras bakgrund och allt det fina som finns med den. Allt fint har oftast även en baksida, så även det här. Jag vill inte behöva slänga ut den och det faktum att mamma blivit kallad för påskkärring i mataffären, att en man stannade henne på gatan lyfte sitt paraply för att slå och samtidigt skrek åt henne att sticka tillbaka dit hon kom ifrån, eller att man inom sjukvården skickade hem min pappa för att man misstagit honom för att vara full och odräglig när han i själva verket hade en pågående hjärnblödning. Det är deras historia och upplevelser och jag vill inte att de ska behöva prägla dem eller mig. Det är även surrealistiskt för mig att mamma vid 26 års ålder bestämde sig för att fly sitt hemland. Nu sitter jag här, två år yngre än vad hon var då och får satsa på den sport jag älskar och bygga mitt liv och min egna historia.

På tal om sporten jag älskar så började min karriär i Söderhamn/Ljusne HC, i grund och botten hade jag bara väldigt svårt att acceptera det faktum att mina bröder fick åka runt på den där blanka isen utan mig. Lösningen? En vit hjälm som var alldeles för stor, ett par skridskor som helt saknade stöd för mina stackars fotleder och två orangea konor som var lika stora som mig själv. Konorna blev en ful ovana, jag kunde verkligen inte åka utan att trycka mina stackars små händer mot dessa. Konorna byttes däremot successivt ut mot en sliten gammal träklubba som även den skrapades flitigt mot isen, nu när jag tänker på det så önskar jag att just ha klubban mot isen var en vana som kunde hållit i sig längre..nåväl. Nu befinner jag mig i Örnsköldsvik och spelar för Modo Hockey. Jag flyttade hit när jag var femton år och har sen dess känt att Övik är minst lika mycket hemma för mig som Ljusne är, om inte mer. Är otroligt tacksam för den hockeyutbildning som jag har fått och får här. Det har någonstans format mig till den hockeyspelare och inte minst den person jag är idag. I. Övik har jag alltid haft de förutsättningar som jag velat ha för att bygga min egna historia, både på och utanför isen och det kanske också är en del av varför jag vill belysa vad det gör att hela tiden dras tillbaka till någonting som i grund och botten inte varit eller är min resa.

Jag har alltid haft- och kommer alltid ha den inställningen att jag gärna berättar om min familj och mitt ursprung. Det finns mycket att berätta och jag är stolt över min bakgrund. Däremot har jag märkt att jag mer och mer ifrågasätter varför det många gånger kommer i första hand och ibland även varför det är relevant. En av händelserna som verkligen fick mig att tänka i de banorna hände för något år sedan. Jag hade tillsammans med Brynäs spelat en träningsmatch i Ljusne. I det laget var vi fyra spelare från området så det är faktiskt ett av mina finaste hockeyminnen. Det som var mindre fint skedde efter matchen när vi fyra hade ställt upp på en intervju tillsammans och journalisten ber mig sedan stanna kvar för några fler frågor. Ingenting konstigt med det egentligen men det är bara frågor om mina föräldrar och deras flykt till Sverige. I mitt huvud kanske jag väntade på frågor som till exempel hur det var att spela i den rinken som fått mig att hitta kärleken till sporten. Ni vet, frågor som kändes relevanta för situationen. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte exakt vad jag svarade utan jag minns hur jag stegade tillbaka till omklädningsrummet, arg.. och med ilska kommer också mina tårar. Mina närmsta vänner finns i omklädningsrummet och försöker förstå varför jag kommer därifrån med rödsprängda ögon och jag försöker också förstå varför jag reagerar som jag gör.

Önskan om att få vara Mariam El-Mahmadi som är uppvuxen i Ljusne

Som jag nämnde tidigare så vill jag självklart visa kommande generationer att allting är möjligt och att det inte ska spela någon roll hur du ser ut eller vilket efternamn du har. Att svara på frågor om mitt ursprung kanske kan hjälpa idrottssamhället att ta små men viktiga steg mot den verkligheten. Samtidigt så skär det mer och mer i mig för varje gång jag behöver svara på dessa frågor, jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Att alltid bli förknippad som tjejen med föräldrar från Irak som spelar hockey får mig att känna att den verkligheten, om att det inte spelar någon roll vad du heter, hur du ser ut eller vart du är uppvuxen, är alldeles för långt borta.

Ibland har jag en önskan om att få vara Mariam El-Mahmadi som är uppvuxen i Ljusne och spelar i Modo Hockey.